Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En amazonstat - Sonett. af Europæus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
ror se, hafva vi på det senaste måst införa vida mer,
än vi kunnat exportera.
Sedan vi sålunda i allmänhet betraktat den insekts
lif, som ännu i våra dagar är symbolen för fliten -
»flitig som ett bi» - och egnat en flygtig blick åt
biodlingens betydelse ur nationalekonomisk synpunkt,
Öfvergå vi till en kortfattad skildring af de
methoder för biskötsel, man till dato användt och
funnit praktiska, dervid erinrande om, att inga andra
»husdjur», om vi så få uttrycka oss, med så ringa
kostnad och så liten tidspillan gifva oss större
behållning än bisamhället.
Innan bina blefvo husdjur, nästade de i ihåliga
träd, och de första kuporna voro helt enkelt
urhålkade stockar, som användes dels liggande, dels
stående. Sedermera byggde man fyrkantiga träkupor
och först på 1700-talet hör man halmkupor omnämnas,
hvilka ock voro fyrkantiga. Samuel Linné införde
kupor af runda halmkransar, som sattes ofvanpå
hvarandra och vid skattningen kunde aftagas. Efter
hvad det vill synas, hafva de lådformiga med rörliga,
uttagbara kakramar försedda kuporna nu vunnit största
anseendet.
Vid anläggandet af ett bisamhälle har man en
hel del försigtighetsmått att vidtaga. Man måste
utvälja en dragfri plats, i hvars närhet intet arbete
förrättas, som kan framkalla någon skakning i sjelfva
grunden. Vinden förer bina på afvägar och skakning
stör deras vintersömn. Flustret eller ingångsöppningen
får ej vara på den sida, som allmännast är utsatt
för regnskurar. Bäst är att ställa kuporna i ett hörn
åt sydost, då derigenom bina hafva tidig värme, men
äro skyddade för middagshettan. Den alltför starka
hettan mattar biets flygt och åstadkommer så stor
honings-utdunstning, att främmande bin eller andra
honingshungriga röfvare lockas till kupan. Långa
kupor äro att föredraga framför höga. Taket måste
vara så inrättadt, att regndropparna ej nedfalla på
flustret, hvarigenom eljest många ute-varande, af regn
öfverraskade, bin omkomma. Vägen framför kupan beströs
af samma orsak med sand, på det man lätt må kunna
upptäcka de till följd af trötthet nedfallna bina
och rädda dem. Skall man flytta hem en inköpt kupa,
verkställes detta bäst på våren. Unga svärmar flyttas
dock lämpligast omedelbart efter deras svärmning. Som
en kuriositet tillåta vi oss här omnämna, att helt
nyligen i postpaket från Italien ankommit till förre
skolläraren Warigstedt i Björsäter, Vestergötland,
en bidrottning jämnte några bin. Djuren lefde och
hade ej lidit men af den långa färden. Nybörjare i
biskötsel göra väl i att taga årsgamla kupor och för
olycksfall hälst ett par eller tre.
Invändigt måste bikupan vara ren och ej se ut,
som om hon vore gnagd af råttor. För sommaren är
en enda större ingångsport tillfyllestgörande;
temperaturen regleras nämligen af bina sjelfva. Är
det för varmt och behöfver kupan sundare luft,
ställer sig ett kompani på bottnen af densamma och
flägtar med vingarna, derigenom åstadkommande ett
väl-behöfligt luftdrag-, är det för kallt, så att
fara för ynglets förfrysande är å färde, hopa sig
bina massvis på kakorna, för att bereda dem den
nödiga värmegraden. För vintern deremot skulle
flera mindre öppningar vara att föredraga, emedan
de bättre utestänga kylan, än den stora, och ändock
medgifva luften fritt tillträde. Vid stark köld böra
dessa öppningar, hällre än att igenkittas, förses
med luckor, emedan bina eljest kunna qväfvas. Ganska
nödigt är ock, att bina få en liten vattenho framför
kupan, hvarur de kunna hemta
det till beredandet af fodret för ynglet nödvändiga
vattnet. Härigenom undslippa de vidsträcktare
Utflygter för den sakens skull. Till undvikande af
att de skola dränka sig, kan man fylla hon med mossa
eller spånor. Äfven kan man, innan våren ännu alstrat
några frörajölsfabricerande växter, föresätta bina
hvetemjöl, med hvilket de, så länge annat och bättre
ej finnes, hålla till godo. Blir ett bisamhälle trögt,
hvilket mest beror på visen, så kan man uppblanda det
med bin från ett flitigare samhälle. Härvid söker
man dela det lata samhället så mycket som möjligt
och bringa dess särskilda delar i andra kupor.
Vintertiden fordra bina hvila. Derför måste man
se till, att inga fåglar, kattor, råttor eller
andra honingsälskande djur få vistas i kupornas
närhet. Dessa sednare öfvertäcker man med ett
skyddande omhölje af bräder, halm eller (såsom
hos oss) bark, för att skydda dem för köld och -
solstrålar, hvilka kunna förleda de ur vinterdvalan
väckta till en förtidig, förderfbringande utflygt.
Större- kupor, som skyddas med lager af torrt hö
och lof, trotsa all vinterns stränghet. Så bevarade,
kunna bina hålla sig inom kupan sex till åtta veckor,
hvarefter de måste ut för att rena sig och »lufta på
sig». Biodlaren märker detta behof genom surrandet
i kupan och väljer för dess tillfredsställande en
vacker, mild vinterdag. Han aflägsnar snön närmast
kupan, på det att de vid flygande nu ovana, något
dåsiga djuren ej skola vid ett nedfallande genast
stelna. Sådana dagar aflägsna bina också sina döda
och allt afskräde ur kupan. Vid detta nödtvungna
arbete förlora många lifvet, men man kan återgifva
dem det genom att bära dem in i ett varmt rum och
stänka öfver dem varm, tunnflytande honingslösning.
När starka bisamhällen ej vilja svärma, tillgriper
biod-laren för vinnings skull den så kallade
afläggningen, känd redan af forntidens egypter,
men som ej är synnerligen framgångsrik, såvida
man ej har utdragbara kakramar. Methoden består
deri, att man ur en bistark kupa uttager och i en
tom insätter några kakramar med mer eller mindre
utveckladt yngel, hvarvid de på kakorna sittande bina
få göra sällskap. Unga bin, som ännu ej varit ute
på flygt, stanna i den nya kupan och uppamma åt sig
en vise. Afläggningen kan i öfrigt bedrifvas på en
mängd olika sätt, bland hvilka fångandet af en vise
och insamlandet af bin ur andra kupor för bildandet
af ett nytt samhälle ej är ovanligt.
Vid allt handhafvande af bin är det största lugn
af nöden. Sällan uteblifva sting helt och hållet,
men deras antal minskas i samma mån, som lugn och
säkerhet utvecklas af biodlaren.
Honingskattningen bör ej företagas med svafvel-
eller annan rökning, hvarigenom man onödigtvis
dödar samhällets individer, utan hällre medelst
borttagande af en del fyllda kakor, hvarföre ock lösa,
utdragbara kakramar äro de bästa. På senare tid har
man för kakornas tömmande börjat betjena sig af en
centrifugalmaskin, »honingskastare», hvilken befriar
dem från honingen, hvarefter de åter insättas på sin
plats. Denna skattning far dock ej vara så sniken,
att ej en tillräcklig mängd honing lemnas qvar som
föda ät djuren.
För att gifva våra husmödrar en vink, vare det här ock
anmärkt, att den ur vår- och sommarblommor insamlade
honingen är den mest aromatiska, alltså den bästa-,
denna är ljust guldgul och genomskinlig och härstammar
från hvita kakor. De mörkare, bruna eller svarta
kakorna hafva tjenst-gjort vid äggkläckningen.
Lär står en grå ruin vid sakta ström. -, måne, glimma
der i qvällen sena! Kring murens rankor dina hvita,
rena Och sagofyllda strålar töm, o töm!
Du, nattvind, yster fart och susning glöm! Hvad kan
väl fågeln der i flädern mena? Hans drill i skötet
tag och bland den lena Och rika grönskan sedan
stilla dröm!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
