- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
185

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Midsommarnattsdrömmar - Spildt krut - Österns drottning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Ä’ han redan så full?»

»Gubbkräket ä’ sjuk.»

»Släpp mej!» röt han, reste sig upp, fick fiolen under
hakan och drog till så, att det sjöng i strängarna-,
»låt bli mej, säger jag, jag ska’ spela slut polskan
- undan me’ sej (stråken hven om näsan på närmaste
bonddräng), Björnapelle kan nog fasingen stå på benen
och stampa takten me’!» Han stod der barhufvad med
munnen halföppen och drog på fiolen, så det smällde
i strängarna, medan ena foten dunkade i golfvet.

»Se så, nu ä’ han på det viset igen!» sade en af
pigorna-, »då måtte tattarkäringen vara med här i
qväll.»

Gubbens vilda beteende hade bragt dragklaverets man
alldeles ur fattningen och för öfrigt haft en allmänt
förlamande inverkan, så att dansen ej gerna ville
ånyo komma i gång. Mängden stod stilla i flockar här
och der, stirrande på spelmannen och hvarandra. Men
litet mer afsides, utanför kretsen, hade en ensam
qvinna tagit plats, stödd mot en björk. Fackelskenet
belyste ett mörkbrunt, fåradt anlete med stripigt,
kolsvart hår och ett par hvitglänsande ögon, hvilka
stodo orörligt fastade på Björnapelle. Der låg
hvarken vildhet eller hat i blicken, utan fastmer
något lidande och bönfallande. Hon var så trasig,
eländig och ruskig, att blott föremålet för hennes
uppmärksamhet kunde ställas som motstycke.

Stämningen blef tryckande, och slutligen brast
tålamodet hos en ung man, som gick bort till golfvets
rand och tillsade qvinnan att draga så långt vägen
räckte. Det flammade till i de mörka blickarna,
då hon åtlydde befallningen och lemnade

stället. Men ögonblicket derpå hördes ett skrällande
ljud från Björnapelles fiol, som gick i spillror
mot drängens hufvud. Kättarns mellankomst hejdade
det slag, som den anfallne blixtsnabbt tänkte gifva
tillbaka.

»Hör nu, godt folk!» skrek rättarn, »ska’ vi
inte skramla hop en skilling till en ny fiol åt
gubbstackarn! Han blef arg, och då vet han aldrig hvad
han gör. Och han har spelat gratis hela qväll’n.»

Förslaget gick genast igenom, rättarn tog gubbens
hatt och samlade hop bidragen, medan föremålet för
välgörenheten satt borta vid öltunnan med en mugg
för munnen.

»Se här, gubben-, försök nu hålla sej lugn en annan
gång, för fler fioler bestås det inte!»

Utan att yttra ett ord till tack, tog den gamle
emot sin hatt, strök pengarna i fickan och lemnade
sällskapet med sitt söndriga instrument under armen.

»Han ä’ sjuk», sade folket om gubben.

»Stackars usling, han har allt sett bättre da’r!»

En stund förgick, innan det kunde blifva nytt lif på
dansbanan, och med den förra farten ville det icke
mer gå den qvällen. Facklorna brunno så småningom ut,
nattens halfmörka skuggor lågo öfver fält och skogar,
lifvet kring midsommarstången blef allt mattare och
så lemnade slutligen den sista gruppen öltunnan,
då denna tömts till sista muggen. I fjärran hördes
svagare och svagare Andreas’ ännu tonande »piglocka»,
framklammande en marsch, som lifvade de sista
nattvandrarnas steg mot skilda hem.

(Forts, å sid. 189.)

Spildt krut.



Det var en gång en väldig atheist,
En liten man, men mycket stor i orden,
Socialist med mera uppå »ist»,
Som gjorde väsen af sig här på jorden.

Så han en bonde vid sin plog såg gå.
Vår hjelte, lika djerf som angelägen
Att proselyter för sin lära få,
Begynte hålla tal, helt oförvägen.

»Ett Gudsbegrepp», han sade, »hvartill det?
Vi ha’ natur, natur, som hjertat gläder,»
»Natur?» - blef bondens svar, med säflighet.
»Åhja, förstås, när det är vackert väder,»

Toivo.

Österns drottning.


Historisk skildring af Maurus Jókai. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.

På den tiden, då romerska väldets gränser stötte
intill Persiens och den stora verldsstaden kallade den
cjå kända verldens aflägsnaste länder sina grannar -
just då var Rom djupast förnedradt.

Det stora rikets kejsare sutto som herrskare öfver
den hälft af jordklotet, som deras förfäder eröfrat,
men de lif-vades ej längre af dessa förfäders anda. De
voro kortlifvade gudar utan kraft och förstånd -
dvergar, som fått jättars vapen i arf.

Men hjeltarnas anda hade ej nedstigit i grafven med
dem, och under det att i Rom obelisker restes öfver
deras ben, uppenbarade sig denna anda, frihetens,
ärans och fosterlandskärlekens anda, fjärran i östern
under Palmyras himmel.

Under det att i Rom en Commodus, en Caracalla upphöjde
brottet på thronen och banade väg för skammen till
offentlig ära-, under det att der förräderiet
i stället för kampen förlänade seger och guldet
i stället för svärdet köpte fred-, under det att
Heliogabalus förevigade sitt namn med tillhjälp af
spinnrocken och sländan, Gallienus med köksslef-ven -
vaknade i östern den biltoga dygden och ärelystnaden
till nytt lif, och den af män skändade hjelteandan
tog, liksom i blygsel, bostad i en qvinnas bröst,
för att upphöja henne öfver alla hennes samtida.

Bland de länder i öster, som stodo under Roms
beskydd, var äfven Armenien, ett land, beläget i
farlig närhet till Persien, der konung Sapor drömde
om att återställa Cyrus’

rike. Aderton satraper i Asien hade han redan
gjort sin thron underdåniga och lät utropa dem till
konungar, för att sjelf kunna kalla sig »konungarnas
konung». Den nittonde blef konung Chosrus, Armeniens
beherrskare. Sapor lät hjelten, mot hvars pansar hans
svärd förslöats, falla för lönmördarens dolk och kom
på den vägen i besittning af hans land.

Under tiden lefde skyddsherren, Rom, som förr i ett
ständigt rus och kunde knappt mer hålla sitt eget
hufvud upprätt, ännu mindre hålla ett vaksamt öga
på sina aflägs-nare ledamöter. Han vaknade först,
sedan en hand redan var honom beröfvad.

För att hämnas Armeniens fall, samlade kejsar
Valeri-anus sina legioner och gick öfver Euphrat,
men snart såg han konung Sapors ryttarskaror framför
sig och kort derpå äfven bakom sig. Fruktlöst var
sjelfva förtviflans mod. Omringad på alla håll,
nedlade den romerska hären sina vapen och utlemnade
sin kejsare åt barbarernas herrskare. Gräm-elsen
öfver denna skymf förorsakade Valerianus’ död. Den
öfvermodige segraren lät uppstoppa den döde kejsarens
lik, och århundraden igenom stod det i solens tempel,
som ett fruktans vardt segertecken, med den kejserliga
manteln öfver skuldrorna och slaf kedjan om halsen -
ett bittert, barbariskt hån öfver hvad jorden ägde
högst och stoltast!

Tre riken hade redan förhärjats af denna lefvande
pestsmitta, en dödsängel i menniskogestalt, och redan
väntade de närliggande landen under bäfvan på att få
erfara, till hvil-

Sv. Familj-Journ. 1885.

24.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free