- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
221

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österns drottning. Historisk skildring af Maurus Jókai. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

221

»Han, som sände lejonet till öknen att bo der, har
ock förlänat det vapen att försvara sig med. Under det
att Gal-lienus lärde konsten att handtera kokslefven,
lärde jag mig föra svärdet; om qvinnoklädning och
qvinnohufva passa för honom, så passa hjelm och pansar
för mig, och om det lyster honom att beröfva mig dem,
rnå han komma och hemta dem!»

»Du sade det», svarade romaren och aflägsnade sig.

Redan kort tid derefter bröt proprsetorn Marcus
Labio med Egyptens och Mindre Asiens legioner upp
mot Zenobia, som väntade fienden vid sitt lands
gränser. Efter några smärre skärmytslingar lät hon
fienden tränga fram och kastade sig derefter öfver
honom med all sin makt. Romarenas disciplin och
taktik visade sig vanmäktiga mot de orientaliska
stammarnas fanatism; öfverallt öfverflyglade och
tillbakaslagna, förlorade legionerna slag på slag. De
flydde aldrig, men de sammansmälte ständigt, till dess
ändtligen blott en liten skara återstod, hvilken under
oafbrutet kämpande drog sig tillbaka till Bosporen,
der den lät sig nedgöras till sista man blott för att
rädda anföraren och den siste örnen. Ensam anlände
proprgetorn till Rom och berättade, huru han sett
Zenobias svärd blixtra.

Den segrande drottningens väg beströddes med blommor
af de folk, hvilkas slafveri hon utplånat med
legionernas blod-, hela Mindre Asien och Egypten
hyllade henne, och de länder, som en gång hennes
förfäder besuttit, hälsade under gladt jubel
afkomlingen, som bragte dem åter deras gamla ära.

Snart nåddes Gallienus af de romerska csesarernas
vanliga öde. Han blef nämligen lönmördad. Hans
efterföljare var Claudius, en tapper fältherre, som
redan efter kort tid haft att bestå hårda strider
med nordens barbariska folkslag, goter och alemanner.

En dag framträdde ånyo romerska sändebud för Zenobia,
och den, som förde ordet bland dem, började sitt tal:

»Hell dig, österns drottning!»

Kejsar Claudius ärade Palmyras drottning med den
smickrande anhållan, att hon ville skydda hans rikes
gränser i öster, medan han försvarade Vestern.

Detta förmådde han likväl ej. Han föll i kampen mot
goterna. Aurelianus, en stark och tapper man, blef
hans efterträdare. Folket tager alltid parti för den,
som det anser för den starkaste. Aurelianus förstod
att efter kort tid förena det sönderfallna romerska
rikets delar i sin hand. Den ene upprorsstiftaren
efter den andre föll eller underkastade sig.

Blott Zenobia stod ännu upprätt, blott Palmyra vågade
ännu uppträda som Roms medtäflerska. Alla österns
folk hade slutit förbund med henne mot Roms hotfullt
framryckande makt; äfven konung Sapor drog sitt svärd
för henne.

Allt detta förmådde likväl ej afskräcka Aurelianus. En
morgon landsatte byzantinska skepp hans legioner
på den asiatiska kusten, och redan nästa dag var
Bithynien i hans hand.

Steg för steg veko nomadstammarna tillbaka
för de framträngande härmassorna, hvilkas
systematiskt ordnade kolonner från ingen sida kunde
angripas. Förgäfves utställdes forsat för dem i
de trånga passen; veliterna uppspårade stigarna
och bröto väg för hären. Förgäfves öfverföllos de
helt oförmodadt på alla sidor, medan de befunno
sig på marsch; i ett ögonblick hade fienden, som en
enda stor maskin, formerat sina skaror i kolonner,
hvilka man ej från något håll kunde anfalla. Och
förgäfves öfverföllos de äfven om natten, ty hvar
den romerske hären visade sig, hade den efter en
timmes tid förskansat sig. Förgäfves igenfyllde man
slutligen brunnarna och uppbrände lifsmedlen; utom
sin tunga beväpning, bar legionssoldaten ytterligare
lifsmedel för tio dagar med sig. Hären bestod af
donaulegionerna, i eviga strider uppvuxna veteraner,
för hvilka kriget var en lek.

Skrämd af deras oemotståndliga framträngande, öppnade
staden Ancyra sina portar för kejsaren. Tyana stängde
der-

emot sina, och Aurelianus’ murbräckor kunde lika
litet öppna en bresch i stadens hårda murar, som hans
fredsanbud inträngde i befolkningens hårda hjertan.

Men sedan belägringen redan varat en längre tid,
flydde en natt en borgare ur staden och förrådde för
kejsaren, att man genom en vattenledning obemärkt
kunde intränga i densamma.

»Du skall få en belöning, som är dig värdig», sade
Aurelianus till förrädaren, hvarefter han i spetsen
för sina utvalda triarier genom den upptäckta gången
smög in i den sofvande staden. De af vapenskramlet ur
sin sömn uppskrämda invånarna i Tyana funno fiendens
tappraste legioner midt ibland sig. Det förrådda
folket sträckte likväl ej vapen, och då det ej längre
kunde försvara sig, riktade det svärdet mot sitt
eget bröst, för att genom ett hjeltemodigt sjelfmord
rädda sig från att falla i segrarens våld. Då trädde
Aurelianus med vänligt ansigte upp ibland dem och
sade:

»I hafven visat eder som tappra män. Icke någon
feghet af er, utan förräderi, förlänade mig segern,
och jag är ingalunda kommen för att straffa dygden
och belöna förbrytelsen. Lefven fria och oförkränkta;
men förrädaren rnå lemnas åt edert godtfinnande.»

Derpå lät han utlemna den eländige åt den rasande
folkmassan. Denna slet förrädaren i stycken och
kastade sig i nästa ögonblick till kejsarens fötter
för att ställa till hans förfogande det svärd, som
den kort förut höjt mot honom.

Så vann Aurelianus folken: först deras städer, derpå
deras hjertan.

Han var en man af medelstorlek med breda, kraftiga
skuldror. Hans ansigte var brynt af solen; endast den
höga pannan bar majestätets pregel. Hans beklädnad
var densamma, som hans soldaters. Utom slagordningen
var han deras kamrat, framför slagtlinien deras
afgud. Sedan han satt sin med ett gyldene lejon
smyckade hjelm på hufvudet, kunde han med en blink
leda de järnfasta leden. Han förverkligade det gamla
romerska ordspråket, att en god soldat borde frukta
sin anförare mer, än fienden.

Efter att hafva eröfrat Tyana vände sig Aurelianus
mot Antiochia. Vid underrättelsen om hans annalkande
rafsade invånarna ihop allt, hvad de ägde och hade,
och flydde till bergen, så att de åt den i staden
inryckande fienden ingenting annat lemnade qvar,
än de tomma murarna.

Aurelianus riktade ett upprop till de flydda
invånarna, hvari han lofvade dem beskydd och
tillgift, om de återvände, och kort efter uppropets
offentliggörande visade sig - Zenobia framför
Antiochias murar.

Österns" drottning hade saralat sina utvalda
skaror. På slätten , vid Imman stötte de båda härarna
på hvarandra. På ett afstånd af några tusen steg från
hvarandra uppställde sig de båda slagtlinierna. Den
romerska hären bestod hufvudsakligen af fotfolk,
Zenobias af rytteri, och den sist nämnde stod
uppställd midt emot Aurelianus’ i form af en
halfmåne.

Den första hornsignalen ljöd. Aurelianus besteg
en kulle, hvarifrån han kunde öfverblicka hela sin
här, under det att Zenobia oupphörligt red fram och
tillbaka utmed slagordningens led. Ett pansar af
silfverringar omslöt drottningens ståtliga gestalt;
de svarta hårflätorna voro uppfästade under en rund,
gyldene hjelm, hvars spets bildade en fönix. Stegrande
sig, dansade den hvite hästen under sin kungliga
börda, liksom om äfven han å sin sida ville stiga
högre. Hvar hon visade sig, mottogs hon med dånande
glädjerop af krigar-skarorna, hvarigenom en sällsam
kontrast bildades mot det ljudlösa, kalla lugnet i
romarhären.

Vid den andra hornstöten redo truppafdelningarnas
anförare fram och sprängde, enligt det hos dem öfliga
bruket, ut på den öppna platsen mellan härarna och
utmanade med högljudd stämma fiendens bästa kämpar
till ridderlig tväkamp, sak samma med hvilket vapen.

Den stumma fiendens veliter besvarade denna utmaning
med stenkast, hvarpå anförarna redo tillbaka till sina
skaror. Midt under det skri och larm, som nu uppstod,
höjde sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free