- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
190

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Midsommarnattsdrömmar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

190

Nästa minut brann ett ljus i rummet och vid dess sken
tröskade ogifta, fyrtiåriga Sabina Blomqvist igenom
ännu ett kapitel af den roman, hon i smyg studerade.

Vid samma tid vandrade Julias Anton med armen
rundt om Thildas breda rygg framåt vägen mot
järnvägsstationen. Skogen på sidorna om dem, gräset,
blommorna och de blinkande stjernorna fingo förtroende
af hvad som yttrades. Och delvis nådde deras ord äfven
menskliga öron. Ty på ett ställe, der vägen gick under
alldeles igenväxta löfhvalf, var mörkret så tätt,
att ett par, som slagit sig ned på den improviserade
bänken vid dikeskanten, alldeles undgick de vandrandes
ögon.

Sven Alexandersson höll Lisas hand i sin, då de två
från backen närmade sig. Ännu aftecknade de sig som
matta silhuetter mot den ljusa himmelen, men vägen bar
utför, så att snart hufvudena uppslökos i skuggan.

5»Och så kon, som jag fått löfte om af mor», hördes
Thildas röst.

»Ja, och så ska’ väl käringen dö en gång, hon som
andra», tillade han.

»Ja, visst det - fast det kan väl dröja om ännu några
år.» »Men jag har mina tvåhundra riksdaler i banken,
se’n jag var rallbuse på järnvägen - och di ska’
väl räcka till både ko och stuga - fast det vete
ändå den svarte, om di gör.» Tystnaden blef så djup,
att det hördes alldeles, som om en näfve rifvit i en
okammad lugg.

»Känn så klöfvern luktar!»

»Ska’ vi sätta oss ett slag på bänken här framme?»

»Ja, men inte länge, för ä’ jag inte snart hemma igen,
så får Lisa tag i ’et och så ska* det tvärt till
Sven Alexandersson, och se’n vet hvarendaste själ
i socknen, att jag har varit ute i natt - fast Gu’
ska’ veta, att jag inte tänkt göra något ondt.»

»Ja, den som hade det så, som Sven Alexandersson! Han
har pengar, han.»

»Asch, se så då! Ska’ Anton nu vara på det viset
igen? Gubben och käringen hemma började, som vi,
och det har gått bra, ända tills farsgubben kolade
å’. Det ä’ bara herr-skaper, som inte kan gifta sej -
här va’ bänken!»

I nästa ögonblick hade de upptäckt det andra
paret. Och i den sena nattimmen stodo nu fyra
menniskor ansigte mot ansigte och rodnade så djupt,
blodet räckte till. Då de ledsnat härpå, satte de
sig ned på bänken och började plocka blad och knoppar
från blombuketter, som de buro vid sitt bröst. Ingen
hade ännu något att meddela de öfriga. Lisa upplöste
och knöt åter ihop sin sjalett åtskilliga gånger,
Thilda slätade förklädet till obruten jämnhet. När
ängsknarren hunnit skrika några tjogtals gånger,
bröt Sven med en host-ning tystnaden i sällskapet.

»Sa’ Sven något?» frågade Julias Anton.

»Nä1, men jag tänkte mej till.»

»Blef Sven arg för det, vi sprakade om nyssens,
Tbilda och jag?»

»Nä’ vars, fast det ä’ besynnerligt, att alla ska’
skälla på ens rygg, om man har några slantar mer.»

»Ja, si Sven, det ä’ ett sådant rackartyg att vara
fattig, så man kan inte precis alltid vara sådan i
munnen och sinnet, som man skulle vara.»

»Ska’ ni gifta er?» sade den andre tvärt.

»Ja, nog tänkte vi det, men vi har knappt något att
börja med.»

»Hör nu, Anton! Vi kan låta det här sammanträffandet
vara oss emellan, som de säger. Och så ska’ jag låna
er, så ni kan komma under eget tak.»

Djupt inne i furuskogen, dit stjernornas ljus ej
kunde leta sig väg genom de mäktiga barrhvalfven,
var det i allmänhet äfven om dagen så mörkt, att
menniskor ej gerna

trifdes. Här hade Ulrika, »tattarkäringen», inredt
åt sig en bostad, mer liknande en björns håla, än en
menniskoboning. Ingen tog vidare notis om henne och
i allmänhet undvek folket skogsstigen, som ledde
der förbi. Besynnerligt nog, tiggde hon sällan,
ehuru fattig som en skåpråtta. Och ingen ofredade
hon häller. Men vidskepelsen hade dragit kring hennes
hemvist en krets, som man ogerna bröt.

Ett godt stycke derifrån gick gångstigen öfver
mer öppna delar af skogen. Här hade solen fått
tillfälle att framlocka de älskligaste alster
af markens växtlighet. Hela remsor af gräsmattan
voro smyckade med liljekonvaljer, matt synliga i
det svaga stjernljusen Och helt nära intill dem
stodo grupper af blåklockor, halft gömda mellan
fina darrgräs. I ett och annat bladveck skimrade en
diamant. Och den ljumma, doftmättade luften sväfvade
i lätta strömmar genom skogens gömslen. När vinden
for öfver blåklockorna, vaggade dessa sin kalk och
ringde för liljekonvaljerna, som drömde sin sköna
midsommarnattsdröm. Sommaren var kommen med alla
sina blommor, det berusande doftet, fågelsången och
de varma vindarna. Det var ej död längre i skogen;
allt rörde sig, lefde, grodde och växte till. En skön
slummer låg öfver hela naturen; och snart skulle den
herrliga midsommarsolens strålar bryta genom skogen,
för att kyssa hvarje liten blomma vaken. Då skulle
fåglarna stämma upp och hälsa naturen godmorgon.

Det svällde äfven i hjertat hos de unga två, som med
dröjande steg kommo gångstigen framåt. Thilda hade
följt Anton bit för bit; de hade olika väg hem och
hade redan sagt åtskilliga godnatt, men alltid var det
något, som de glömt att tala om. Sven Alexanderssons
ord hade förändrat så mycket för dem, att de ej kunde
söka sömn den natten.

Plötsligt ryckte hon honom i armen och pekade mot
ett ljusare ställe framför dem.

»Der sitter någon mot tallen, Anton!»

I detsamma sprang tonen från en fiolsträng genom
skogen.

»Det ä’ Björnapelle», hviskade han.

Gubben satt der, otydlig i halfdunklet. En sträng
på instrumentet måtte gått oskadd genom aifären
på dansbanan, ty den lät klangfull, då den gamle
knäppte. Och från en half hög sång följde med fiolens
ljud:

"Det var en gång en ungersven, tu lu lej, tu lu la,
som hade fått en hjertevän, tu lu la, tu lu lej."

»Ah - det ä’ så längese’n!» röt han till. »Sch! Tst
der! Gamle Björnapelle ska’ sofva. Åh mej - åh mej!»

"Så kom der då en riker man, tu lu lej. tu lu la;
Och Pelle fick lång näsa, han! tu l u la, tu lu lej.

»Ja, det fick han!» Han röt de sista orden.

"Och visan hon ä’ inte lång,

tu lu lej, tu lu la;

men Pelle roligt haft - edgång!

Tu lu la, tu - åh mej - åh mej - åh -"

»Han ä’ sjuk, kräket», hviskade Thilda.

»Ja, vi ska’ gå bort och se till’en.»

Gubben rörde sig icke, då de närmade sig. Anton ropade
åt honom, men fick ej svar.

»Petter!» upprepade drängen högre. Intet ljud.

»Han har somnat», sade Thilda.

»Ja, djupt nog, tänker jag.»

Gubbens hufvud hade fallit åt sidan och händerna
släppt sitt tag om fiolen.

»Han ä’ död», sade Anton.

Och det var han.

»Se, han har samlat pengarna i hatten!»

»Stackars kräk, han förstod knappt, att di va’ värda
något! Hvem ska’ ha dem nu?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free