- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
219

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österns drottning. Historisk skildring af Maurus Jókai. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

219––-

Marons trotsiga ansigte förrådde, att han åter varit
den förvägne.

»Lyften honom genast ned af hästen!» ropade konungen,
full af vrede. Detta var det största straff, sorn
kunde påläggas en ryttare.

Tårar af raseri och blygsel brände i Marons ögon-,
han ryckte den långa dolken från gördeln, kastade
ifrån sig den perlbesatta slidan och började, utan
att säga ett ord, begifva sig till snåret.

»Hvart går du?» ropade konungen efter honom.

Maron stannade, vände sig om, full af vrede, och
svarade:

»Antingen skall jag döda tigern eller tigern mig.»

»Gripen honom!» skrek Odenath. »Vriden vapnet ur
handen på den rasande, fören honom in i en håla och
välten en sten för öppningen: der må han stanna till
dess Jagten är slut.»

Konungens befallning utfördes ögonblickligen. Maron
afväpnades och fördes i brist på någon grotta in
i ett j ätter stort baobabträds ihåliga stam, hvars
öppning tätt igenspärrades med törnbuskris. Men tigern
kunde man ej mer drifva fram ur hans gömställe. Redan
höll aftonen på att inbryta, och ännu hade man ej
nått sitt mål. Ändtligen återstod ingenting annat,
än att sätta hela snåret i brand för att kunna drifva
fram odjuret. Man beströk långa pilar med cederharz,
påtände dem och afsköt dem åt det håll, der man hörde
tigern morra.

Som irrbloss sköto de brinnande pilarna fram mot
den mörka himmelen och föllo med ett prasslande ljud
tätt ned i snåret, som här och der fattade eld och
plötsligt började brinna på flera olika ställen. Elden
grep omkring sig, de brinnande punkterna förenade sig
och under de fuktiga rankväxternas sprakande tycktes
hela snåret plötsligt vakna till lif. Ett helt moln
af fåglar höjde sig derur och fyllde luften med
sina ångestskrik, och det var förfärligt att se en
ofantlig jätteorm, som, rundt omkring innesluten af
elden, ej kunde undkomma åt något håll och ändtligen
slingrade sig omkring en enstaka stående palm,
med stjerten piskade det brinnande löfvet, med det
vida gapet ursinnigt nappade efter de under honom
sammanslående lågorna och, då ändtligen äfven palmen
började brinna, ett ögonblick qvalfullt vred sig
omkring den brinnande stammen och derefter plötsligt
föll ned i den flammande elden, der han ännu länge
ryckte på sig och slog mäktiga ringar, till dess han
slutligen helt och hållet förbrändes.

Rundt omkring herrskade redan djupt mörker,
hvilket gjorde, att branden i snåret föreföll ännu
fruktansvärdare, då det uppflammande eldskenet färgade
alla föremål blodröda. Ännu kunde man ej märka,
att tigern gjorde någon rörelse. Slutligen måtte
likväl någon af de brinnande pilarna tillfälligtvis"
hafva träffat det ställe, der han låg. Nu, då hettan
af elden började blifva outhärdlig, utstötte han
plötsligt ett högljudt rytande och störtade fram
i ursinnigt raseri. Han såg de mot honom riktade
spjuten, tryckte den smidiga kroppen mot marken och
såg sig omkring med sina skarpa, svarta agatögon,
hvarpå han, liksom om han åt sig utsett den, som mest
fruktade honom, kröp litet längre fram med små steg
och ändtligen med en fruktansvärd sats kastade sig
upp på hufvudet af den elefant, som bar Herode på
sin rygg.

Förskräckelsen förlamade ynglingen, och spjutet hängde
ned orörligt i hans hand, utan att han förmådde göra
det ringaste till sitt försvar. Men elefanten var
förberedd på sin fiendes angrepp. Han slog sin snabel
om tigerns lif och slungade honom med fruktansvärd
kraft upp i luften. Vildt rytande slog den starka
besten volt i luften, och då han susande for ned mot
marken, klang en bågsträng, och tigern rörde sig ej
mer; med en förgylld pil i hjertat blef han liggande
lif lös på marken. Zenobia hade afsändt pilen.

Segerfanfaren sammankallade de i alla riktningar
kringspridda jägarna. Under eii jättelik banan
uppfördes ett tält, under hvars oerhördt rymliga tak
hela jagtsällskapet fick

rum. I stället för facklor antändes två cedrar,
vid hvilkas sken jagtens lyckliga utgång firades.

I den ljumma aftonluften aflade männen sina vapen
och satte sig omkring de af grästorf uppförda
borden. Endast enkla rätter, stekt kött och vin i
buffelhorn, funno plats på dessa.

Dagens mödor hade uttömt krafterna, men ej det goda
lynnet. Männen stannade ensamma qvar vid sina bord,
under det att qvinnorna begåfvo sig till hvila. Och då
vinets ande höll sitt intåg i männens hjertan, sprungo
de upp för att utföra krigsdansen. Hvarje rörelse,
hvarje blixt ur ögonen talade om kamp och seger.

I midten satt konungen. Hans thron bildades af en
ceders afsågade stam, hans thronhimmel af det i daggen
glittrande löfvet. Vid hans fötter satt Herode och
band en bukett af papegojfjädrar.

»Släppen Maron fri!» befallde Odenath. Vid detta
namn lyssnade Herode, lade ifrån sig fjädrarna, slog
armarna om sin faders knän och blickade skyggt in i
dennes ansigte.

Maron fördes fram. Stum, med mörkt ansigte, blef han
stående framför konungen med händerna gömda under
manteln.

»Jag förlåter dig din öfverilning», sade Odenath och
räckte honom hjertligt sin hand. »Kom och sätt dig
vid min sida! Hvad som förefallit mellan jägarna,
bör ej framkalla agg fränder emellan.»

Derpå bjöd han honom en bägare vin och tillade:

»Denne bägare vare egnad åt försoningen.»

Maron tog emot bägaren med venstra handen, och i
samma ögonblick, som Odenath tömde sin, lösgjorde
han hastigt den högra, i hvilken han höll svärdet,
från manteln och störtade sig på Odenath med det
ursinniga ropet:

»Och detta svärd åt hämnden.»

Blixtsnabbt kastade sig Herode framför sin fars
kropp och ville med sina svaga armar hejda Marons
hugg. Men hans förkrympta kropp var för svag att
tjena till sköld; han tumlade död till marken, och i
nästa ögonblick hade en hastig stöt äfven genomborrat
Odenaths hjerta.

Maron ryckte diademet från den fallande konungens
hufvud och tryckte det på sin egen hjessa, hvarefter
han sprang upp på broderns sittplats, höjde det
blodiga svärdet och ropade till de af skräck förlamade
männen:

»Jag är eder konung! Denna krona gör mig dertill, och
om ej kronan gör det, skall detta svärd göra det.»

»Död öfver ditt hufvud!» röto två män, i det de grepo
till svärdet. Men i samma ögonblick sjönko båda,
genomborrade af lönmördares dolkar, döda till marken.

»Ingen af er må röra sig!» ropade Maron. »Bakom hvar
och en af mina fiender står en af mina vänner. Jämnte
hvarje upprorsman sitter bödeln.»

Förvirrade sågo männen på hvarandra, hvar och en
förmodade i den andre en anhängare af Maron, och
under det att några af dennes medbrottslingar började
samla sig omkring honom, sökte konungens vänner efter
sina vapen och störtade derpå fram emot mördaren,
men föllo efter en ursinnig kamp, utan att någon
förmått tränga fram till Maron.

Larmet och ropen blefvo allmänna, en hvar ansåg sina
kamrater för sina fiender, och midt under den vilda
kampen susade den ena af de brinnande cedrarna,
som brunnit ända till roten, likt ett flammande
himmelssvärd mellan de kämpande liksom för att skilja
de ursinniga. Under det be-döfvande skriket urskilde
man endast Marons dundrande stämma:

»Jag är eder konung! Jag är den förtrampade masken,
som dödat jätten. Mig kan hvarken svärd eller
förbannelse tillfoga någon skada; på mitt lif kan
ingen mans hand förgripa sig.»

»Då skall du falla för en qvinnas hand!» inföll
plötsligt en bäfvande stämma, vid hvars ljud Maron
förstummades och bleknade, och en qvinlig gestalt,
hvars svarta lockar fladdrade vildt för nattvinden
och hvars ögon brunno som eld, bröt sig en väg genom
de kämpande massorna.

28*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free