- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
207

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonett. af Europæus - Blindbockslek. Historisk skizz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

207

Och må, viol, din milda doft du öka, Du, lysmask,
må du mera fagert brinna, Blif mera innerlig, du
trolska stund, -

Att om min älsklings skugga vill besöka Vår forna
lyckas hemvist, hon må finna Så skön, så ljuf som
fordom än sin lund!

Historisk skizz.

* vad bekymrade sig grefvinnan Dubarry om
politik? Icke det ringaste, i sanning!

Om hon någonsin hade brytt sig om den? Ej en gång den
tiden, då hon vid sin kungliga vän Ludvigs sida hade
stått på höjden af makt och ära.

Det är sannt, att hon hade förorsakat många
förändringar på den politiska horizonten, såsom,
till exempel, folkets utarmande, tryckande pålagor,
missnöje, uppresning, utgifvandet af »fräcka
nidskrifter», hvilka skymfat konungamakten genom att
angripa konungens bonne dame, ombyte af ministrar,
störtande af alla sjelfständiga och ärliga personer
och upphöjande af oordentligt slödder, brist i
statskassan och adelns sedliga förfall - allt detta
var den charmanta grefvinnan Dubarrys verk. Men
för öfrigt hade hon alldeles icke bekymrat sig om
politiken!

Hvad visste hon om folkrätten, om fördelaktiga eller
skadliga förbund, om Whigs och Tories, om Österrikes
ärftliga hat eller om konservativa och liberala? ...

Om en vacker gardesofficer sade till henne: »Hertigen
af Choiseul är en högst oangenäm menniska; han passar
alldeles icke till premierminister, ty han lägger
sin näsa i allting», då gick den goda grefvinnan bort
och lät afsätta honom. Och då en sneglande, pomaderad
hofman hviskade till henne öfver en bukett af friska
rosor: »Den Turay, det vore en statsman, det är den
lustigaste karl i verlden och kan tillaga den bästa
franska salad», då gick den charmanta grefvinnan
Dubarry bort och upphöjde saladsfabrikanten till
minister.

Men vidare bekymrade hon sig ej en smula om
politiken! ... Och då missbelåtet, hungrande folk
samlade sig framför dörrarna till hennes palats och
slungade eder och förbannelser upp mot fönstren hos
den alltid skrattande kungliga favoriten, som uppehöll
sitt öfverdådiga lif och gödde sina smickrande kreatur
med frukten af tusentals menniskors svett och möda, då
stod den lilla grefvinnan verkligen oerhördt förvånad,
spärrade upp sina stora, sköna ögon och sin runda,
körsbärsröda, lilla mun och utbrast halft skrattande,
halft gråtande: »Du gode Gud, hvad vill då folket? Jag
har ju aldrig gjort dem något ondt! De hafva ej
bröd? Nå, jag äter väl icke upp brödet för dem - jag
kan rakt inte skaffa dem bröd. Och i alla fall... är
jag väl en bagerska?... Folket är afskyvärdt! Jag
hatar folket!...»

Och bittert gråtande kastade hon sig i en fåtölj,
snyft-ade och klagade och borttorkade det allra
finaste smink från det allra vackraste ansigte, såg
sig derefter i spegeln och måste så skratta högt öfver
sin narraktighet samt dansade tio minuter sednare
en guddomlig saraband med sin lille dvärglike neger
Zamore, till stor förtjusning för hans allernådigste
majestät af Frankrike.

Hvad bekymrade sig den lilla grefvinnan om
politik! Hennes lilla hufvud var fullt af skämt och
lustighet, hennes sinne var gladt och molnfritt,
hon åt sötsaker så gerna, som en knähund, hon var
förtjust öfver sin egen smärta växt, hon var vän af
små tjufpojkstreck, hennes skratt berusade med sin
barnsliga siifverklang alla menniskor.

Sådan var grefvinnan Dubarry, en förtjusande
sammansättning af barnslighet, lättsinne, dåraktighet,
nyckfullhet, koketteri, kräslighet, lefnadslust,
qvickhet och skrattlust.

Då dog en dag Frankrikes Stormäktigste konung,
hof-lifvets vågor bröto sig i vrede, förändrade sitt
lopp och vände sig mot den lilla vackra grefvinnan,
som måste hals öfver hufvud fly till sitt lustslott
Lucienne, hvilket var lika förtjusande, som dess
herrskarinna.

Der lefde den stackars grefvinnan i stillhet en liten
tid, till hafvets vågor åter hade laggt sig. Men sedan
blef hon lika glad och högljudd, som förut Hennes
skratt klingade silverklart, hennes lilla hufvud
uttänkte blott skälmstycken, och hon gladde sig
åter barnsligt öfver ett nytt sidenband af ovanlig
schattering. Och hofvet strömmade till Lucienne,
såsom floden till hafvet. Man kunde ej lefva utan den
charmanta grefvinnan. De gamla kavaljererna uppvaktade
henne på nytt, och de unga stredo tappert om en blomma
ur hennes skärp.

Och ändå fann grefvinnan alltid tid, att äfven
le åt små pager. En dag nöp hon i kinden en
ung trädgårdsmästare, som vattnade blommor vid
orangeriet.

»Hvilken vacker pojke du är!» sade hon med
perlblixt-rande tänder och kastade sitt lilla, vackra
hufvud bakåt. »Och hvad heter du då?»

»Josef, madame, Josef Eides», svarade den unge,
mörkhyade mannen.

»Jaså», nickade grefvinnan Dubarry, derpå såg hon på
de små blommor, som trädgårdsmästaren hade fästat på
sin hatt, och sade: »Är det inte videblommor?»

Trädgårdsmästaren for hastigt med handen till
hatten, tog blommorna derifrån och räckte dem till
den lilla damen. Hon förde dem till sitt ansigte,
till sin lilla näsa, men förbi sina röda läppar. Hon
skrattade. Hvarför gjorde hon det? Så tog hon upp
det tunga släpet* på sin sidenklädning och trippade
vidare - vidare emellan de cirklade, putsade, stela
blomsterpaterrerna, i solglansen och majluften, som
en silfver-vingad fjäril. Innan hon gick in i den
skuggiga alleen, vände hon sig ännu en gång till Josef
Eides, skrattade, kastade hufvudet tillbaka och sade:
»Skada!»...

Och så var hon försvunnen. Men trädgårdsmästaren
skådade ännu efter henne, blodröd i ansigtet.

»Skada!»

Han hade hört detta enda, lilla ord, tydligt som
en lärkdrill i den klara, varma sommarluften. Djup
stillhet herrskade i trädgården vid Lucienne, liljorna
höjde sig som ljus i luften, och gnistrande insekter
surrade öfver de starkt doftande blommorna. Han var
tjugo år gammal och hans hjerta var öfverfullt.

»Skada!» Han trodde sig väl förstå meningen med detta
förtrollande ord. O, hvilket innehållsrikt ord! Och
hvad innehöll det? En verld af förhoppningar, ett
paradis af lycka! »Skada! – Skada att du blott är
en trädgårdsmästare - huru kär kunde jag ej eljest
hafva dig...» Månne hon icke menat så?

»Skada!»

Tiden var så sällsam. Den, som i dag var tjenare,
kunde i morgon vara herre. Eevolutionen jäste och
svallade omkring det fridfulla, prydliga slottet
Lucienne med sina runda fönster, rundade hörn och
gudabyster på takåsen ... Folket reste sig vredgadt,
befallande, allsmäktigt. Tjenaren utsträckte sin
hand efter herrarnas hermelinskappor, och herrarna
böjde sig. En flägt af denna vind fann på den solvarma
junidagen väg till Luciennes park och in i Josef Eides
själ... Och då madame Dubarry nästa dag frågade efter
honom, var han borta, försvunnen...

Revolutionens vågor stego högre och högre. Konungen
bar Jakobinmössan, och i klubbarna talade
Danton, Robe-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free