- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
205

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En amazonstat

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

205

blott den qvinnliga afkomman: drönarna bibehålla
moderns karaktär oblandad.

Yi skulle ännu kunna tillägga mycket om det
intressanta lif, dessa egendomliga samhällen föra,
men utrymmet tvingar oss att afsluta lifsskildringen
här, för att med några exempel, hemtade ur folkens
historia, belysa biodlingens nytta ur statsekonomisk
hänsyn, hvarefter vi till ledning för dem bland
vårt folk, som dessa rader möjligen kunna egga
till biodlingsförsök, vilja lemna några allmänna
upplysningar om de bäst befunna methoderna för
uppdrifvandet af denna odling till största möjliga
fördel för biodlaren.

Om man frånser, att i Ostindien tinnes en biart,
Apis indica, och på Madagaskar en, Apis unicolor,
hvars honing är grön, samt slutligen i Central- och
Sydamerika bland flera mindre bislag en, Trigona
amalthea, med röd honing, så kan man säga, att
Europa, Asien och Afrika besitta en och samma biart,
hvilken sönderfaller i olika varieteter. För 4,000
år sedan drogo judarna utur Egypten in i det land,
»der mjölk och honing flöto», och Stanley och Ca-meron
funno under sin för få år sedan lyckligt afslutade
resa tvärs igenom Afrika allestädes folk, hvilka,
i likhet med våra förfäder, germanerna och slaverna,
b e drefvo antingen skogs-

Fig. 8.

Var bruket af vax i forntiden ej så utsträckt,
som honingens, så hade det dock vid denna tid en
omfångsrikare betydelse, än i vår. Fina frukter,
äpplen och qvitten, öfvér-drogos med ett tunnt
vaxlager för att hållas friska-, vaxfack-lor ersatte
våra petroleumlampor-, lerkärl för vin och olja
öfverdrogos invändigt med vax, och bref förseddes
med vax-sigill. Skepp tätade man med vax, och för
att konservera byggnadsvirke indränkte man det
med samma ämne. Vax-taflor förde man med sig som
notisböcker och fickkalendrar, vaxporträtt användes
med förkärlek i förnäma hus, och vax-bysterna
buros vid likbegängelse efter de döda. På altaren,
helgade åt Saturnus, Bacchus och Ceres, brände man,
liksom i ryska kapell, alltjämnt vaxljus, likaså
offrade man i vax efterbildade offerdjur, hvilka i
stället för verkliga nöt, får och så vidare bestodos
af de fattigare, och vaxljus fingo lika litet fattas
vid bröllopsfester, som vid begrafningar. Alltnog,"
vaxförbrukningen var utomordentligt omfångsrik och
förutsatte, liksom den kolossala honingsförbrukningen,
en högst storartad tillverkning.

Och huru är det nu? Är biafveln ännu
vinstgifvande? Afgjordt ja! I Tyskland finnas
biodlare, som årligen förtjena ända till tiotusen
mark på bin. Men oaktadt Tyskland har en stor och
inbringande biafvel, måste det dock hemta mycket
af sitt behof från utlandet, från Havanna, Mexiko,
Chili och Peru, Californien, Söderhafvets öar, med
flera orter. År 1879 uppgick införseln af honing
till 2,007,500

Fig. !).

Fig. 10.

eller kupbiodling.

I Nordamerika infördes deremot bin först år 1675
(indianerna kalla dem »den hvite mannens flugor»), i
Sydamerika 1845 och i Australien ännu senare (1864),
medan Java först 1878 genom holländarna välsignades
med honingsfabrikanter.

Men allestädes, der man i denna dag drifver biskötsel,
äro birasernas seder och vanor ännu desamma, som
de, enligt Yarros meddelande (århundradet före
Kristus), för 2,000 år sedan voro. Yi hafva dock
riktigare kunskaper om bina, än forna tider, om vi
också erhållit dem j ämnfor elsevis nyligen. Yi se
i visen ej längre konungen, utan bimodern, och le
åt en så verldsvis, som Aristoteles, då han uttalar
den åsigten, att man skulle ur ett dödadt nötkreatur
kunna fram-alstra bin.

Trots denna och andra falska åsigter hos de gamla om
bina och deras lif, var biskötseln en väsendtlig och
framstående gren i deras landthushållning. Sockret
var i det gamla Rom en okänd vara, ty det nu
socker betydande ordet Saccharum var de latinska
skriftställarenas namn på bamburörets saft. Lätt
begripligt är derför, att man, då sockret fattades de
romerska gurmanderna, bedref biodling i stor skala,
för att kunna tillfredsställa efterfrågan efter
sötsaker. Men den inhemska produktionen af honing
täckte dock ej behofvet, och derföre införde man sådan
från Afrika, Kreta, Sicilien, Korsika och kanske till
och med Tyskland, till hvilka orter bina sannolikt
öfverförts från sitt förmodade hemland Syrien.

Yid sidan af detta honingens omfångsrika begagnande i
hushållet blef densamma äfven i stor mängd brukad vid
landtbefolkningens offer. De högre gudarnas offerdjur
begötos med mjölk, vin och honing, och denna sednare
saknades aldrig vid offren för de döda. Redan kring
Hektors och Achilles dödsbål stodo kärl, fyllda med
honing, och honing gaf man den döde med i grafven.

kilo och af vax till 363,500 kilo. Hos oss, der en
så vigtig inkomstkälla, som den biodlingen i stor
skala bereder, ännu är alltför mycket opåaktad,
belöper sig, enligt senaste officiella uppgift,
införseln till 3,530 kilo och utförseln till 52
kilo. Erfarenheten har dock lärt, att bina trifvas
till och med i vårt lands nordligare delar. Ar
1794 lät, till exempel, en prost, vid namn Tideman,
föra bikupor under vintern upp till Jämtland, der
de trifdes många år. Äfven i Sundsvallstrakten skola
bin hafva funnits. I våra sydligare provinser, från
Dalarne räknadt, har biodlingen naturligtvis större
utsträckning och der har densamma förefunnits sedan
urminnes tider. Då »Svearna fordomdags drucko ur
horn», var det mjöd, de drucko, och detta bereddes
af honing. Också omtalar pedagogen Adam af Bremen,
som i elfte århundradet besökte vårt land, att det
var mycket rikt på honing. Biskötseln var äfven
omhuldad af landskapslagarna, och honing var, enligt
konung Yaldemars jordebok, en räntepersedel i Skåne
och Halland samt stod som sådan qvar i Elfsborgs
och Kalmar län ända till 1869. Gustaf Yasa tillät
småländingar betala sin skatt i honing, och år 1560
fanns i Kalmar slott en behållning af skattehoning
om femtionio tunnor. Med sockrets införande till vårt
land torde biodlingen oklokt nog hafva inskränkts, ty
Mårten Friewald klagar i sin bibok öfver, att 1726 ej
mindre än 35,610 skålpund vax infördes i landet. Sedan
dess torde biodlingen, oaktadt alla uppmuntringar
från Yetenskapsakademiens och Patriotiska sällskapets
sida, under föregående århundrade gått nedåt, ehuru
enskilda personer, såsom till exempel Linnés broder,
Samuel, pastor i Stenbro-hult, och stadskomminister
Wieselgren i Yexiö drefvo densamma i stort: den
förre skördade ett år 1,660 skålpund honing och 100
skålpund vax, den sednare, som år 1777 ägde ej mindre
än fyrahundrasextiofyra kupor, 785 kannor honing och
350 skålpund vax. Som vi af förut angifna siff-

Fig. 11.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free