- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
197

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Table d'hôte med aflösning. Soldatskämt, berättadt af Henrik Stargard - Lillan. af Toivo. Teckning af Jenny Nyström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

197

Emellertid hade, för att tala militärspråk,
tiraljörerna blifvit tillbakaslagna, tunga
artilleripjeser började visa sig, närmast en
ytterst raffineradt beredd kalfstek, under hvars
sönderstyekande på ett sidobord öfversten fördjupade
sig i en rapphönsragout med delikataste tryffel.

För att hemta en bortglömd krydda, larfvade värden
ut. Knappt hade dörren slutit sig bakom honom,
förrän öfversten med ett glas champagne ilade till
fönstret, som vette mot den öppna platsen, störtade
ut i skumrasket - och blixtsnabbt intogs öfverstens
stol vid bordet af majoren, hvars snarlika uniform
lätt kunde lura en oinvigd.

Utan vidare tidspillan hängaf han sig åt en fortsatt
tillintetgörelse af ra-gouten, liksom en, hvars aptit
genom lång väntan redan blifvit ställd på ett hårdt
prof.

På ragouten följde kalf-steken, på denne den
ung-stekta gäddan, ty en god mage är såsom Noaks ark,
i hvilken djuren draga in i brokig procession. Värden
beundrade sin gästs förmåga och var förtjust
öfver, att hans goda varor funno ett så hängifvet
erkännande. Gästen drack derjämte som en tratt,
alltid fulla glas i en klunk. Slutligen höll han en
tom flaska i höjden och befallde: » Champagne!»

Bort trafvade värden ned i källaren, ej litet förvånad
öfver, huru tre flaskor så hastigt kunnat tömmas.

Detta var nu det kritiska ögonblicket. Med en halft
smärtsam suck försvann majoren genom fönstret, och
förste kaptenen aflöste honom.

Den stackars pojken var fruktans vardt hungrig, grep
det första bästa fat och den första bästa flaska,
som han kom öfver.

»Store Moloch!» undrade värden i stillhet, då han
åter stod bakom stolen och med häpnad såg sin gästs
matlust. »Huru han slukar! Ingen menniska skulle
kunna förmoda, att han redan suttit

femtio minuter vid bordet! För slik varghunger
bevare oss milde Herre Gud!»

»Får jag nu servera kapunen?» frågade han, i det han
borttog benen efter ett fårlår.

»Kapunen?» stönade ätaren. Ja, ja, kapunen!»

Lillan.

Teckning af Jenny Nyström.

Ack, han visste, att denna kostliga rätt vore bestämd
för hans efterföljare. Och så skedde. Innan värden
kom tillbaka, hade andre kaptenen redan druckit flera
glas vin och väntade längtansfullt på den utlofvade
kapunen.

»God eller hur?» frågade värden.

»Delikat!» svarade gästen, räckande värden ett fyldt
glas och klingande med honom.

»En angenäm menniska», tänkte värden, »och
umgängsam. Men,min skapare, huru han kan äta! Hela
kapunen en ruin! Himmel och jord! Der har han redan
gripit sig an med pastejen!»

»Vin!» ropade fransmannen och knackade mot bordet
med en tom flaska. »Mer vin!»

Värden korsade och signade sig, då han efterkom denna
befallning, och mumlade för sig sjelf: »Hvad skulle
det ha’ blifvit af mig, om jag ej med penningar
skaffat mig fri från inqvarteringssedlar !»

Innan han hunnit återvända, satt tredje kaptenen
vid bordet - och hans företrädares förmåga var en
verklig barnlek emot hans. Pastejen försvann som
genom trolleri, den späckade oxsteken smälte bort,
som snö för sol-, han drack allting om hvartannat,
som om han varit en kamel, hvilken beredde sig för
en tre veckors resa genom öknen.

Nu vandrade värden omkring bordet och betraktade med
sorgset hjerta festens rester. Skinkorna, som han
hoppats få se i skafferiet, för att senare använda dem
till kall upp-skärning, voro söndertrasade ruiner, här
låg kapun-ens nakna bröstben, der skorpan af den sköna
steken, här ytterväggen af fågelpastejen, der några
enstaka, kala ref ben. Det var begrafningsplatsen
för allt ätbart och en melan-

.tt vara liten, är att tro på tingen l omedvetenhet
om deras halt. Att vara stor, det är att tro på ingen,
Att pröfva, väga och förkasta allt.

Att vara liten, är att se det sköna, Att kläda dikten
uti verklighet. Att vara stor, det är att ständigt
röna Ett svekfiillt ideals förgänglighet.

Att vara liten, är att sorgfritt lefva Uti ett
soligt nu af lust och fröjd. Att vara stor, det är
att blindvis trefva, Att längta, hoppas, drömma,
aldrig nöjd.

Om smekt af tidens vindar eller sliten, Ett lär man
alltid, förr än mången tror: Att vara stor, det är
att vara liten, Och vara liten, är att vara stor.

Toi

kolisk anblick för hvart mennisko ö gä!

»Hvad kommer nu, herr värd?» frågade tredje kaptenen,
i det han hungrigt blickade omkring sig.

»Nu?» skrek värden,

stel af fasa. »Blixt och dunder! Ni kan då väl ej
vilja äta ännu mer?»

»Hvarför inte det? Timringens herrliga bergsluft
stärker aptiten underbart. Jag skulle väl vilja
inmundiga en smula sötsaker.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:10:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0201.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free