- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
186

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österns drottning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ket af dem turen nu skulle komma, då en dag ett
sändebud från Palmyra trädde fram för konung Sapor
och lemnade honom ett bref, hvars vördnadsfulla,
men tillika modiga uttryck uppväckte despotens vrede.

Brefvet kom från Odenath, en borgare i Palmyra,
hvilken, för att göra eröfraren försonligt stämd,
sände honom tvåhundra med skatter lastade kameler,
en gåfva, som blott den ene fursten kunde sända den
andre. I hofsamma ordalag bad Odenath om frid för sitt
land, utan att likväl fördölja, att han ej fruktade
kriget.

??Hvem är den der Odenath?» utropade den
oöfvervinne-lige eröfraren, full af öfvermod. »Hvem
är den förvägne, som vågar skrifva bref till sin
herrskare? Kasten hans skänker i Euphrat! Är han då en
furste, eftersom han vågar sända mig skänker? Är han
icke snarare en eländig slaf, som endast liggande i
stoftet borde visa sig för mig? Är icke allt, hvad han
äger, hans blott på grund af min barmhertighet? Sägen
honom, att om han vill finna nåd för mitt ansigte,
rnå han visa sig för min thron knäböjande och med
fjettrade händer. Vågar han dröja dermed, skall
förderfvet komma öfver hans hufvud, öfver staden,
i hvilken han är född, och öfver dem, som lyda under
stadens välde.»

*



Upp, upp, frie invånare på de vidsträckta fälten, ni
herdar, som beta edra hjordar vid oasernas källor,
ni vilda jägare, som upphinna den snabbt flyende
antilopen och rycka lejonet ut ur dess håla. ni,
som bo i tält och sedan urminnes tider ej lärt något
annat, än att handhafva vapnen! Upp, du aldrig räknade
nomadstam, som ej någonsin betalat skatt och aldrig
skådat en eröfrares ansigte; ni stolta ynglingar, som
tre dagar och tre nätter hålla ut ridten på de vilda
springarna, ni, som simma öfver brusande strömmar
och upphinna stoftmolnen, dem ökenvinderi jagar
borta vid horisonten, upp! En bister fiende närmar
sig edra fridfulla lunder: kommen, visen honom, att
här hvarje stoftkorn är fritt och reser sig upp mot
den, som trampar det under sina fötter; visen honom,
att hvarje man är en hjelte, hvarje vassrör en pil
och hvarje klippa ett fäste, mot hvilket det gäller
att kämpa!

Liksom med ett trollslag lifvas de arabiska slätterna,
de ödsliga sandöknarna Öfversvämmas plötsligt af
ståtliga krigar-skaror, hvilka alla ila till Palmyra,
och när de från bergen kommande sammanträffa med
dem från öknen, trycka de hvarandras händer i
trotsig glädje. Visserligen utgöras vapnen blott
af enkla stridsklubbor, pilar och lansar, men den,
som ser de kraftiga armar, hvarmed de föras, måste
komma till insigt om, att dessa vapen skola visa sig
tillräckliga.

Midt ibland dessa böljande massor framträda två
anföraregestalter, hvilka med sin närvaro ingifva
kämparna mod, ordna skarorna och med sina trogna dela
hvarje fara och försakelse^ vägarnas besvärligheter,
dagarnas hetta och nätternas köld, under det att de
föra dem till Palmyra.

Vid stadsporten sammanträffa de båda anförarna med
hvarandra.

Den ene är en man, hvars anletsdrag vittna om
fredskärlek, men äfven om mod. Intet järnpansar
betäcker hans bröst, ty svärdet är honom nog till
beskydd; intet guld sirar hans drägt, ty folket skall
igenkänna sin anförare på hans bedrifter, men ej på
hans mantels prydnader.

Den andre anföraren är - en qvinna, en hög gestalt med
blixtrande ögon, friska kinder och kunglig panna. Det
yppiga håret väller fram under en gyldene hjelm, ett
stort, bredt, krokigt svärd blixtrar vid hennes sida.

Förvånade blicka de båda anförarna på hvarandra,
som om två solar samtidigt gått upp på himmelen och
mött hvarandra. Qvinnans snöhvita springare kastar
stolt upp hufvudet, under det att den svarta hingsten,
på hvilken mannen rider, med sänkt hufvud drager sig
något tillbaka.

»Hvem är du, hjelte? Hvad är ditt namn? Hvarifrån och
hvarför kommer du?» frågar qvinnan med en stämma, ljuf
som en kärlekssång, och kraftig, som krigstrumpetens
smattrande.

»Mitt namn är Odenath», svarar mannen. »Jag är en
borgare från Palmyra, som höjt svärdet mot eröfraren,
för att skydda hem och härd mot honom och ej behöfva
böja mitt hufvud för honom. Och hvem är du, gudinna,
som kommer, för att skydda oss med din sköld?»

»Jag är Zenobia, Syriens och Egyptens drottning och
de macedoniska konungarnas efterträderska. Min spira
har jag höjt, för att skydda mitt rike mot fienden,
och antingen skall fienden eller min spira krossas.»

Mannen böjer sig ned från hästen för att trycka
Zeno-bias mantelfåll till sina läppar.

»Var hälsad, o drottning!

»Lemna min titel å sido och kalla mig din gemål.»

»Hvad säger du?»

»Jag säger, att den, som fjärran från mig och för
mig obekant besjälats af samma anda, som jag, hans
själ är ett med min. Du skall blifva min gemål.»

»Jag är rätt och slätt en borgare.»

»Och jag är rätt och slätt en qvinna. Den lott,
som förestår oss, är lika för oss båda: äran eller
döden - thronen eller grafven. Af alla de konungar och
despoter, som anhållit om min hand, visade sig ingen,
då jag fordrade, att de skulle draga sitt svärd för
mig, och jag vill ej sätta min krona på något hufvud,
som böjer sig i stoftet för min fiende; de föddes
alla till konungar, och de ha’ af egen fri vilja gjort
sig till slafvar. Den förste man med kungligt sinne,
jag funnit, är du; i annat fall skulle äran ha’ dött
ut med en qvinna. Mottager du min hand eller verkar
måhända mitt ansigte frånstötande på dig?»

Darrande af glädje, trycker Odenath den framräckta
handen till sina läppar och utropar, full af
hänförelse:

»Ditt anlete har du ärft af din stammor Cleopatra, din
själ af Alexander den Store, som var din stamfar.»

»Vid mina fäders gudar», svarar qvinnan med flammande
ansigte, »äfven detta svärd vid min sida har jag ärft
från min stamfar, och är icke konung Sapor desslikes
en afkomling af Darius? Detta svärd, som i den ene
stamfaderns hand besegrade den andre stamfadern, skall
också ioden ene ättlingens hand besegra den andre
ättlingen. Ät den store Alexander gaf ödet Darius,
åt mig gaf det konung Sapor.» « Krigarnas brusande
glädjeskri upprepar dessa ord från mun till mun,
och rundt omkring Palmyra reser sig ett skyddsvärn
af kamplystna mäns gestalter.

*



Konungarnas konung närmade sig med sina segervana
skaror. Främst kommo tvåhundratusen ryttare, lysande
i brokiga, orientaliska drägter, hvarje stam i sina
egna färger och vapen, deribland hela skaror på idel
hvita och åter andra på idel svarta hästar. Efter
dessa följde femhundra elefanter, som på ryggen
buro ballister och andra kastmaskiner, hvilka kunde
slunga centnertunga stenar, spjut och grekisk eld
tusen steg långt. Konungen sjelf omgafs af tiotusen
utvalda ryttare, hjeltar med silfverbeslagna hjelmar,
gyldene pansar och ädel-stensmyckade vapen. Derpå
följde tiotusen dromedarer, lastade med de hittills i
byte tagna skatterna, och sist fottrupperna, oordnade
skaror med spjut och slunga, hvilka endast användes
till att plundra efter vunnen slagtning eller att
med sina lik fylla grafvarna omkring de belägrade
städerna.

Hvad var väl Palmyras här emot dessa väldiga
skaror? Ett i största hast sammanrafsadt nomadfolk,
herdar och jägare, i hvilkas händer förtviflan tryckt
vapnen...

Men mellan dem båda låg öknen, och hon var de sednares
fosterland och de förras fiende. Mer än en gång hade
redan den persiska hären, efter att hafva betvungit
fienden, blifvit tillintetgjord af hungern.

Äfven denna gång var det redan den första dagen blott
med möda, som perserna vunno slaget mot öknen. Den
heta vind, som blåste dem till mötes, fyllde luften
med små stoftkorn, hvilka som nålsting trängde
genom kläderna in i porerna, lungorna, i ögonen;
en outsläcklig törst uttorkade struparna, och den
stickande solhettan förlamade hjernan. Hären,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free