- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
215

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogsbäcken. Pennteckning för Sv. Fam.-Journ. af R. M.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

215

i stilla begrundande. Skuggorna från furorna smögo
fram öfver den lilla risbacken och närmade sig
stugans långvägg. Mor Högqvist kände sig stel i
ryggen, hvilken länge nog stått som en båge öfver
morotsstånden. Just då hon rätade sig upp, för
att hvila ut ett slag, såg hon någonting blänka
borta bland skogens stammar och i detsamma trängde
ljudet af röster fram genom qvällens stillhet. Straxt
derpå glänste metallknappar och en gevärspipa bland
buskarna, och Högqvist syntes vid grinden jämte några
civila karlar.

»Go’ afton, käring!» ropade han. »Här har du gubben
hemma igen.»

Hon kände för väl tonfallen i hans stämma, för att
misstaga sig på deras betydelse.

Karlarna stannade vid stugan och hälsade också,
men soldaten fortsatte till morotslandet. Han var
blossande röd i ansigtet af sol och sprit. Just som
han skulle räcka henne handen, vände han sig plötsligt
om och skrek till männen vid stugan ett dundrande:

»Afdelning halt! - Ja så, ni har stannat - på stället
hvila! - Go’ afton, Ingrid!»

»Go’ afton!»

»Ä’ du arger, när jag kommer hem?»

»Ska* ni supa i qväll, Petter?^

»Supa!» Han gjorde helt om och gick bort mot stugan. I
dörren vände han sig om och frågade:

»Hvar ä’ flicktösen?»

»Jag vet inte! Det ä’ nog bäst, att hon ä’ borta.»

»Hva’ sa’ du?»

»Jag sa’ ingenting. Emma ä’ i skogen!»

»Emma!» skrek Högqvist, allt hvad han förmådde,
»Emma! Em-!»

»Sch - sch - sch!» tystade en af karlarna
honom.

»Hvarför det? Hvem ä’ hemma här!»

»Högqvist, förstås! Men var inte så hastig å’ sej -
tösen kommer nog, om hon har hört.»

»Här ä’ ingen disciplin i huset, men här ska’ lli\
säger jag. - Undan, kattracka, du glor, som du hade
eld i ögonen. – Karl Pelle!»

»Hvad vill Högqvist?"

»Tog du leken?»

»Ja!»

»Nå väl då! Ingrid!»

Intet svar. Soldaten gick ut i dörren och såg efter
henne. Hon fanns icke inom synhåll.

»Käringen blef rädd, tror jag. Men si, man vänjer
sej att skrika lite på mötena.»

»Jo, jo, men! Militären får allt tala högt, om det
ska’ höras, när di skjuter och skramlar med gevären,
det vet jag från sjön också», sade en liten krokig,
rödmosig och darr-fa ändt gubbe, hvilken förut tjenat
som båtsman.

»Ja, Saktmodig har tjent kronan också!» utropade
värden och slog armen om gubbens rygg så det knakade,
»och nu ska’ vi ha’ lifvadt, gubbar! Fram med bordet,
midt på golfvet - och opp med kuttingen, Saktmodig!»

För detta båtsmannen åtlydde befallningen och
satte på bordet ett litet cylinderformigt kärl af
järnbleck, medan Högqvist ur skåpet framtog några
gamla dricksglas samt bröd och smör jämte en kardus
tobak. En långbänk framflyttades, hvarpå Högqvist
tog plats i midten bland sina gäster. Saktmodig och
dennes son höllo tillsamman, medan »Karl Pelle», en
man rned krusigt, svart hår, negeransigte och ett ärr
tvärs öfver pannan, satte sig på värdens andra sina.

När glasen voro fyllda, for soldaten upp och skrek:
»Gif akt!»

»Hva’ ä’ det?» sade Karl Pelle.

»Tig! - Yi ska’ dricka kungens skål, tig, säger jag -
lefve Karl den an-.»

»Oskar den andre», rättade Saktmodig.

»Rätt gissadt, gubbskinn! Lefve han!»

»Hurra, hurra, hurra, hurra, hurrrr -.»

»Fyra gånger ska’ det vara, Karl Pelle, och aldri’
en bit mer, fram med kardusen!»

Piporna tändes och snart låg der en sky af tjock rök
omkring sinnen, som ännu voro tämligen rediga.

Vid tolftiden på natten brann det ljus i stugan. Då
vågade Ingrid sig fram till fönstret för att
titta in. Hon såg de fyra männen, alltjämnt
sittande på samma plats, Högqvist hållande ett
fast grepp om grannarnas axlar och alla med
hufvudena tätt tillsamman, samtalande halfhögt,
nästan hvisk-ande. Emellanåt höll Saktmodig på att
gunga baklänges ned i golfvet, men erhöll då alltid
en knyck i nacken af soldaten, som ännu under ruset
hade sina krafter i behåll.

Hustrun lemnade icke sin plats vid fönstret, förrän
hon sett ljuset nedbrunnet. Då gick hon bort till
logen, för att söka en stunds hvila.

Det var alldeles tyst i stugan, då solens första
strålar trängde in genom tobaksröken.

Från gångstigen kom en ung flicka smygande fram till
fönstret. Ingen rörde sig derinne. Hon öppnade då
försigtigt dörren och trädde in. Fyra män lågo i
djup sömn på golfvet. Emma smög bort till skåpet,
hemtade derur en sjal och några andra persedlar,
hvarpå hon lika varsamt gick ut och följde gångstigen,
som ledde öfver bäcken.

Några timmar senare lyste solen genom rullgardinerna
i ett rum på hotellet i den ett par mil från torpet
belägna staden så starkt, att en man, som låg i
rummet, icke längre kunde njuta af sömn och hvila,
utan med en ed lemnade sin Mdd för att kläda sig. Han
skulle just efter slutad toalett lemna rummet, då
hans blick föll på en liten bukett af liljekonvaljer
och förgätmigej, som låg vid nattduksbordet.

»Ah tusan! Emmas lilla blomsterqvast!» sade han och
tog upp blommorna; »ganska bra hopkommet af en sådan
der liten torparunge. - Men hvad jag har mycket så’nt
der nu! Nåja, till samlingen med det här också! Snart
ä’ väl lådan full.»

Dermed öppnade han sin koffert och framtog en
cigarrlåda, som var till stor del fylld med vissnade
blommor och blad.

»Snart ä’ du också vissnad», sade han och slängde
ned buketten. Derpå gick han fram till spegeln och
strök mustacherna. »Du gamle Don Juan», sade han
småskrattande, »att du kan ha’ sådan framgång! Men
den här bytingen kommer man att förtjena på. Jag har
aldrig bedt henne ränna i gapet på mig.»

Aren gingo om, och såväl Högqvist som Ingrid hade
gått ur tiden. En ny soldat bodde på torpet, en
nykter karl, som hade snyggat upp stället och gjort
röjningar, så att man knappt kunde känna igen det
forna nästet.

Ett stycke in i skogen bildade bäcken ett litet
vattenfall. Det var nu en vårdag, och regnet hade
satt bättre gry i vågorna. De kommo dansande och
lekfulla, som alltid, tills de nådde afsatserna. Här
blef det likasom mer allvar i leken, ty vattenmassan
var mäktig och dånade så, att små-pjollret från
vågorna alldeles öfverröstades. Utför en bred trappa
af granit, belaggd med det mjukaste gröna sammet,
gick färden. Alla längtade dit, och så snart
man hunnit fram, bar det hejdlöst utför, så att
hundratals fina strålar sprungo i luften, tindrande
i morgonsolen. Straxt nedanför passade gäddorna på,
krya och matfriska. Och inne bland furorna var det
full konsert, ty småfågelshonorna lågo på ägg och
behöfde musik att förströ sig med.

Yid bäcken satt en qvinna, som föreföll vara inom
den senare ungdomsåldern. Hennes vackra, blåa ögon
följde bubblorna, då dessa kommo seglande utför.

I en liten bugt af stranden stod en lingonplanta
ensam i vattenbrynet. Vågorna kommo stormande på,
yra och ifriga.

»Följ med!» sade de.

»Hvarthän?» frågade hon. De hörde henne icke, ty de
voro redan långt borta. Andra kommo.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free