- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
198

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Table d'hôte med aflösning. Soldatskämt, berättadt af Henrik Stargard - Liten växtkrönika. Af Emal. II. Alrunan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

198

Med en djup suck framsatte värden en plommontårta för
den allt förtärande främlingen, ställde sig bredvid
honom och följde med ögonen hvarje bit, för att hindra
möjliga afsigter på underslef. O nej, allt gick rätt
till! Främlingen förtärde tårtan alldeles regelrätt
och med stor njutning. Förstulet spejade värden under
bordet. Misstänkte han måhända sin gäst för att hafva
svans och hästhofvar?

»Nu ett duktigt glas glögg!" befallde främlingen. »Och
derpå kan ni servera desserten.»

»Gud vare lof!» stönade värden, då han strök alla
matrester i ett fat och lemnade rummet.

nPa/rlleu! Jag fruktade redan, ni hade glömt bort mig,
kapten!» brummade en undersätsig man, som svängt sig
genom fönstret och intagit platsen vid bordet. Det
var qvartermäst-aren vid regimentet, beryktad för
sin glupskhet i hela brigaden.

»Herre Gud, huru uppsvullen han redan är», var värdens
första tanke, då han åter inträdde; »intet under,
då man betänker, hvad allt han har stoppat i sig.»

»Nå, hvad skall det här betyda!» röt (ivartermästaren
emot honom, då desserten sattes fram för
honörn. »8avre tonnerr-r-re, hvad är det?»

»Den af min herre befallda desserten», sade värden
djupt suckande, i fall ni ännu kan orka med den.»

»Orka med? - Nej - hur skulle jag...?»

»Det menar jag också», svarade värden underdånigt,
»till och med en haj blir slutligen en gång mätt!»

»Hvad säger ni?» tillsnäste honom qvartermästaren
rasande, »menar ni kanske, att en man skulle kunna
dinera på skrumpna russin, valnötter, oliver och
dylik smörja?»

»Dinera?!» utropade värden nu också uppbragt. »Har
ni icke redan dinerat?»

»Bomber och granater! Nej! Det har jag icke, som ni
snart skall märka!»

»Alla goda andar lofva Herren!» jämrade sig värden,
korsande sig tre gånger. »Satan, vik hädan!»

En homerisk skrattsalva utanför fönstret gjorde
qvarter-mästarens svar på denna besvärjelse ohörbart,
och trumpeterna gåfvo plötsligt signal till
uppsittning.

Med en flaska vin i hvarje ficka ilade den siste
aflös-ningsgästen ut. Då värden förvirrad stod
vid fönstret och såg regimentet defilera förbi,
hälsade honom officerarna leende: »Adjö, herr värd,
hälsa steken» - »kapunen var utsökt» - »ragouten var
förträfflig» - »vildbrådet var ett mästerstycke.»

Qvartermästaren drack honom bekymrad till med de
orden: »Gamle girigbuk! Att ge’ sig till att som dinér
sätta för en hungrig karl nötter och russin! Skäms
ni inte ända till botten af er svarta själ!»

I^iten

Af Exnal. II.

Iland de blommor, som af folktron begåfvas med
öf-vernaturlig kraft, står väl i främsta rummet
alrunan (Atropa Mandragora), nära slägt med
den svenska, giftiga örten Atropa Bettadonna.

Enligt sägen skall alrunan vid minsta beröring gifva
ifrån sig ett skri, som dödar eller förlamar den
djerfve, hvilken vågar förgripa sig på trollörten,
hvarom Shakespeare påminner i Romeo och Julia, der
den sednare säger:

"Alrunor, dem man gräft ur jorden upp Och hvilkas
läten rubba men’skors sinnen."

Alrunans rot delar sig nedåt och har en viss likhet
med en menniskokropp. Detta gaf de gamla anledning
att deraf göra sig amuletter, hvilka tillskrefvos
märkvärdiga egenskaper.

Det var blommor af denna växt, som Rachel nödvändigt
ville ha, då Ruben kom hem med dem till sin moder
Lea (l Mos., k. 30, v. 14-16), ehuru våra gamla,
ärevördiga bibelöfversättare så vackert kalla dem
liljor. I Höga visan (k. 7, v. 13) har det också
af gammalt hetat: »Liljorna gifva sin lukt», men
i samma vers af den franska bibeln heter det: »Les
mandragores jettent leur odeur», och i den engelska:
»The mandrakes give a smell.» Till denna uppfattning
sluta sig de nya tolkarena, som kalla dem alrunor, med
anförande af deras botaniska namn Atropa Mandragora,
och upplysa, att frukten deraf, som af hebreerna
kallades »kärleksäpplen», också af de gamla användes
att deraf bereda kärleksdrycker.

Den grekiske naturforskaren Theofrastos, Aristoteles’
gode vän, anför hvilka försigtighetsmått man måste
iakttaga för att utan fara bemäktiga sig alrunan. Två
personer böra förena sig om det vigtiga värfvet,
säger han; den ene håller blicken stadigt fästad mot
öster och ritar med spetsen af ett svärd tre magiska
ringar omkring örten, under det den andre dansar
rundt omkring och utstöter så hemska besvärjelser,
som han möjligtvis kan åstadkomma, hvarefter alrunan
skall vara spak.

Österlandets mager tillredde äfven sömndrycker
af alrunan, och kejsar Julianus säger i sina bref
till Kalixenes, att han hvar afton drack en bägare
mandragora. På detta bruk anspelar Shakespeare,
då han låter Kleopatra säga:

"Ack, gif mig hit en dryck mandragora, Att jag må
sofva bort den tidens svalg, Då min Antonius borta
är."

»Han har ätit alruna», sades fordom om den, som »såg
< död och loj ut», och det hette hos de gamle, att
den, som j drack litet mandragora, blef fåfäng, den,
som drack mycket, j blef idiot.

Thomas Newton anför i sin Herlall of the Bllle den
gamla folktron, att alrunan plötsligt skjuter upp
under galgen, der en oskyldig blifvit hängd. Denna
sägen har den tyske författaren Ludvig von Arnim
användt i sin dikt Isabelle von ^Egypten. Han
beskrifver, huru en zigenarhöfding, »hertigen af
Egypten», ehuru oskyldig, blef hängd samt huru hans
dotter, den sköna Isabella, då hon vid midnattstid
befann sig under galgen, i hvilken hennes fars lik
hängde, upptäckte alrunan derunder. Hon ryckte
upp den, hvarvid den trolska örten utstötte ett
förfärligt skri. Detta dödade likväl icke den modiga
zigenarprinsessan. Hon granskade sitt fynd, fann
att det liknade en dverg, och då hon märkte, att
denne led en betänklig brist på ögon, mun och hår,
fäste hon i hans »ansigte» ett par enbär, tryckte
dit ett rödt nypon och hängde öfver »hufvudet» litet
gräs, och så var favoriten färdig. Hon vaggade i
sina hvita armar det skrikande missfostret, kysste
det, så att enbärsögonen höllo på att falla ut och
nyponmunnen kom på sned, och snart hade hon till den
grad skämt bort favoriten, att han lät titulera sig
som fältmarskalk och fordrade att få heta ingenting
mindre än Cornelius Nepos. Detta drag af »honnett
ambition» hade man möjligtvis kunnat ursäkta, om han
icke tillika betedt sig som en tyrann.

Kanske har Ludvig von Arnim, då han gör sin dverg
så elak, tänkt på legenden, som låter alrunan hafva
uppkommit deraf, att Adam spottade i förargelsen,
då han blef utkörd från paradiset. Legenden vill
troligtvis härmed beteckna all den hätskhet, som helt
naturligt födes hos den, hvilken, från det makliga
lifvet i en herrlig lustgård, utstötes till kampen
för tillvaron i en karg och ondskefull verld.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free