Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österns drottning. Historisk skildring af Maurus Jókai. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg - Aforismer, af Balzac
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
Zenobias ord, då hon drog svärdet, hvars skåror
vittnade om talrika strider, och eldigt uppmuntrande
talade till sina skaror:
»Hjeltar, söner af de fria slätterna, de obesegrade
bergen! Kampens dag är kommen, fienden står framför
oss. Han bjuder oss slaf kedjor, men vi bjuda honom
svärd. Han är ej den förste fiende, som uppträdt mot
oss; låtom oss besegra honom, på det att han måtte
bli’ den siste! Framför oss ära och ett frejdadt namn,
bakom oss skymf och smälek! Framåt!»
Smattrandet af trumpeter, horn och basuner kom
himmel och jord att hafva. Som en stormvind jagade
rytteriet mot den romerska hären, under det att de
dragna svärden oupphörligt blixtrade.
Främst susade de båda flyglarna in på den romerska
hären. Romarnas illyriska rytteri kastades snart öfver
ända af det arabiska; det numidiska rytteriet på andra
flygeln inväntade ej ens stormen, utan gjorde helt om,
innan ännu de syriska skarorna kunde kasta sig på dem,
och grep till flykten med fullständigt upplösta led.
Zenobias utvaldaste skaror hade emellertid med hela
sin tyngd kastat sig öfver den romerska härens
legioner. De germaniska legionerna, som stodo
allra’främst, måste uthärda den första, ursinniga
stöten. Lik en krigsgudinna red drottningen sjelf i
spetsen med framsträckt sköld och stormade rakt på
legionstribunen. Denne riktade med sitt svärd ett
ursinnigt hugg mot Zenobia; den bukiga skölden gaf
ifrån sig en högt skrällande ton, men drottningeris
arm vacklade ej en hårsbredd, under det att hennes
hugg, som en blixt, susade ned på tribunens nakna
hals, så att han genast sjönk ned död.
Germanernas bjeltemodiga motstånd var fruktlöst;
deras led upplöstes. Här och der såg man ännu enstaka
herkul-iska gestalter slå omkring sig med sina
spetsiga stridsklubbor och ensamma kämpa mot hela
massor; deras långa, blonda hår fladdrade i vinden,
till dess de, genomborrade af de fiendtliga vapnen,
sjönko till marken och förtrampades. Ingen flydde
eller gaf sig; der de stodo> der föllo de äfven.
Under triumfrop störtade sig palmyrenserna öfver
högar af lik på de närmast stående legionerna. Dessa
läto dem helt lugnt närma sig på tio stegs afstånd,
höllo det tunga pilum i beredskap och slungade det
fruktansvärda vapnet samtidigt på fienden. Det
tunga kastspjutet trängde med sin halfannan fot
långa järnspets genom pansar och sköld och dödade,
hvar det träffade. Härpå grepo legionerna till det
korta svärdet och hejdade stormen, som en kopparmur.
»Huggen ej, utan sticken, soldater!» tillropade
Aurelianus sina krigare, och detta råd var
godt. Svärdets egg slant mot fjällpansaret, men
spetsen trängde igenom det, och Palmyras ryttare funno
framför sig en lefvande skans, i hvilken de från ingen
sida kunde tränga in. När en föll, trädde genast en
annan i hans ställe, och när första ledets krafter
voro uttömda, ersattes det genast af ett nytt.
Vid den första kohorten kämpades med den största
förbittring. Här sammanträffade hjeltarna å ömse
sidor, och för hvarje palmyrabo, som föll, fann också
en romare döden. Ändtligen föll äfven legionstribunen,
och kohorten sprängdes itu.
Från sin upphöjda plats iakttog Aurelianus stridens
gång. Han såg Zenobia kämpa i spetsen för de sina,
såg henne genombryta hans bästa legioners linier,
så väl den första, som den andra; ändtligen återstod
endast den sista linien. Äfven denna blef genombruten
och krigarna föllo, den ene £fter den andre;
endast omkring fälttecknet kämpade ännu några med
dödsförakt.
Nu bröt Aurelianus fram med triarierna. Den dystra
köld, som förut lägrat sig på veteranernas anleten,
hade nu
gifvit vika för ett uttryck af vredgad hämndkänsla. De
kastade sig emot de segerrikt framträngande
palmyrenserna, bragte slagordningen att åter hålla
stånd och tillbakakastade derpå de fiendtliga leden.
I tumultet stötte Zenobia på
Aurelianus. Ansträngningarna under kampen kommo hennes
bröst att våldsamt bölja upp och ned, af hennes svärd
dröp blod, hennes kinder glödde, ögonen blixtrade,
hennes hår hade löst sig under hjelmen och fladdrade
fritt omkring de stolta skuldrorna. Krigstrumpeternas
smattrande, de döendes stönande och det högljudda
stridslarmet öfverröstades af hennes klara stämma,
med hvilken hon eggade sina soldater till ny kamp.
I detta ögonblick ljöd bakom palmyrensernas rygg ett
bedöfvande skri, som tvang dem att förskräckta se
sig om.
Sedan den högra flygelns numidiska rytteri lockat
de arabiska ryttarskarorna ned i de sidlända
sumptrakterna, hade det plötsligt genombrutit deras
led och, under det att dessa blefvo långt efter dem,
kastat sig på de syriska fottrupper, som höllos i
reserv.
Efter de första pilskotten sökte dessa räddning
i flykten, och de tvåhundra med gudabilder lastade
elefanter, som befunno sig i eftertruppen af Zenobias
här, voro plötsligt värnlösa, gifna till pris åt
angriparna.
Det var elefanternas stridsrytande, som öfverskallade
slagtningens larm, då segern redan till hälften var
i Zenobias händer. En vild skräck bemäktigade sig
plötsligt palmyrensernas hjertan, då de sågo sina
gudars bildstoder angripas af fienden. Slagordningen
upplöstes på en gång, alla vände sig om för att ila
till sina gudars skydd och öfverlemnade det med så
mycket blod eröfrade slagfältet åt den redan till
hälften besegrade fienden.
Ingenting förmådde nu mer återställa ordningen bland
palmyrenserna. Äfven Zenobias trognaste bundsförvändt,
arabernas anförare Zabdas, rycktes med af sina
tillbakavändande ryttare och bemödade sig blott ännu
att söka upp drottningen midt i slagttumultet.
Hon gjorde ännu i denna stund front mot fienden och
uppeldade de få, som ännu kämpade vid hennes sida
mot de romerska veteranerna.
Zabdas måste med våld bemäktiga sig tyglarna på
drottningens häst för att kunna aflägsna henne från
slagfältet. Under tiden hade det numidiska rytteriet
blifvit omringadt och till sista man nedhugget af de
tillbakastormande massorna. Men palmyrensernas här
var och förblef sprängd - gudabilderna voro räddade,
men slaget var förloradt.
»Allt är förloradt!» skrek Zabdas, under det han
ryckte med sig drottningens häst, som stegrade sig,
bet omkring sig och slog bakut, som om han ej ville
lemna slagfältet.
»Ännu är ej allt förloradt», svarade
drottningen. »Ännu står Palmyra.»
Dock måste hon fly för sina förföljare, ty det
romerska rytteriet hade åter samlat sig och tycktes
nu mer blott förfölja den lilla skara, som följde
drottningen. Hennes följeslagare föllo, den ene efter
den andre, under det att de sökte försvara henne.
»Stanna, drottning, och gif dig!» ljöd en dånande
stämma ur förföljarnas midt, och då Zenobia vände om
hufvudet, såg hon, att det var Aurelianus, som ropat
dessa ord.
Då saktade hon sin hästs lopp, tog bågen och
satte en pil till strängen, hvarefter hon
vände sig om i sadeln, lugnt spände bågen
och sigtade ett ögonblick. Strängen klang och
drottningens häst satte åter af med mäktiga
språng, under det att förföljarna blefva långt
efter. Pilen hade genomborrat Aurelianus’ skuldra.
(Forts.)
Fisken pryder vattnet, vattnet gagnar fisken. Ständig
spelare blir icke vinnare.
Att vilja genomföra något nytt, är att småningom
martera sig sjelf till döds; att lefva på det gamla,
är att lefva lycklig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
