Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogsbäcken. Pennteckning för Sv. Fam.-Journ. af R. M. - Wendell Phillips. Anderson-Edenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
sekterismens makt, från marmorstyrelsen, från arméen
af järn, från flottan med sina flygande vimplar, från
allt, hvad vi äro vanda att kalla stort och mäktigt -
vänder min blick från allt detta till det simplaste
barn, den lägsta qvinna och till den första halfhögt
hviskade protest, som höres mot orättvisans lagar. Jag
varsnar i denna protest den stora framtiden, det
första, knappt förnimbara bullret af den vulkan,
som är bestämd att störta dessa mäktiga förberedelser
och att i sitt fulla utbrotts heta lava begrafva all
denna makt, som nu känner sig så trygg å sin sida."
Dessa profetiska ord uttalade Phillips före det
inbördes kriget - och så fast var hans tro på
deras sanning och så djupt rotad hans afsky för
slafveriet och den nystiftade lagen om flyktade slaf
vars utlemnande till deras forna herrar, att han
öfvergaf sitt advokatyrke för att predika korståg
mot slafveriintressena och afsade sig det amerikanska
medborgarskapet af skam öfver att tillhöra ett land,
som fördrog slafveriet inom sina gränser.
Wendell Phillips var en frihetskämpe i ordets sannaste
och djupaste bemärkelse. Han hatade allt förtryck,
vare sig andligt eller verldsligt, och han stred,
säger en af hans minnestecknare, emot despoterna,
under hvilken form de än uppträdde, under femtiotre
långa år såväl med pennan, som med tungan och
armen. Hvarhälst fria tänkesätt, fritt språk, en djup,
lefvande öfvertygelse, en omutlig sanningskärlek och
en oböjlig viljekraft respekteras, förtjenar Wendell
Phillips minne att hållas i ära och hans lifsgerning
att framställas som ett mönster. Ty en sådan mans
lif, med ett klart fattadt mål, hvilket måste uppnås,
är ett stort exempel för dem, som famla och svamla,
ett stort och manande exempel framför allt för den
ungdom, som brinner af åtrå att uträtta något stort
och nyttigt i lifvet.
Wendell Phillips var född den 29 November 1811 i
Boston, hvilken då unga stads förste borgmästare hans
fader var. Familjen hade eljes på 1630-talet inflyttat
till Amerika från England. Liksom så många andra af
Nordamerikas mer kända statsmän, studerade Phillips
juridik och blef redan vid tjugotre års ålder antagen
som advokat vid Massachusetts domstolar.
Ett mord, som stod i samband med slafverifrågan,
föranledde hans första framträdande och hans första
segerrika
tal. En prest vid namn Lovejoy i Alton hade utgifvit
en tidning mot slafveriet och derför blifvit
mördad. Detta skedde 1837. Ett möte utlystes för att
protestera mot dådet, och der uppträdde till stor
öfverraskning statens främste juridiske embetsmän,
Austin, och försvarade mördarna på den grund,
att de endast »utkräft rättvisa på en man, som i
offentligt tryck vågat bryta mot landets lagar». -
Detta upprörande påstående kunde Wendell Phillips
icke fördraga. Med ljungande vältalighet visade han,
på hvilken sida rättvisan var att finna, och då han
uppdrog en jämförelse mellan presten Lovejoy i Alton,
som fallit i striden för misshandlade med-menniskors
frihet, och den berömde amerikanske patrioten Joseph
Warren, som å Bunker Hill offrade sitt lif för
Amerikas befrielse från britiskt förtryck, »ryckte
han bokstaf-ligen alla sina åhörare med sig».
Och från det ögonblicket var Wendell Phillips den
»silf-vertungade vältalare», som gick i spetsen för
dem, hvilka från sitt fosterlands sköld ville tvätta
bort slafveriets fula fläck, i början dock icke med
medmenniskors blod; men då de egennyttiga slafägarna
ville drifva sin orättfärdiga sak ända derhän, var
Phillips med om att gifva dem eri ordentlig minnesbeta
och slafveriet en knäck för everldliga tider.
Han förunnades att upplefva det sakernas nya och
lyckligare ordnande, som följde efter det blodiga
inbördes kriget-, han fick lefva länge nog, för
att kunna egna sitt fosterland välsignelserika
tjenster äfven i andra riktningar. Så uppträdde han
på det kraftigaste mot fyllerilasten, också den
betecknande ett nesligt slafveri, för arbetarnas
höjande i sedligt och intellektuelt hänseende,
qvinnans sociala frigörelse och likställighet med
mannen samt den fria rösträtten, såsom medborgarens
naturligaste tillhörighet. Såsom populär föreläsare
vann han också stor berömmelse.
Phillips dog i sin födelstad Boston, och hans
begrafning firades med stora, åt hans minne egnade,
hedersbetygelser. Stadens mest trafikerade gata, der
liktåget drog fram, var afstängd för all annan trafik,
till bevis på den allmänna sorgen. Yid grafven gjorde
en afdelning af ett negerrege-mente - officerare
och soldater af den race, som befrielsekriget höjt
från slafveri till frihet - honnör, och varma ord
återförde i de närvarandes minne de stora lifsmål,
för hvilka det hjerta klappat så varmt, som nu låg
kallnadt i döden.
Aritle i -soii-K< lenberg.
(Forts. fr. sidan 213.)
LÖgqvista-käringen», som Emmas mor i dagligt tal
benämndes, var ej någon särdeles mild qvinna. Spiran
i hemmet hade hon ryckt till sig redan den dag, då
Högqvist förde henne till stugan från altaret. Mannen
^hade då, just som han för henne öppnade den lilla,
nymålade grinden, yttrat:
»Nä si, Ingrid, så grannt baggen blommar!» hvartill
den unga frun straxt genmält:
»Ja, det gör han, Petter lille, men der ska’ vi ha’
potatis efter detta.»
Det hade Högqvist aldrig tänkt på. Men nu kunde
han icke annat, än erkänna det förståndiga i
Ingrids ord. Följande dag föll häggen för yxan,
och rötterna sletos upp af två flitigt arbetande
hackor. o Blott en liten buske, som ej stod i
vägen, blef sparad. Åtskilliga andra förändringar
i samma praktiska riktning vidtogos på torpets
ägor. Blomsterrabatten med de eldröda dahlierna var
snart blott ett ungdomsminne för honom, som ordnat
densamma i afsigt att göra torpet litet trefligare;
ooh löfsalen, som han efter modell af herrskapets
löfsal borta på godset uppdragit, föll för Ingrids
utjämningsideer.
Så fick Högqvist alltmer potatis och korn, men mindre
trefnad och makt i sitt hem.
Med tiden förlorade han ytterligare af den sednare
förmånen, då det visade sig, att han, som förut varit
en nykter
karl, började få smak för glaset. Hustrun ingrep nog
äfven på detta område med sin vilja och (längre fram)
sin eldgaffel, båda af järn, men det hade gått lättare
att få bort häggen med rötterna, än mannens smak
för brännvinet. Vid vissa tillfällen hände det, att
Högqvist i en handvändning åter upprättade sitt välde
på torpet, så att både mor Ingrid och Emma fingo lemna
stället och söka en fristad i skogen^ Men dagen derpå
var herrskarens majestät skingradt och på spillrorna
af detsamma befästade den förjagade sitt välde så,
att det emellanåt stod sig för hela månaden.
Så gingo åren, och Emma växte upp. Att hennes lynne
blef slutet och inåtvändt, var en naturlig följd. I
skogen fann hon den frid, som ej hemmet kunde skänka,
och i Victoria såg hon en vän, som åtminstone icke
gaf henne hårda ord. Och Emma, som vuxit fritt i
den sednares och tallarnas samt de hvita björkarnas
sällskap, blef en vacker flicka, så vacker till
och med, att ryktet tog hennes utseende om hand och
beskref det långt utom den gräns, dit hennes kännedom
om verlden sträckte sig.
Nu var det en solig sommarqväll, och Högqvist väntades
hem från mötet.
Ingrid låg i morotslandet och rensade bort ogräs. I
stugans gafvelfönster blänkte solen mot de brokigt
brända rutorna och stekte den gråa katten, som satt
der och spann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
