Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Midsommarnattsdrömmar
- Historiska småsaker
- Ur portföljen. Goslar
- Ur portföljen. Störd hvila
- Allmännyttigt. Smörjmedel för gipsgjutformar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anton hällde afsigtslöst ut innehållet i sin hand. Då
följde en papperslapp med. Flickan observerade, att
det stod något skrifvet på lappen. Det var så pass
ljust på
himmelen, att de med hvarandras hjälp kunde stafva
ihop några krummelurer, som tycktes vara skrifna med
en afbränd tändsticka eller dylikt. Der stod blott:
»Té Ullrika».
R. M.
Historiska småsaker.
Kontinentalspärrningen, hvarigenom Napoleon I tänkte
tillintetgöra engelsmännens handel, tyngde med svårt
tryck på hela Europa och gjorde sig ej minst i sjelfva
Frankrike kännbar. I största skala bedrefs smuggleri,
och kejsaren, som höll sig för allsmäktig, måste
erfara, att han, oaktadt de hårda och med oblidkelig
stränghet hand-hafda tullagarna, ej förmådde hindra
den hemliga införseln af förbjudna varor.
Kort tid efter utfärdandet af det dekret, enligt
hvilket alla engelska varor, man kunde öfverkomma,
utan vidare borde förbrännas, gick kejsaren en dag
på promenad i nejden af Fontainebleau. I närheten
af kyrkoherdebostället i en liten by stannade han
plötsligt och satte näsan i vädret. Förrädiskt trängde
lukten af nybrändt kaffe inpå honom och snart förnam
hans öra äfven bullret af en i rörelse befintlig
kaffebrännare.
»O», sade kejsaren leende, »der kan jag ertappa en
lagöfverträdare på bar gerning-, jag skulle önska,
att det ej vore någon annan, än kyrkoherden sjelf.n
Drifven af nyfikenhet, inträdde han på boställets gård
och upptäckte der verkligen den med kaffebrännande
sysselsatte andlige, hvilken, så snart han skådade den
honom välbekante kejsaren, lemnade sin sysselsättning
i sticket och trädde emot monarken med en djup
bugning, men utan tillstymmelse af förlägenhet eller
fruktan.
»Hvad i all verlden gör ni då der, herr kyrkoherde?»
ropade Napoleon, till hälften road, till hälften
vred.
»Hå, sire, jag lyder eders majestäts befallning:
jag bränner kolonialvaror, såsom eders majestät ser»,
svarade den kloke kyrkoherden utan besinnande.
Kejsaren nickade och aflägsnade sig skrattande. Det
hade väl ej på allvar varit hans afsigt att åt
straffet öfverlemna den högst egenhändigt gripne
kyrkoherden, hvars goda svar dessutom af väpnade
honom fullständigt, i synnerhet
som han till och med i svårare fall plägade
låta nåd gå för rätt. ^
^
Fru von Staél, konversationens mästarinna, hade,
medan hon talade, städse i handen en qvist, en blomma
eller en pappersrulle, hvilken hon vred mellan
fingrarna. Fattades henne ett likartadt föremål,
så brast samtalets tråd och hennes andes eljest så
porlande källa utsinade.
Astronomen Laplace lekte under arbetandet med ett
trådnystan, hvilket hans tjenare alltid i rattan tid
stack honom i handen.
Äfven Neander (om psalmdiktaren eller professorn
i kyrkohistoria, upplyser ej vår källa) behöfde
vid sina föredrag en leksak för sina händer. Denna
leksak utgjordes af en gåspenna, som han vred mellan
fingrarna och plockade på, under det att han satte
den pulpet, vid hvilken han stod och på hvilken han
hvilade med båda armarna, i en gungande rörelse, så
att deri hotade att störta än baklänges på talaren,
än framstupa på åhörarna.
Filosofen Kant hade, under det att han föreläste vid
universitetet, för vana att rikta sin blick på ett
visst föremål. En tid’bortåt var detta ett ställe på
en af hans åhörares rock, der en knapp fattades. En
dag hade studenten låtit sy fast en ny knapp. Kant
började föredraget och riktade sin blick på det
vanliga stället, der han till sin bestörtning nu
upptäckte en knapp. Denna omständighet bragte honom
alldeles ur fattningen, och han hade den dagen största
möda att afsluta sin föreläsning.
Då Voltaire skref på sin tragedi »Catilina»,
inhöljde han sig, för att stegra inspirationen,
i en slöja, spatserade med den omkring i trädgården
och deklamerade sina verser. Hans trädgårdsmästare
kunde en gång, då han såg honom gå omkring så
häftigt gestikulerande, ej afhålla sig från en
skrattsalva. Han blef derför på fläcken afskedad.
Ur portföljen.
Goslar. På Harzbergets nordliga sluttning inom
distriktet Hildesheim, preussiska provinsen Hannover,
ligger vid Gose staden Goslar med ett invånareantal,
uppgående till omkring 10,000. Enligt en uppgift
skall ostaderi vara anlaggd omkring 920 af Henrik
I, stadsbyggaren eller fågelgillraren kallad,
deri förste tyske konungen af de sachsiska
Liudolfingernas ätt. Visst är, att den fordom
varit en fri riksstad och en kejserlig vistelseort,
försedd med talrika fästningstorn, af hvilka den så
kallade Zwinger qvarstår med sina omkring tjugo fot
tjocka murar. Detta torn återgifves af den präktiga
teckningen å sid. 180. Af oden gamla domen, uppförd af
Henrik III mot midten af 1000-talet, återstår sedan
1820 blott ett litet kapell, bredvid hvilket en del
af den mer än tusenåriga kejsarborgen, i senare tid
spannmålsmagasin, ännu förefinnes. I nämnda kapell
förvaras en mängd fornsaker, bland dem det så kallade
Krodoaltaret. Den 1521 byggda götiska torgkyrkan är
efter en 1844 inträffad eldsvåda restaurerad i romansk
stil. Till stadens märkvärdigheter hör ock det forna
gillehuset med sina åtta kejsar staty er. Utanför
staden reser sig en 50 fot hög sandstensklippa
("die Clus") af egendomlig form. Ett stycke söder
om staden ligger det bekanta Rammelsberg, hvars
rikedom på silfver och guld, koppar, bly och zink
ifrån första början gjorde staden blomstrande och
der verldens äldsta, konstmässigt bedrifna, bergsbruk
ännu0 fortlefver. - Af Goslars senare historia till
slut några data: Ar 1350 uppsattes de så kallade
Goslarska statuterna, hvilkaso rättsbestämmelser
antogos af flera kringliggande kommuner. På 1300-talet
inträdde staden ock i Hansaförbundet och bibehöll sin
fristadsrätt till år 1802, då Preussen annekterade
densamma. 1807 kom Goslar att tillhöra konungariket
Westfalen, efter Napoleons fall öfvergick det i
Hannovers ägo, för att 1866 åter annekteras af
Preussen.
Störd hvila. Solen gassade hett i
backsluttningen. Skogen var tyst och stilla, platsen
aflägsen från menniskoboningar och mennisko-stigar;
Jagten hade lemnat byte till ett godt mål, nyss
intaget - äfven för en vaksam och samvetssjuk räf
kunde det under sådana omständigheter kännas frestande
och ljuft att taga en middagslur. Yåra såta vänner
micklarna å sid. 184 hade just beslutit att i all
sköns ro tillbringa en. stund på detta sätt. De hade
emellertid nätt och jämnt hunnit glömma denna verldens
ondska och besvärligheter, ilskna, skällande hundar
och snabbskjutande jägare, förrän en skock nötskrikor,
de mest högröstade fåglar i våra skogar, fick syn
på ärkefienderna och beslöt att göra deras närvaro
känd i hela skogen. Detta moment har artisten Bruno
Liljefors på ett synnerligt lyckadt sätt återgifvit |
teckningen, der man tydligt kan läsa räf varnas omdöme
om den sång och den uppmärksamhet, nötskrikorna egnar
dem.
Smörjmedel för gipsgjutformar. De för detta ändamål
använda fettarterna och oljorna hafva den olägenheten
att vara klibbiga och lätt taga dam åt sig. För att
undvika dessa obehagligheter, smälter man en del
stearinsyra i ett glas, genom att neddoppa detta i
kokande vatten, och tillsätter 4-6 delar alkohol om
95 %. Man skakar nu den klara lösningen, tills den
kallnat, hvarigenom man erhåller en tunn gröt af fint
fördelad stearinsyra, hvarmed man medelst en pensel
bestryker formarna. Spriten afdunstar genast och
efterlemnar ett mycket tunnt lager af stearinsyra,
hvilket tillåter att lätt befria afgjutningen från
formen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:35:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1885/0195.html
