Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogsbäcken. Pennteckning för Sv. Fam.-Journ. af R. M. - I Stockholms omgifningar, af E-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
oss!"
»Hvart?»
»Till hafvet!» hviskade en, som kom henne närmare
och gräfde ett tag kring hennes rot. Bäst hon stod
der funderande, hade de sköljt bort sanden kring
hennes rötter och hon for i väg midt ibland dem och
försvann långt, långt från sitt hem. Men med vågorna,
som bortförde henne, följde några tårar, så heta
som någonsin frampressats af tanken på en förfelad
ungdom.
Emma hade med ögonen följt lingonplantans färd. Då
hon gråtit sitt hjerta tomt, lutade hon hufvudet mot
en moss-
klädd sten och slöt ögonen. Fallets brus verkade till
sist lugnande för det upprörda sinnet. Hon slumrade
in för en liten stund. Under sömnen sjönk hufvudet
ned utefter stenen, så att några droppar af det
friska vattnet ^ stänkte upp i hennes panna. Då hon
uppslog ögonen, strålade hela den kära, gamla skogen
i det klaraste solljus, öfver henne stod himmelen
klar och blå, som i hennes barndoms dagar, och från
de skuggiga vrårna bland furorna klingade fågelsång
till ett vittnesbörd, att så ofta Gud lägger ett nytt
år till de dödligas lif, sänder Han dem äfven ny sol,
ny vår och nytt hopp!
’ et är då visst och sannt, att maken till folk att
roa sig, som stockholmarna, det finnes då icke!»
Ett sådant påstående får man ofta höra. I synnerhet är
den föreställningen allmän på landsbygden bland dem,
som någon gång för affärer eller andra ärenden besökt
hufvudstaden och haft tillfälle kasta en flyktig
blick på dess yttre lif.
Och ej underligt! Hufvudstaden har nu svällt ut så
pass, att en del af dess befolkning och der vistande
resande hinna till att syssla med mycket, till och med
att syssla med ingenting. Hvad det sednare beträffar,
är det nog sanning i det påståendet, att Stockholm
icke blott är sätet för landets regering, utan äfven
tummelplatsen för landets stora ledighets-komité -
ni vet den der stora samlingen af folk, beklagansvärda
varelser för öfrigt, som icke har någon annan synbar
uppgift i lifvet, än att »döda tiden», som man så
lättvindigt säger, utan att närmare tänka på detta
begrepps fruktansvärda allvar.
Ej underligt! Den, som är uppfödd i landtlifvets
sträf-samma förhållanden och enkla vanor, kan ej
annat än med häpnad se det brokiga, glittrande,
dagdrifvarlika, flärdfulla hvimlet på hufvudstadens
gator och förlustelseställen, der allt till sitt
yttre ter sig så sorglöst, lefnadslustigt och
njut-ningslystet.
Ej underligt! Det räcker till folk för alla theatrar,
fastän theaterdirektörerna ändå med bekymmer se
salongens tomrum och vid årets slut ej få debet och
kredit att gä ihop efter önskan.
Ej underligt! Krogarna, de bättre, som de sämre,
äro alltid befolkade med menniskor, de förra
i synnerhet med sina extra lockelser af musik,
varietéföreställningar och dylikt, särskildt uppfunnet
till deras hjälp, som vilja »döda tiden».
Ej underligt! Är det under fagra sommardagar, så
hvimla hufvudstadens omgifningar, med rätta prisade
för sin naturskönhet, af lustvandrande skaror med
intet annat märkbart syftemål, än att hängifva sig
åt den art lifsglädje, som går ut på att göra intet.
Vi vilja nu här icke söka ådagalägga, huru skef den
uppfattning är af stockholmaren och stockholmslifvet,
som grundar sig på en sådan ytlig bekantskap
dermed. Det vore annars lätt att visa, att bakom
detta lif i solen har ett annat lif sin tillvaro
i skuggan, att bakom denna bullrande, hojtande,
skrattande verld du säkert kan söka upp en åt tystnad,
flit och allvar häHgifven menniskoskara, mångdubbelt
talrikare än den förra, en verld, för hvars arbete ej
tiden räcker till, en verld, som tänker, som forskar,
namnlös kanske, liksom kanske utan uppmuntran, ej
så sällan misskänd, icke häller så sällan motverkad,
men som dock har framtidens öde i sin hand eller sitt
hufvud, de två mäktiga verktyg, med hvilka framtidens
grundmurar byggas.
Vi vilja i stället i dag, en fager högsommardag,
då den landtliga naturen mångstämmigare än eljest
lockar ut från stadsgatornas qvalm och buller, göra
en uppfriskande rundresa i hufvudstadens omgifningar
och stiga för detta ändamål i en ångslup vid kajen
nedanför Riddarhusets flyglar, för att
med den besöka Ulfsundasjöns leende och med villor
smyckade stränder.
Kungsholmen, liksom flera andra delar af
hufvudstaden, har på senaste tiden undergått en
förvånande omskapning. Så snart vi kilat under Nya
kungsholmsbron, märkes detta, På högra sidan, en
gammal skräpplats, ordnas nu för gasverkets räkning
en bred strandgata. Midt emot ligger Bolinders
verkstadskomplex, hvilken dock är sig lik, och det
är nog det bästa, som kan sägas om detta berömda
etablissement, då i begreppet lägges äfven en inre
betydelse.
Gamla Kungsholmsbron är nu ett minne blott,
den ståtliga Kungsbron, ett stycke längre bort,
sedan vi passerat Stockholms ångkök, har kommit i
stället. Ekmans bekanta snickerifabrik till venster
börjar nu nästan undanskymmas af nybyggda, ståtliga
hus och har, för att ändå synas vidt omkring, med sin
brädgård klättrat upp på bergknallen, som skiljer
dess område från Inedal, det gamla, på sin tid så
mycket omskrifna, sockerbruket, hvars bortrinnande
sockerlag påstods hafva utrotat alla aborrar i Klara
sjö; det är nu förvandladt till Wiklunds gjuteri,
ett nytt, men redan ganska omfattande etablissement.
Kungsholmen blir mer och mer ett hem för storslöjden
och är med sina beqväma vattenkommunikationer
synnerligen lämplig derför, derest stadens myndigheter
icke lägga svårare hinder i vägen. Tecken till
benägenhet att vilja tränga den rent industriella
verksamheten bort från hufvudstaden hafva, eget nog,
visst icke saknats i redan fattade beslut och vidtagna
åtgärder.
Vattenvägen ut till Ulfsundasjön är, så att säga,
kantad med storartade anläggningar. Vi passera nu
Norra järnvägsstationen, ett stycke längre bort
fängslas blicken af den nya gasklockan, en kolossal
rotunda i egendomlig stil, inbäddad i lummiga
löfmassor, och deröfver på höjden ligga, idylliskt
och friskt, sjukpaviljongerna vid Sabbatsberg,
hufvudstadens förnämsta sjukvårdsanstalt.
I dess omedelbara grannskap framskymtar det uråldriga
Rörstrand, förr i verlden, det vill säga så der
omkring fyrahundra år sedan, en egendom långt
utom stadens tull, men nu för längesedan räknad
till Stockholms område och, som kändt, berömdt för
sin porslinstillverkning. Bolaget Atlas storartade
verkstäder passera vi ock, innan framför oss ut-breåes
den långsträckta, hvitskimrande fasaden af Carlbergs
slott, den gamla kadettskolan, grundlagdt af Carl
Carlson Gyllenhjelm och efter honom i åtskilliga
stormäns ägo, tills det 1690 afträddes till kronan.
Och dermed äro vi ute i Ulfsundasjön, en vacker
fjärd af Mälaren, med stränderna nästan fullständigt
garnerade af gamla herresäten och nya, pittoreska
villor eller industriella anläggningar. Till venster
bildas ett tjusande strand- och landskaps-parti af
Hornsberg, hvilken egendom nu, indragen i stadsplanen,
skall förvandlas till en villastad. Längre bort till
höger höjer sig ur en tät, saftigt grön löfbädd
Hufvudsta (öfverst å teckningen å .sid. 216), ett
gammalt med parker och trädgårdar smyckadt herresäte,
vid hvilket flera historiska minnen äro fastade. En
af dess forna ägare var Göran Persson; en annan
ceremonimästaren Plommenfelt, som för
Sv. Familj-Journ. 1880.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
