Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två städer, två folk. Emil v. Qvanten - Hvarför Kalle ej ville se på stjernorna. Saga af Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
hafva druckit brorskål för lifvet - under några
flyktiga minuter.
Vid samma tid hvilar London, ödsligt och tungt,
i mörker och dimma, med sina millioner menniskor,
inbördes isolerade, som Indiens kaster. I sjelfva
City är det alldeles tomt och utdödt. Kontoren äro
stängda, och deras innehafvare sitta nu i utkanterna
af Londonverlden. Klubbarnas ledamöter vistas i sina
lokaler, i hvilka den engelska komfortens soliditet
och dyrbarhet kulminera. Genom springorna mellan de
tilldragna, tunga fönsterförhängena ses en skymt af
siden-och sammetsklädda väggar, förgyllda tafvelramar
och glänsande kristallkronor. Men icke ett ljud, ej
en hviskning tränger sig utom väggarna, och gatan är
mörk trots gasbelysningen, ty dimman och röken svepa
sitt flor kring lyktornas lågor. Af samma orsak äro
hotellen för de resande, theatrarna och de öfriga
förlustelselokalerna nästan lika mörka. Man bör på
förhand väl veta, hvar de äro belägna, för att hitta
in.
Denna olikhet i de yttre dragen hos de båda
hufvudstäderna beror naturligtvis i grunden på en inre
olikhet i karaktären hos de båda mäktiga nationer, som
uppbyggt åt sig dessa centralhärdar för sitt lif. Det
är med menniskan alldeles såsom med skalbaggen eller
snäckan: hon afpassar sitt skal efter de inre organ,
hon under loppet af sin tillvaro utvecklar. En
stor stad är och förblir, jämte den kosmopolitiska
kallelse, som den är egnad att uppfylla, ett
ut-pregladt uttryck af nationens innersta väsen
och lif; den har samlat de spridda strålarna i en
brännpunkt, och såväl det goda som det onda, det höga
och det låga, det sköna och det fula hos nationen
återfinnes der i sina yttersta konseqvenser, sina
bjertaste färgskiftningar. Ensligheten och de enkla
sysselsättningarna på landet föranleda enformighet
och stillastående. Den lifliga beröringen menniskorna
emellan och det högst invecklade odlingsarbete,
som försiggår i de stora städerna, framkalla
rörlighet i sinnena, utveckling af de inre anlagen,
utpregling af formerna. Man kan länge på landet
studera befolkningen, utan att komma närmare under
fund med dess säregna lynne. Landtbefolkningarna
äro i många hänseenden öfverallt hvarandra tämligen
lika. Men begif dig in i den gamla, stora staden,
och du skall genast läsa de egendomligt nationella
dragen, den nationella uppgiften, den historiska
utvecklingen i väggarna omkring dig, i den hållning,
massorna iakttaga, i de offentliga inrättningarna,
i de samhälleliga böjelserna. Genom den jäsning, i
hvilken folkets alla krafter här blifvit försatta,
hafva de kommit till fri utveckling. Staden är
mätaren af ett folks sanna karaktär, liksom af dess
intelligens.
Här ännu några drag till de redan anförda!
Lika behagligt och sirligt putsadt, Paris är, lika
fint polerade och smakfullt utstyrda äro fransmannen
och fransyskan. Sjelf belåtenheten och väntan
på beundran ligga i öppen dag. Deraf den franska
sällskapligheten, behofvet af att ömsesidigt närmas
och erkänna hvarandra. Fransmannens älsklingsplats
är derför salongen, hans triumf konversationen. Men
han gör sjelfva gatan till salong och utvecklar sin
älskvärdhet för hvem han der råkar. Denna belefvenhet
gör formelt alla fransmän jämnlika. Den utgör grunden
till deras benägenhet för de sociala spörsmålen. Den
framkallar och underhåller den liflighet, hvarmed de
omfatta hela verldens intressen. Verlden beundrar
naturligtvis Paris och Frankrike; hvarföre skulle
icke då Paris och Frankrike omfamna hela verlden,
unna henne sin intelligens, sina idéer? Paris är ett
yttre uttryck af den älskvärdhet, som ligger i det
franska lynnet. Fransmannen är verldsmannen. Alla
kantigheter och skrof-ligheter äro aflägsnade
och bortpolerade. Ja, betrakta blott Paris i det
glittrande solskenet, det bländande gasskenet:
elegant, lättöfverskådligt, inbjudande!
I London deremot, der de nedrökta, väldiga
husmassorna, stadsdelarna och qvarteren hopat sig
efter behag om hvarandra, och hvarje hus tyckes på
egen hand hafva intagit sin plats, bär befolkningen en
annan pregel. I den dånande menniskostammen bryr sig
ingen om någon annan. En hvar går sjelfständigt sin
egen väg, sköter sig sjelf. Vänder främlingen sig till
en obekant, mötes han af en isande stelhet, som skulle
han hafva stött på sjelfva S:t Paulskathédralen,
stadd på vandring utför Ludgate-Hill. Vänder han sig
mot folkströmmen, så trampas han ned ögonblickligen,
oafsigtligt, som skulle han råkat under Themsens
tunga böljor, hvilkas lopp ingen makt förmår hejda. Af
artighet, belefvenhet, sträfvan att vara älskvärd -
icke ett spår! Engelsmannen frågar ej det ringaste
efter, hvad verlden tänker om honom. Han gör ändå
genom sin djerfva företagsamhetsanda sina intressen
till verldens. Men när aftonen kommit, när hela det
stora London mjeltsjukt tyckes upplösas i dimhafvet
och stenkolsskyn, när gatorna och de öppna platserna
blifva allt mer kusliga, då sitter engelsmannen trygg
i sin fasta borg, sitt fridlysta hem, vid härdens
klara flamma, i kretsen af de sina, maka, barn och
förtroliga vänner. Och det London, som, utifrån sedt,
visar sig så mörkt och ödsligt, är nu öfverallt
invärtes upplyst af lifvets huldaste andar: den
personliga kärleken, innerligheten och troheten. "Hem,
ljufva hem" sjunges af ladyn i familjens präktiga
drawingroom och den fattiga lilla syrsan vid Spiseln.
Detta och mycket mer, som ej kan beskrifvas i en liten
skizz, som denna, upptäckes, då man vandrar genom de
två stora verldsstäderna.
Emil v. Qvanten.
3Kalle cvj ville se på
Saga af Albrekt Segerstedt.
var munterhet och lustig lek på gården och i parken,
der ungdomen sprang och hade tusende upptåg för
sig. Der hittade nu Kalle en gammal buteljbotten,
en stor rund en, som legat bland gräset.
»Den kan en slå trissa med", sade en.
»Han kan bli’ tvättfat åt dockorna», sade en annan.
»Nej, han skall bli’ solkatt», sade Kalle. Så steg
han upp med buteljbotten i ett högt träd, och der
fastade han den mellan två grenar. Men solen satt
ej så på himmelen, att hon kunde skina på den gamla
buteljbotten, och derför vardt det ingen solkatt
af. Barnen lekte igen, och så tänkte ingen på den
gamla glasbiten vidare.
När qvällen kom, vardt himmelen så strålande
stjernklar, att alla skulle ut och se på det, ty
ingen kunde påminna sig något vackrare. När man nu
stod der och tittade, gick månen upp och sken så
herrligt, och derborta, nedåt trädgårdssidan till,
lyste en stor stjerna så klart.
»Nej, se en sådan stjerna», ropade Karl, »hon är
vackrare än alla de andra! Det är min stjerna.»
Och alla sågo bort mot trädgården, der den stora
stjernan lyste. Men Pelle skrattade.
»Ha, ha, ha! Jo, det är en vacker stjerna! Det är din
gamla buteljbotten!» Och han sprang ned i trädgården
och kastade en sten mot grenen, der buteljbotten
satt-, då ramlade han ned till marken, och det var
slut med stjernan.
»Ha, ha, ha!» skrattade alla.
»Men hvem hade satt upp buteljbotten der?» frågade
någon.
»Det hade Kalle sjelf gjort, och så tog han det för
en stjerna se’n», svarade Pelle.
De skrattade allihop igen, utom Kalle förstås,
som vardt ledsen. Men sedan ville han aldrig se på
stjernorna mer, för han trodde, att de bara voro
gamla buteljbottnar och sådant der.
»Ha, ha, ha, den token!»
25*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
