- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
200

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den hemlighetsfulle gästen. Saga från Vire-landet i Normandie, upptecknad för Sv. Fam.-Journ. af Sune Folkeson - Victor Hugo på bår. Nils Erdmann

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

200

Den gamles panna mulnade.

»Jeandrin är icke vettig», tillade han hviskande.

»Har han haft sina vanliga upptåg för sig?» frågade
Pierre. »Har han bundit korna tillhopa vid svansarna?»


»Om det icke vore annat!» Och bonden log trots sin
ledsnad, då han påminde sig svärdotterns förvåning,
när hon tidigt en morgon skulle mjölka korna i fähuset
och fann alla de vackraste och bästa mjölkkorna
ramande jämmerligt och med svansarna fästa vid
foderhäckarna. »Han har mjölkat ur all mjölken om
nätterna och slagit ut den i rännorna, han har slagit
vatten i ostlöpet, och mor din förlorade rakt en gång
tålamodet, då hon fann alla hönorna instängda långt
från deras kycklingar.»

Pierre skakade på hufvudet, bekymrad.

»Han måste vara bra missnöjd», tillade han, och
utan att begära flera förklaringar, lofvade han
sig sjelf, att han skulle taga reda på orsaken
till Jeandrins missnöje.

Perrine hade uttryckt en liflig glädje vid Pierres
hemkomst, men när hon såg honom i synnerhet sysselsatt
med sin moder, orolig öfver dennas illamående,
smeka hunden, som hon afskydde, och noga bevaka
alla hennes egna rörelser, bemäktigade sig en slags
oro hennes varelse. Hon kom och gick utan mål, hon
envisades att följa sin svärfar öfverallt, till och
med då, när Pierre önskade hennes sällskap hemma på
gården eller på åkrarna. Modern skakade sorgset på
hufvudet, men som hon var foglig och sjuk tillika,
sökte hon icke gräl. Fadern såg icke med andra ögon,
än Perrines, och den gamla skälfde vid tanken på, att
en. flicka från det franska landet kommit och stört
en-drägten och lyckan på gården från första stund,
hon satt foten på tröskeln. Ibland

Victor Hugos bostad i Paris.

tog hon Pierres hufvud mellan sina händer, som hon
brukade göra, då han var liten, smekte det, men sade
ingenting. Den unge bonden var också bedröfvad, alla
kloka gummors läkemedel i socknen- återgaf icke hans
moder helsan, och utan att han ville tillstå det för
sig sjelf, kände han, att alla lyckliga drömmar flydde
honom.

Det var förgäfves, som han vaktade sin hustru, han
kunde icke upptäcka minsta spår af hennes fiendtliga
sinnesstämning mot Jeandrin; hunden var surmulen så
fort han var inne, men återvann sin glädtighet ute i
det fria, men han hade alltid sin plats vid Spiseln,
och Perrine höjde icke mer på axlarna, när hunden
körde upp hufvudet under bordet och tog för sig utan
krus af de bästa bitarna på faten-, och Jeandrin
hade helt och hållet ensam skulden, då han morrade
och visade tänderna, så snart den unga hustrun gick
förbi honom.

»Hunden hatar dig», sade Pierre en dag; »hvad har du
gjort honom?»

»Han är svartsjuk», svarade hon; men denna förklaring
tillfredsställde icke den unge bonden, hvilken,
liksom modern och alla de andra, var öfvertygad om,
att en god ande bodde i hundens kropp.

II.

Den gamla blef svagare dag efter dag. Om Pierre hade
frågat sin hustru efter orsaken till sin moders sorg
och sjukdom, hade denna kanske också skrifvit detta på
svartsjukans räkning, men sonen behöfde ingen hjälp
till att förstå, att hustrun, hvilken han hemtat
så långt bortifrån, icke var god mot den gamla. Han
talade ej med Perrine om detta, han

förebrådde henne ingenting: normanderna äro ett tyst
och slutet folk-, men han fördubblade sina omsorger
om modern, sökande att blifva både dotter och son för
henne. Den gamle bonden såg ej eller ville ej se,
att hans hustru höll på att dö. Det var nu tiden
för den stora årsmarknaden, han hade kreatur att
sälja och i stället för dem köpa andra. Han sadlade
sin häst och for åstad med tvänne drängar, hvilka
förde oxarna. Jeandrin brukade alltid åtfölja bonden
på dennes långväga resor, men när man kallade på
honom vid afresan denna gång, så lydde han hvarken
hvissel-pipan eller ropen; man måste fara utan
Jeandrin. Drängarna mumlade mellan tänderna: »Vi
komma att få otur, och det är derföre, som Jeandrin
inte vill fara med.» Bonden hade redan varit borta
tvänne dagar, då hans hustru blef sängliggande sjuk;

för första gången sedan hennes sons födelse, den siste
och ende af barnen, hon fått behålla, var mor Philis,
som hon allmänt kallades i trakten, ej den första,
ej den flitigaste vid arbetet, den villigaste att
bära alla bördor och all dagens tunga, Pierre satt
hos henne, han hade låtit kalla presten, och den
döende hade fått den heliga nattvarden; derefter
hade hon återfallit, utmattad, mot hufvud-kudden,
hviskande i sonens öra afskedets allvarliga ord:

»Vaka öfver din far, han blir bedröfvad, då han
återkommer och jag är död; vaka också öfver Jeandrin,
han är icke nöjd nu för tiden!» Och sänkande rösten
ännu mer, liksom hade hon varit rädd att såra sonen,
tillade hon: »Vaka också öfver din hustru, och rnå
den gode Guden bevara dig!»

Pierre begärde inga förklaringar, han förstod ändå den
döendes enkla varningar. Han kände i sitt hjerta,
att Perrine ej skulle kunna trösta honom öfver
moderns bortgång,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free