Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den hemlighetsfulle gästen. Saga från Vire-landet i Normandie, upptecknad för Sv. Fam.-Journ. af Sune Folkeson - Victor Hugo på bår. Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––- 201 ––-
såsom fordom på de kananeiska fälten Rebecka tröstade
Isak l henne för starkt, hon tog eldtången, som
fallit ned midt i öfver förlusten af hans moder Sara.
l elden, och knep Jeandrin om nosen med det eldröda
järnet.
Perrine var allrådig och matmor i köket, i
mjölkkammaren, i fähuset, i hönsgården; hennes
svärmor hade dock aldrig motsagt henne, aldrig
återkallat hennes befallningar; men den gamla
bondhustruns sorgsna och milda ansigte, hennes tysta
verksamhet, hennes kända auktoritet misshagade den
unga hustrun. Tjen-arna lydde henne utan invändningar,
men de vände sig alltid till den gamla matmodern för
att få sina besked. - Nu var hon icke längre der,
och en ny dags morgon-rodnad började lysa öfver
gården. Pierre var försjunken i sin smärta, han hade
gått ned tvänne gånger i köket för att hemta något,
som den sjuka behöfde, men han hade icke kallat
Perrine till den döendes bädd, hon hade häller icke
erbjudit sin hjälp, hon vigde in det nya regementet
på gården.
Det var fram på aftonen, dagen började skymma;
det var långt in på hösten, och tjenarna började
anlända, tvingade af den unga matmodern att torka af
sina fötter, innan de gingo in. De grofva drängarna
och de små körpojkarna förbannade mellan tänderna
den främmande flickans från det franska landet
påhitt. Jeandrin smög sig in mellan dem, och de veko
åt sidan för att gifva honom plats. Hunden hade
sprungit hela dagen, raggen stod i vädret, full
af smuts, och hans stora tassar lemnade märken på
stenflisorna, nyligen skurade. Jeandrin låtsade ej
derom, utan gick på ända fram till Spiseln. Soppan
kokade sakta på härden, bredvid stod en öfvertäckt
tallrik, väntande Pierre, ty Perrine var god
hushållerska och vakade öfver, att ingenting fattades
mannen. Jeandrin stötte till tallriken med tassen,
och det läckra köttstycke, som var aflagdt
åt husbonden, slöks af hunden, innan hustrun hann
hindra det. Det var
"Jag skall väl bota dig, förbannade hund!» skrek hon,
- Jeandrin slet sig lös. Han tycktes blifva större
och resligare, han lyfte upp hufvudet, liksom hade
han ej känt
Sv. Familj-Journ. 1885.
26,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
