- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
187

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österns drottning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

187

som i riktning från öster till vester intog en sträcka
af jämnt en dagsresa i öknen, kunde endast med möda
hålla stånd mot elementen. Mot aftonen tystnade
vinden, men hunger och törst veko ej. Trötta lade
sig hästarna ned på marken, kamelerna sleto sig
lösa från sina förare och galopperade, rasande af
törst, i riktning mot någon aflägsen källa, hvars
läge deras instinkt förrådde dem. De försmäktande
soldaterna följde i stora skaror deras spår, men den
ene efter den andre blef efter och sjönk maktlös
ned på ökensanden. Den, som höll ut med loppet,
såg de smärta palmerna, hvilka om-gåfvo oasen,
der källan vällde fram, afteckna sig mot den dunkla
aftonhimmelen ., men de, som förmådde släpa sig dit,
återvände ej mer, ty innan de hunnit släcka sin törst,
utsläcktes deras lif af osynliga pilar.

Mot midnatt tycktes svarta, i trots af nattens
dunkel synbara, skuggestalter rycka an mot den
persiska hären. Nu gjorde de halt - och plötsligt
höggo nomadryttarnas skaror, som en här af spöken,
in på de vanmäktiga, sofvande hoparna. Deras hvinande
pilar funno i den tätt sammanpackade massan öfverallt
ett lefvande mål, som bjert belystes af de flammande
vakteldarna. Men hvem kunde deremot skjuta på dem,
dessa enstaka, i den mörka natten irrblossartadt hit
och dit ilande gestalter? Hvem kunde förfölja dem
i den svarta ödemarken, der endast deras ögon kände
till vägar och stigar?

Detta fortfor, till dess morgonen grydde. Då
uppställde konungen sina skaror i slagordning; men
nu stod ingenstädes någon fiende att upptäcka. Liksom
om det verkligen varit öknens spöken, som under hela
natten kringsvärmat lägret och om morgonen återvändt
till sina grafvar, sågo de persiska skarorna ingenting
annat än den ändlösa, öde sandöknen framför och
omkring sig.

Konung Sapor drog vidare. Ännu en dag fortsatte
han sitt eröfringståg i öknen, men hela vinsten af
denna dag inskränkte sig till, att några timmars
väg blifvit tillryggalaggd. Hela hären var nära att
försmäkta, framför hvarje källa gjorde krigarna halt,
och samtliga igenfylldes de af lik.

Åter sänkte sig natten öfver jorden. Hela hären stod
uppställd i slagordning. Mången, som sträckte ut sig
på marken för att slumra ett ögonblick, dog på stället
af utmattning. Man väntade på det nattliga angreppet,
utan att veta från hvilken sida detta skulle ske. På
länge förnam man ingenting annat, än de törstande
elefanternas ursinniga vrålande samt larmande musik
och bägarklang från lägrets midt.

Under det att hären girigt drack källornas
blodblandade vatten och slukade köttet af kameler,
som stupat, prålade i konung Sapors tält fiskar,
hemtade från verldens aflägsnaste haf, de dyrbaraste
fåglar och kostligaste frukter på gyldene fat. I
tältets bakgrund sutto nubiska spelmän, hvilka på
harpor och pukor ackompagnerade grekiska evnuckers
sång, under det att libyska bajaderer med flammande
ansigten och genomskinliga kläder för konungen
uppförde sinnesberus-ande danser.

Konung Sapor sjelf låg i en snöhvit, med ädelstenar
besatt, klädning på sin purpurklädda hvilobädd-, två
af hans älsklingsgemåler, hvilka han utvalt bland så
många rikens skönheter, sutto jämte honom, under det
att en slaf förde det granatfärgade cypervinet till
hans läppar i en gyldene bägare, som var smyckad
med blad af rosor från Damaskus. Då ljöd plötsligt
ett förfärligt skri utanför tältet, och mohren, som
stått framför tältöppningen, sjönk dödligt sårad till
marken.

Förskräckt grep Sapor efter sitt svärd, utan att
märka, att det var hans mest älskade gemåls gyldene
sax, som hans hand fattade om. I nästa ögonblick
stod en hög krigarge-stalt framför honom med draget
svärd och med af kampens ifver glödande ansigte och
blixtrande ögon.

"Hvem är du? Hvad vill du?" ropade Sapor till honom.

"Mitt namn är Odenath", ljöd svaret. "Du lät kalla
mig, och här är jag."

Med ett anskri sprang Sapor upp från sin plats och
ilade in i tältets bakre del. Medan hans slafvar
kastade sig

emellan och ledo döden för honom, väckte han upp sin
sofvande lifvakt och undkom.

Han måste med egna ögon se på, huru de från alla
sidor uppdykande gestalterna jagade hans fottrupper
på flykten, måste se på, huru hans fjettrade fångar
befriades, hans kameler drefvos bort, hans skatter
röfvades och hans båda älsklingsgemåler, hvilka han
ej skulle hafva gifvit bort för alla dessa skatter,
bortfördes.

Han hade röfvat lagrar och kronor, och andra prydde
sina hufvud dermed - en konungslig qvinna och en
tapper hjelte utan alla anor!

Ingenting återspeglar solen så bra, som
svärdsklingan. Den stråle, hon kastar ifrån sig, är -
äran.

Den, som på den tiden, sedan vesterns ära gått ned med
kejsar Yalerianus, ännu ville bevittna stora bragder,
måste rikta sin blick mot öster. Der glänste två nya
namn liksom två nya stjernor, hvilka sammanflätade
sina strålar: Odenath och Zenobia. De underkufvade
provinserna sågo detta kungliga par träda upp som en
hämnande genius, hvilken löste deras kedjor och dref
fienderna tillbaka. Och så långt ryktet om mannens och
qvinnans segrar trängde, så långt trängde äfven ryktet
om deras kärlek: de sågos öfverallt vid hvarandras
sida, oskiljaktiga på thronen liksom midt i stridens
larm. Under det att i vester en Catos och Scae-volas
vanslägtade ättlingar, klädda i qvinnokläder, fyllde
verlden med berättelser om ohyggliga laster, gaf
detta par ett exempel på den renaste, kyskaste äkta
kärlek. -.

Det var på stranden af Orontes. Till höger i fjärran
reste sig staden Emesa, som med sina höga, blott i
obestämda konturer synliga, palats tog sig ut som
en hägrande skenbild. I midten höjde sig mäktigt
öfver allt annat solens tempel, ett ofantligt, af
menniskohänder uppfördt, berg, hvars gyldene kupoltak
till och med på detta afstånd glittrade och glänste.

Till venster utbredde sig en vidsträckt skogsslätt,
mot hvilken ett glänsande jagtfölje var stadt
på färd. Det bestod af tusen ryttare i siden
och purpurkläder, och bakom dessa följde femtio
elefanter, hvilka på ryggen buro af ebenträ byggda,
med arabiska tyger beklädda, torn, i hvilka sutto
retande qvinnogestalter, som höllo förgyllda stålbågar
med fjäder-smyckade silfverpilar i händerna. Blott
i ett af tornen satt en man. Dock var han det blott
till sitt yttre, ej till själen. Det var den arme,
hjälplöse, unge Herode, Odenaths son i hans första
gifte, hvilken ej ärft en gnista af sin faders
hjeltemod - en darrande, lättskrämd gosse, hvilken
bleknade, blott han hörde talas om de faror, genom
hvilka hans fader och styfmoder plägade bana sig
väg med svärdet, och hvilken äfven nu låtit beveka
sig att deltaga i Jagten endast på det vilkor, att
Zenobia städse skulle stanna vid hans sida.

Med ömmaste moderskärlek hade Zenobia tagit denne
andlige krympling under sitt beskydd - detta på
en tid, då det utgjorde en förbrytelse att vara
svag. Hon vårdade, skyddade och omhuldade detta barn
med nästan större omsorg, än sin egen son Yaballath,
hvilken, ehuru ännu blott en gosse, red främst vid sin
faders sida. Endast styfmodern bekymrade sig om den
arme Herode, endast hon tänkte på att ’sörja för den
sinnessjuke ynglingens glädje. Från sina tigerjagter
förde hon med sig vackert sjungande fåglar åt honom,
från sjöfärderna glänsande musslor och från de blodiga
slagtningarna gyldene smycken, med hvilka Herode
gladt plägade leka, utan att tänka derpå, att de,
som fört dem med sig åt honom, hade lekt med döden.

På en snöhvit häst red Zenobia bredvid elefanten, från
hvars torn Herode ängsligt blickade ned på henne.

"Moder, skola äfven vi bege oss in i denna mörka
skog?" frågade han skyggt. "Skola vi ej möta
vilda djur derinne? Icke sannt, du lemnar mig ej
ensam? Låtom oss stanna under palmerna och lyssna
till fåglarnas sånger eller se på de täcka fiskarna
i vattnet. Men nej, vi skola ej se ned i vattnet,
ty då får jag svindel."

24*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free