Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dryckenskapen i våra dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dryckenskapen i våra dagar.
Denna lifsfråga bör ligga hvarje menniskovän ömt på
hjertat, och i den öfvertygelsen, att hvar och en,
som tror sig hafva något att säga i ämnet, bör bära
det fram, vill jag ock draga mitt lilla strå till stacken.
Sätten för dryckenskapens hämmande, som hittills blifvit
försökta, äro, som alla veta, mångfaldiga, men, tyvärr, se
vi, att, ehuru de visserligen ej varit utan godt inflytande,
dock mycket återstår att önska, ty resultaten af allt arbete
på denna väg äro ännu osäkra, vacklande, som ett hus, bygdt
på gungande dy.
För att utrota denna last hafva starka krafter förenat
sig: den juridiska lagen, nykterhetsföreningar, ordnar,
predikanter, skriftställare och – allmän upplysning. Men trots
detta, har föga ännu uträttat, och, hvad än sorgligare är,
menniskans eget förnuft besegras äfven af begäret efter starka
drycker! Då intet af allt detta förslår eller då allt detta,
förenadt, ej erbjuder ett nog verksamt medel, hvar ligger då
roten till det onda? Vill man bota en sjukdom, måste först
dess orsak uppsökas. Så ock här.
Dryckenskap är ej ett naturbehof, utan en parasit på
samhällskroppen, den man tillåtit taga jättelika dimensioner
och först i elfte timmen försöker rensa bort. Att den är
en af mensklighetens största olyckor, stor i och för sig, större
derigenom, att den leder till, snart sagdt, alla brott, äfven
de svåraste, antager jag måste vara allmänna meningen, om
också denna sällan blir så kraftigt, så öppet och så allmänt
uttalad och erkänd, som önskligt vore.
Skalet till det gängse kringgåendet af och undseendet
med denna last – hvilken, den må nu utöfvas i dess lägre
grader eller dess mest bedröfliga stadium, likväl alltid i
någon mån blir till skada och nedsättande för menniskan –
kan man tänka sig bestå deri, att den är en af flertalets
skötesynder, blir derför icke beifrad och öppet ogillad med
den stränghet, som behofvet kräfver, ty allt för många skulle
deraf träffas och bland dessa många, inför hvilka man fegt
döljer sitt inre domslut eller hälst undviker att tillämpa
lagens näpst, då man ogerna utsätter sig för deras ovilja och
möjliga hämnd.
Denna eftergift blir en feg orättvisa, som förlamar den
juridiska lagens arm och insöfver känslan för den moraliska
lagen, enär man oftast blundar för ett rus af vin, men
belägger ett rus af bränvin med böter! Och likväl är ett rus
alltid ett rus, antingen det kostat tio kronor eller blott femtio
öre, om det hemtats ur drufvor eller ur potatis!
Om dryckenskapens hämmande beifrades lika inom alla
klasser och under alla förhållanden, skulle, så är åtminstone
min tro, denna snart blifva, hvad den borde vara, nämligen
långt mer afskydd, än den i verkligheten är. Nu blir den
det icke, emedan exemplen uppifrån gifva den ett sken af
berättigande, som motarbetar hvarje försök att få den bort.
Exempelgifvaren bär häruti ett drygt ansvar.
Hvad jag föreställer mig hafva mycket befrämjat dryckenskapen,
är det – jag kan ju med skäl säga obegripliga –
talesätt, som höres bland dryckesbröder, att det är en slags
»skam att icke dricka eller supa» och att det hör till en
viss reglementerad manhaftighet att göra bådadera – äfven
till omåttlighet. Ja, en förfaren drinkare påstår ju till och
med, att intagandet af en grundlig »fylla» bör anses som
en hederssak vid vissa tillfällen och att nykterhet är ett
löjligt och enfaldigt skrymteri!
»Hvad är du för en stackare, som ej tål ett glas?»
heter det, och så svag är menniskan, att hon hällre blir
öfverlastad, redlös till kropp och själ, än hon sätter sig
öfver några speord af en tanklös hop, några dårars löje –
hvilka dessutom stå redo att skratta åt sitt beskedliga offer,
äfven sedan det låtit sig öfvervinnas af lockelsen och rätt
grundligt fallit i hennes garn!
Hur mången yngling med dittills rena seder har ej,
ehuru med afsmak, sväljt en onaturlig dryck endast af fegt
eftergifvande för ett oförnuftigt bruk, en falsk föreställning,
och skattat åt detta lumpna system med att sluta som en
drinkare af första ordningen!
Sorgligt nog, höres sällan den välvilliga uppmaningen:
»låt bli att dricka så mycket!» eller »sup ej mer!», utan
desto oftare lockar och tubbar man hvarandra till omåttlighet;
fastän hvar och en måste känna till de förderfliga följderna.
Den kristliga broderskärleken står på bra klena fötter!
Månne ej några af de bästa sätten för dryckenskapens
hämmande äro uti exempelgifvarens och den offentliga pressens
händer? De goda, så väl som de onda, föredömenas makt
har ännu ej blifvit förnekad, och ett öppet, opartiskt och
ihärdigt uttalande från pressens sida torde nog slutligen
blifva allvarligt beaktadt af allmänheten, då nu mer tidningsläsning
med intresse omfattas inom alla klasser. Tidningsmannen
har flerfaldiga vägar, på hvilka han kan bekämpa
dryckenskapen, genom att dels framhålla dess olyckliga följder,
dels med att påvisa, huru ovärdig den är menniskan. Äfven uti
skämtet har han ett ej ringa vapen: låt till exempel humoristen
strö ut sitt spe och förlöjligande öfver det visserligen
komiska elände, rusets närmaste verkan framter, och med
satirens udd kämpa emot dårarnas dom öfver nykterheten!
Säkert skall han ofta blifva segrare på detta slagfält, ty
hvem vill bli utskrattad? Och han skulle då hafva uträttat
något godt och stort, i stället för att, som annars ofta är
händelsen, han öfvat sitt snille på oskadliga föremål eller
sårat sin nästa utan ändamål.
Vore det ej möjligt, att äfven qvinnan kunde på
verksamt sätt gå i härnad mot nämnda last? Denna fråga
behöfver knappt framställas. Om, till exempel, qvinnan är
vaksam på sig sjelf i fyllandet af sina pligter, är mild och
saktmodig, älskar sin make, sitt hem och således sprider trefnad
derinom, månne hennes inflytande då är så ringa gent
emot mannens lefnadssätt? Jag tror det ej, förutsatt, att hon
ej sammanlänkat sitt öde med en förlorad menniska.
Hennes sätt består i att utveckla allt det goda och ädla,
kärleken till familjen och hemmet innebär, och göra det
fruktbärande. Hon väljer då icke förebråelser, missnöje, gnäll
och gnat och kallsinnighet till sina vapen, hon försjunker
icke i förtviflans hopplöshet; nej, hon verkar i tysthet med
sina gerningar, sina omsorger, sina föredömen, sin huldhet
och – sina böner till Gud!
Nödgas de yngre, fria qvinnorna stå overksamma i det
stora verket: dryckenskapens hämmande? Eller kunna de
åtaga sig en andel deri? Jag tror det sednare, och nog vilja
de! Hvem vill ej verka till ett godt mål – och detta mål
berör dessutom qvinnan ganska nära!
Det påstås ju, att flickorna gerna eröfra de unga
männens hjertan, och de allra flesta synas ingalunda misslyckas
deri. Nå, då är ju halfva arbetet undangjordt, och den
öfriga vägen bör lätt finnas, ty hvilken ung man vill misshaga
den qvinna, som han vunnit? Särdeles om hon väljer godhet
och allvar till sina bundsförvandter, skall hon utan tvifvel
segra!
Unga qvinnor! Allt edert älskvärda koketteri varder
eder tillgifvet, om ock blott en enda man genom er sig
omvänder och bättrar.
Åtminstone ett medel, för hvars osviklighet jag går i
borgen, föreslår jag: låten eder aldrig eröfras af en drinkare,
och er seger öfver dryckenskapen skall blifva lysande.
Äfven systern torde hafva något att uträtta för den goda
saken ... Hvarför ej åtminstone bjuda till? En fast vilja, med
urskilning använd, är vanligen en verksam kraft.
Se här, mitt lilla strå till den välsignelserika stacken!
Det innehåller – om ni så vill – ingenting, det har ej
häller anspråk på att vara annat, än en välment uppmaning
till alla, att hvar och en i sin mån verka för en god sak,
och blifva vi blott eniga derom, nog skall då mer uträttas,
än som hittills varit fallet.
I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
