- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
199

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den hemlighetsfulle gästen. Saga från Vire-landet i Normandie, upptecknad för Sv. Fam.-Journ. af Sune Folkeson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I>enL hemligliet&f alle

Saga från Vire-landet i Normandie, upptecknad för
Sv. Fam.-Journ. af Smae Folkeson..

I-

’lädjen stod i taket på hemmansgården Saint-Amand i
Vire-landet, cidern hälldes ur fulla krus vid bordet,
den tunga brödkakan hade fått många snitt, man var
redan vid måltidens slut, och ändå tycktes gästernas
glädje och aptit vara outtröttliga.

Sonen i huset hade nyligen fört hem i sin faders gård
sin nygifta hustru, hvilken han hade sökt upp långt
bort i det franska landet. Han hade lärt känna henne
på sina marknadsresor, han hade blifvit så betagen
i henne, att han icke hade haft ro hvarken dag eller
natt, förrän han fått henne. Hon hette Perrine, hon
var lång och smärt, och hennes blåa ögon föreföllo
hennes unge make så ljufva, att han ständigt vände
sig om, för att se in i dem. Den gamla modern såg
också in i dem, men med ett betryckt hjerta: den gamla
bondhustrun hade aldrig lemnat sin by, hon hade icke
ens följt sin man in till Vire, dit han reste en
gång om året vid tiden för den stora årsmarknaden,
men hon hade i alla fall någon erfarenhet af lifvet,
och hennes svärdotters ansigte isade hennes hjerta
från första stund, hon såg henne leende sätta foten
på den gamla gårdens dörrtröskel.

Ingen hade sett, huru förpakterskan gjort våld på
sig för att omfamna den nykomna, hvilken med mannens
tillhjälp steg ned från kärran; ingen hade häller sett
den rörelse af vrede, hvilken gaf den unga hustruns
öga ett uttryck, hårdt som stål, vid bondens utrop:

»Välkomna hit vare de unga armar, som skola arbeta
i hemmet! Välkommen hit den flickas hand, som skall
spinna vårt lin!» -

Flickan från det franska landet hade icke drömt om
att blifva sina svärföräldrars tjenstepiga,

Visorna och skratten genljödo mot de nedrökta
tak-bjelkarna i bondgården, när dörren sakta öppnades
och en stor, blackig hund kom in; hans ragg stod på
ände, och ögonen voro röda; han var icke vacker,
men haits blick var mild och förståndig. Han gick
fram till sångargrmppen med samma säkerhet, som
ett barn i huset; den gamla bondhustrun sträckte ut
handen för att smeka honom i förbifarten, hennes son,
som lutade sig mot sin hustru för att hviska denna
ljufva ord i örat, vände sig genast om:

»Ah, se Jeandrin!» ropade han; »huru mår du,
Jeandrin? Hur har min rare hund mått, medan jag
varit borta? Perrine, så smek då Jeandrin!» oeh han
drog djuret in till sin hustru, men denna drog sig
tillbaka med låtsad afsky.

»Jag tycker ej om hundar», sade hon, »och ja§ är rädd
för dem, jag icke känner till.»

»Men jag, jag känner Jeandrin», svarade mannen, »han
har aldrig gjort någon menniska illa, det är länge,
som vi två varit vänner, och den, som älskar mig,
älskar min hund, icke sannt, Jeandrin?»

Den unge bonden lutade sig mot hunden och smekte
honom, smått förargad öfver sin hustrus beteende,
men håret på Jeandrin stod i vädret, hans ögon sågo
ilskna ut, och när Pierre Heurtevent såg det, lät han
vara att öfvertyga Perrine: för första gången i sitt
lif såg Jeandrin elak ut; bonden släppte halsbandet.

»Gå och ät, Jeandrin», sade han, och hunden slok
innehållet af ett köttfat, som stod på bordet, i en
munsbit. Den unga hustrun log föraktligt:

»Är det bruket här, att hundarna äta med kristet
folk?» frågade hon.

»Jeandrin är nästan en kristen menniska,» svarade
mannen skrattande; »sedan han kommit i vårt hus,
det är nu sex år sedan, en decemberafton, när snön
föll i stora flingor, ha’ vi aldrig förlorat en oxe,
och korna hafva mjölk både vinter och sommar; ingen
har varit sjuk här och lyckan har följt mig ända till
det franska landet, der jag mötte dig.»

Perrine skrattade, hon hade icke varit gift mer än en
månad och älskade sin man så mycket, som hon kunde
älska. Ingen af de närvarande förundrade sig öfver
den frihet, Jeandrin tagit sig. Hunden var nu mätt,
han sträckte ut sig så lång han var framför elden,
och ingen sparkade till honom, då man ville närma
sig Spiseln. Den unga hustrun ville värma sina små
händer, som hon nyss hade .tvättat efter det hon
bjudit och passat upp på gästerna och i synnerhet de
fattiga, som sutto vid nedre bordsänden efter den
gamla, fromma plägseden vid bröllop i Bretagne och
Normandie. Mannen, hvilken följde henne med ögonen
öfverallt, strök sakta med handen mot Jeandrins rygg,
och denne, vaknande till hälften, lemnade Perrine
en liten plats vid härden. När hon kom för nära hans
område, morrade han, och den gamla bondhustrun närmade
sig till Spiseln.

»Jeandrin är trött», sade hon, »en måste låta honom
sofva i fred.»

Perrine rodnade häftigt, men svarade ej; men ifrån den
stunden afskydde hon Jeandrin derför, att han redan
skaffat henne förebråelser från både man och svärmor.

»Jag skall nog veta försvara mig för den förbannade
hunden», mumlade hon.

Vinden, som hven genom springorna mellan bjelkarna,
och råttorna, som sprungo öfver golfvet i hennes
kammare, kommo henne snart att glömma Jeandrin;
hon hade alltid bott i stad, och de hemlighetsfulla
ljuden på landet om nätterna förskräckte henne.

När hon vaknade om morgonen, uttröttad af det nattliga
bråket och skamsen att finna sig vara den sista, som
satte sig till bords, hördes på afstånd hundskall:

»Jeandrin har kört korna ifrån Morinska ängen och
fram till Rornainska kjusan», sade förpakterskan
till sin man, liksom hade hon talat om en trogen och
påpasslig tjenare. När hunden syntes, som qvällen
förut, flämtande och med tungan hängande, så var det
vid bordet, som han sökte sin mat; bonden höll sin
egen tallrik till honom. Perrine hade skjutit sin stol
tillbaka, när hon varseblef djuret; hon sträckte ut
båda händerna framför sig, liksom för att värja sig
mot hans närmande, hennes svärfar började skratta.

»Ni måste vänja er vid Jeandrin», sade han med den
myndiga tonen hos en karl, hvilken är van att blifva
åtlydd.

Den unga hustrun var enda barnet, hon hade varit
bortskämd, och man hade rättat sig efter alla hennes
nycker; hon gjorde sura miner, när efter måltidens
slut hon måste veckla upp ärmarna oeh hjälpa
svärmodern att diska, hon stötte föraktligt bort
tallriken, få hvilken gubben ätit: »Jag diskar inte
hundens tallrik», immMe hon mellan tänderna. Modern
såg alltimg, men köa sa$e intet, hon skrattade dock
ej häller, som maaae»: h^a spåide ingen lycka för
sonen efter tonen och sättet hos den unga hustrun.

Bröllopsfesterna voro slut, man måste nu börja
arbeta. Perrine var qvick och händig; när hon ville
lägga hand vid något inom hushållet, så lyckades
allt bra. Mannen var ofta borta; han hade återvändt
till det franska landet, för att sälja en hop oxar,
och hustrun stannade ensam qvar på gården. När han
kom hem efter en lång resa, fann han modern sjuk och
sorgsen, men Perrine skrattade och sjöng; hon kom och
gick i det gamla huset, befallde tjenarna med kortare
ord och mer pockande åtbörder, än de voro vana att
höra från matmodern; de lydde likväl och bonden var
förtjust i sin svärdotter.

»Det är en riktig fe, du bragt oss från det aflägsna
landet», sade han till sonen; »allt, hvad hon vill,
det kan hon, och ingen vågar motstå henne; sjelfve
gamle Placide, som grälar jämt, är nöjd och belåten,
när hon talar till honom.»

»Och Jeandrin?» frågade den unge bonden, stolt och
leende öfver det beröm, man gaf hans hustru.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free