Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Stockholms omgifningar, af E-g. - Österns drottning. Historisk skildring af Maurus Jókai. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
en den 17 Mars 1782 å en fönsterruta i Beckers
värdshus å Norrmalm på franska skrifven smädelse
mot Gustaf III dömdes till döden, men undgick
straffet genom rymning och förklarades i stället
biltog och fredlös inom Sveriges gränser; en tredje
grefve C. F. Horn, invecklad i sammansvärjningen mot
Gustaf III, hvilken sammansvärjning, enligt Tuneld,
skall här hafva till och med blifvit planlaggd. Ett
olycksöde tyckes sålunda förr hafva hvilat öfver
ägarna till denna egendom, som eljest i anläggning
och omgifningar synes särskildt skickad att öfver
tillvaron sprida behag och lycka.
I skönhet, om icke i ålder, täflar egendomen Ulfsunda
med Hufvudsta. Den förra har dock bland sina ägare
ingen mer allmänt känd man, än fältmarskalken
Lennart Torstenson, som uppfört hufvudbyggnaden af
sten. Längre bort, alldeles der vattnet slutar,
ligger en förr oansenlig egendom, men som just i
våra dagar, genom sin ägares energi, påpasslighet
och skarpa affärsblick fått sitt namn vida kändt
och omtaladt. Vi syfta på Sundbyberg, hvars närmaste
omgifningar förvandlats till förstad till Stockholm
eller en villastad, hur man vill kalla det liksom
genom ett trollslag uppvuxna samhället, som nu ter
sig folkrikt, välbygdt och aktningsbjudande.
Från Sundbyberg kunna vi på järnväg återvända till
hufvudstaden. Till den färden åtgår ej mer än femton
minuter.
* * *
Till en annan tjusande trakt af hufvudstaden komma
vi med en af ångsluparna, som gå från Skeppsbron
genom Djurgårdsbrunnsviken till Djurgårdsbrunns
värdshus eller, sedan kanalen nu blifvit upprensad,
till Lilla Värtan och Lidingöbro. Denna vattenväg
midt igenom Djurgården är ock synnerligen att
räkna till hufvudstadsomgifningarnas sevärdheter,
äfven här höjes effekten af det yppiga landskapet
genom en mängd sommarvillor-, på venster hand har man
visserligen Ladugårdsgärdet, men såsom exercisfält har
äfven detta sitt intresse och är under pågående möten
ganska lifligt. Vår artist har nederst å teckningen å
sid. 216 återgifvit en vacker utsigt från stranden vid
gamla Lidingöbro öfver Lilla Värtan bortåt Djursholm,
der vattenvägen delar sig, åt venster till Edsviken
och Ulriksdal, åt höger förbi Djursholm till Stora
Värtan med dess många stora och historiskt märkliga
herresäten, bland hvilka Rydboholm, det gamla Sture-
och Vasagodset, intager första rummet.
En annan karaktär, men derför icke mindre fängslande
skönhet, har den natur, som omgifver oss, om vi
från Känt-mästaretrappan vid Skeppsbron följa med
en ångslup till Stora varfvet och derifrån gå den
korta vägen till Hammarby sjö för att sedan med en
annan ångslup - der det finnes ett farbart vatten vid
hufvudstaden, der finnas ock helt säkert ångslupar -
fortsätta till Nackanäs förbi Stora Sickla gamla
egendom, i hvars åldriga gemak och vördnadsvärda
parker väl inga kända, historiska personer och
händelser lemnat minnen efter sig, men der man dock
omgifves af talrika och vältaliga vittnesbörd om smak
och omtanke för kommande slägtens trefnad hos förra
ägare, egenskaper, som borde hafva varit allmännare,
ty då skulle vårt land i mycket haft ett annat
utseende, än det nu har.
I detta fall har det nuvarande slägtet dock ej häller
så mycket att förhäfva sig öfver, ty i afseende på
att försköna landet, att göra menniskoboningarna
och deras omgifningar behagliga och tilltalande,
i allmänhet taget, återstår ännu allt för mycket att
önska. Det är med omtanken i detta fall, som med de
så ofta omtalade »slumrande millionerna" i svenska
jorden - de finnas kanske, men de slumra så djupt,
att ingen ännu förmått väcka dem. -
Vid Nacka ter sig naturen allvarlig. Bergen resa sig
brant och oregelbundet och pressa tillsamman dalarna
och kasta breda skuggor öfver vattnen. Målarna söka
här med förkärlek motiv för sina taflor (mellersta
partiet å teckningen sid. 216 är ock taget härifrån),
stockholmarna med icke mindre förkärlek svalka och
ro under den vackra årstiden.
Huru länge här skall kunna sökas en undangömd vrå
bland bergen, är dock ovisst, ty dessa vattendrags
upprensning antingen till ett nytt utlopp för Mälaren
till Saltsjön eller till en fullständig segelled
är nog blott en tidsfråga. Det ena påkallas af, att
Norrström genom nybyggnader göres allt trängre, det
andra af, att Stockholms sluss icke hinner förmedla
trafiken mellan Mälaren och Saltsjön.
Förslaget att från Arstaviken öppna segelled genom
Hammarby sjö, Sicklasundet och Jerlasjön till Saltsjön
vid Skurusund är gammalt. För hvarje år tvingar
sig frågan härom allt längre fram i förgrunden och
skall ej länge låta afvisa sig. Hvad Nackatrakten
derigenom kommer att förlora, sitt idylliska lugn,
sin afskilda trefnad, sitt gömda behag, det skall det
allmänna vinna - och det är ju i öfverensstämmelse
med samhällsordningens kraf, att det enskilda skall
offras för det gemensamma bästa.
E-g.
Historisk skildring af Maums Jokai. Öfversättning af
C. Ludv. Tornberg.
(Forts. fr. sid. 189.)
[et var en vidsträckt, vild snårtrakt^ dit tigern
tagit sin tillflykt. Jägarna hade bildat en vid
krets om-krfag densamma, under det att halfnakna
araber inne i kretsen ställde till ett bedöfvande
larm och med långa stänger stucko in emellan de täta
bamburören. Odenaths uppmärksamhet togs härigenom
till den grad i anspråkf att han först märkte hustru
och barn, då de redan befunno sig tätt invid hans
sida. Fadern var utom sig af glädje, då han fick se
Herode.
"Äfven du är här?» utbrast han med faderlig
stolthet. "Det är rätt. Du behöfver blott en gång
blicka faran i an* sigtet, så skall du ej mer frukta
henne. Här vid min sida befinner du dig på en god
plats. Tigern skall just drifvas hitåt. Tag detta
spjut och slunga det på honom, så snart du ser honom
springa ut ur snåret. Om du träffar honom eller ej,
betyder ingenting. Du har alltid äran af att ha*
slungat ditt första spjut, och äregirigheten skall
göra dig modig.»
Herode grep tag i spjutet, men hans ansigte var med
ett uttryck af fruktan-och förskräckelse vändtåt ett
annat håll.
»Nå, hvad ser du efter?» frågade Odenath. »Der kommer
ej tigern fram; der står din farbror Maron.»
Darrande böjde sig Herode ned till sin fader och
hviskade:
»Ur den der busken såg jag en pilspets riktas mot
dig.»
»Då såg du miste. Pilen gäller äfvenledes tigern.»
I detta ögonblick ljöd smattrandet af ett horn midt
i snåret, hvarpå följde ett förtvifladt rytande af
tigern. En dumdristig arab hade smugit sig bakom
djuret, och medan detta förut, trots allt larm af
drefskaran, blifvit liggande alldeles orörligt, for
det nu förskräckt upp och genombröt snåret i motsatt
riktning under ett förskräckligt rytande.
»Han kommer hitåt, hitåt!» skreko jägarna, som
stodo bredvid Odenath, och redan kunde man urskilja
tigerns gestalt, då plötsligt ett i öfverilning
slungadt spjut, som med högt prasslande föll ned
mellan buskarna, för tigern förrådde hans forföljares
ställning, hvarpå han studsade, gjorde ^helt om och
tyst och ljudlöst på magen kröp tillbaka in i snåret.
»Hvem slungade detta spjut?» utropade Odenath
ursinnig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
