Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den hemlighetsfulle gästen. Saga från Vire-landet i Normandie, upptecknad för Sv. Fam.-Journ. af Sune Folkeson - En amazonstat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
brännsåret, han gick baklänges mot dörren, blickande
stadigt på sin fiende; drängar och pigor, stelskrämda,
vågade icke röra en led. Jeandrin stötte till porten,
som stod halföppen, och kastade en sista vredesblick
ur sina ursinniga ögon mot Perrine. Som han kom utom
porten, tjöt han gräsligt, den tunga porten slog igen
bakom honom, och i detsamma kom Pierre inrusande och
ropade med darrande röst: »Moder är död,"
När drängarna gingo ut till arbetet dagen derpå,
förvånades de att finna märket efter en hästhof
intryckt på dörrtröskeln.
»Det är då visst, att vi alltid sagt, att Jeandrin
inte var en hund, som en annan», menade de mellan
sig ute på
åkern, utan att söka förklara eller begripa, hvarföre
tomten, som bodde i Jeandrins kropp, hade skiftat
form vid afresan.
Med Jeandrin försvann lyckan på gården. När bonden
kom tillbaka, hade han icke fått sälja sina oxar;
för första gången i lifvet hade det händt honom, att
hästen snubblat, fallit omkull och skadat sina båda
knän. Enigheten och den goda andan hade dött med den
gamla modern. Pierre reste oftare och oftare hemifrån,
han flydde Perrines hårda regemente. För att trösta
sig, drack han allt det brännvin, han fick ur sin
cider, och hvarje gång han gick öfver tröskeln till
sitt hem, stannade han, skakade på hufvudet framför
det hemlighetsfulla märket och sade:
»Jeandrin och den goda gamla hafva tagit lyckan med
sig!»
En
finnes ett högst underbart samhälle, i hvilket
-. och detta är just det intressanta, - de manliga
medlemmarna spela en mycket underordnad, overksam
roll, bekläda intet embete, ingen värdighet, ja, till
och med äro uteslutna från allt, hvad vi förstå med
arbete. j Flertalet af denna stats invånare utgöres
af amazoner, af qvinnliga väsen, som förestå alla
embeten och uteslutande besörja alla göromål från
de ringaste till de vigtigaste. Dessa amazoners
rörlighet och flit är förvånansvärd. De veta ej, hvad
det vill säga, att hängifva sig åt lätjefull hvila,
nej, det arbetas till det yttersta och af alla (utom
herrarna) inom deras trefna samhälle. Alla äro från
födseln snillrika konstnärinnor och förstå att utföra
konstverk, å hvilka herrar konstkritici ej mäkta tadla
det ringaste. Om stånds- och rangskilnad mellan denna
stats medborgarinnor är ej fråga. De samma, som i dag
uppföra konstfulla byggnader och dervid tjenstgöra
som byggmästare, murare, tapetserare, och så vidare,
förrätta kanske i morgon amtjenst eller en gatsop-i
ares, vattenbärares, dödgräfvares yrken eller draga
ut i vida | verlden för att hemföra lifsmedel, som de
sedan nedlägga söm gemensam egendom på statens altare,
eller draga ut i härnad för att skydda samhället
mot en lömsk fiendes angrepp. Och under alla dessa
tusen omsorger och besvär råder städse den systerliga
kärlekens och endrägtens anda i förening med den mest
mönstergilla ordning inom den egendomliga staten.
I spetsen för denna ideella stat står en drottning,
som utan valintriger och strid bestigit thronen,
ett äkta - vi vore frestade säga det enda äkta -
majestät af Guds nåde. Hon är säker om sin thron,
så länge hon med tillbörlig omsorg uppfyller sina
regentpligter till samhällets belåtenhet. Gör hon
detta, så behandlas hon ock derför med en kärlek och
ett tillmötesgående, som äro utan motsvarighet. Men
ve henne, om hon ej för sitt folk är, hvad hon
skall vara! Då blir hon utan försköning dömd och
aflägsnad, och en annan drottning intager med samma,
på pliktuppfyllelse beroende, suveräna rätt hennes
plats.
Detta underbara samh%lle är bisamhället, och dess
drottning den så kallade »visen».
Då biafveln är en högst vinstgifvande näringsgren,
såsom vi i en vid slutet af denna uppsats vidfogad
hiistorik öfver densamma skola visa, och det derför
vore önskvärdt, att den i synnerhet af vårt lands
fattigare befolkning finge röna större uppmärksamhet,
än den, som hittills varit densamma beskärd, så vilja
vi här lemna några utförligare upplysningar om de
flitiga djuren och deras lif, hoppandes^ att dessa
varda till väckelse i både andligt och materielt
hänseende. För den lättare uppfattningen hafva vi
försett uppsatsen med förklarande illustrationer.
Det på underbara förhållanden så rika bisamhället
består af treggehanda, från hvaranda genom kroppsform
och egenskaper skilda, individer: drottningen eller
visen, arbeterskorna och drönarna. Låtom oss börja med
skärskådandet af de sist nämnda, bisamhällets herrar!
Såsom vi redan ofvan antydt, spela dessa (fig. 1)
en nästan jämmerlig roll, och detta väl mest på grund
af, att bland de tusen, som ofta uppfödas af en åt sig
sjelf öfverlemnad bistock, blott en enda, drottningens
gemål, så till vida intager en visserligen högst
vigtig ställning, som han är fader till de kungliga
barnen. Då drönarna äro oförmögna till arbete,
så uppträda de städse som lata gurmander, förnäma
dagdrifvare, som göda sig af andras svett, flyga ut
för sitt nöjes skull och sluka det bästa, hushållet
har att bjuda på, och tålas fördenskull också blott
tilldess den unga drottningen gjort sitt val och
honingskällorna börja flyta sparsammare. De komma
till verlden på nyåret och få lefva till hösten. Då
hemfalla de utan nåd under domen. Mestadels dömas de
till hungersdöd eller ock stickas de ihjäl. I båda
falle«n kastas de ut ur kupan, och marken tyckes
härvid vara riktigt besådd med bin. De måste foga
sig i detta bittra öde, ty de kunna ej värja sig:
de sakna vapen - gadd.
Arbetsbina (fig. 2), som på grund af sin uppfostran
som larv och puppa i trängre cell och den sämre
näringen äro stympade honor, utgöra statens
kärna. Mindre till kroppsbyggnad, än drönare och
visar, besitta de en giftig gadd, fördjupningar eller
så kallade korgar på bakbenen (fig. 3 A mellan m och
d) och ett par borstar på frambenen (fig. 3 B mellan
p och e). Med dessa borsta de af det frömjöl, som vid
deras kringvandringar i blomkalkarna fästat sig vid
deras hårbeklädnad, packa det derpå i korgarna och
föra det hem. De äro outvecklade honor och derför
från början bestämda till nunnelif. Det oaktadt
förekomma enstaka fall, då man ej kan frånkänna
dem modersnamnet. Om nämligen en bistock förlorat
sin drottning och med henne utsigten till en ny, så
svingar sig det ena eller andra arbetsbiet upp till
drottning och tager sig före att förrätta drottningens
göromål: det lägger ägg, naturligtvis obefruktade,
ur hvilka det oaktadt uppstå lefvande varelser,
men endast drönare, hvilka ej hafva någon fader,
utan endast moder och morfader. Detta förlopp,
vetenskapligt utredt, heter på vetenskapens språk
parthenogenesis, jungfrulig alstring, och vi återkomma
på tal om drottningen dertill. Ett bisamhälle med
en dylik falsk drottning är ohjälpligt förloradt,
om biodlaren ej kommer efter med en god drottning.
Arbetsbina ombesörja alla arbeten så inom som utom
kupan. De bygga bostaden, mura cellerna af vax, en
i bi-kroppen beredd produkt af honing och frömjöl,
hvilken af-söndrar sig i tunna skifvor mellan
abdomens undre cement (fig. 4), rengöra cellerna och
kupan, begrafva de döda, insamla honing och bibröd
(frömjöl), bära vatten, tillaga det kläckta ynglets
och drottningens föda och förrätta med oöfverträfflig
sorgfällighet och punktlighet amtjenst. På sitt
fluster hålla de vakt mot fiender, till exempel så
kallade röfvarebin, hvilka ingenting annat äro, än bin
från andra samhällen, (äfven inom denna lilla verld
finnas pligtförgätna, som vandra lastens bana!) och
getingar och andra. Bittra strider utkämpas då,
i synnerhet om inom en kilometers afstånd främmande
bikupor finnas, och tusentals
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
