- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
223

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvarför? - Ur portföljen. Strandbild från Jersey - Ur portföljen. Stafkyrkan från Gol på Bygdö - Ur portföljen. Indiska ormtjusare - Liten modejournal

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

, r han en hedersman?»

»Den hederligaste karl i verlden.» »Håller han mycket
af sin familj?» »Han älskar den ömt och är ömt älskad
tillbaka.» »Är han gifmild?»

»I vår omgifning finnes ej någon, som kan jämnföras
med honom i välgörenhet.»

»Älskar han sitt fädernesland?» »Han har gifvit många
vackra bevis derpå.» »Hvaraf kommer det då, att
ni talar om honom med så omilda ord?"

»Han har icke samma åsigt, som vi.» »I hvad fall?»

»I allting...»

»Undantagandes, märker jag, i godhet, i kärlek till
familjen och fäderneslandet och i gifmildhet. Var
dock rättvis och välvillig, om det är er möjligt!»

Och jag erinrade mig dessa beundransvärda rader af
Pascal:

»Hvarför dödar ni mig?»

»Ah, hvarför! Uppehåller ni er ej på vattnets andra
sida? Min vän, om ni vistades på den här sidan,
skulle jag vara en lönmördare, om jag toge ert lif,
det skulle vara orätt att döda er på detta sätt,
men eftersom ni befinner er på andra sidan, handlar
jag som en bra och hederlig karl, och det är rätt.»

TJ:r portfölje».

Strandbild från Jersey. (Se bilden å sid. 208.) Den
största bland de England tillhöriga Normanniska öarna,
omkring två mil lång och en mil bred, vid södra
mynningen af Engelska kanalen och sålunda ombrnsad
af Atlantiska oceanens stormar och vågor, framvisar
Jersey (uttalas dje’rsi), i synnerhet norra delen
deraf, en särdeles vild natur, hvilken naturligtvis
vid kusten genom hafsvågornas bearbetningar blifvit i
högsta måtto ogästvänlig. Det inre af ön har ett annat
utseende, södra delen är till och med att betraktaosom
slättland. Ön saknar skog, men är i öfrigt mycket
fruktbar, såsom väl bevattnad, och har ett herrligt
klimat, sällan eller aldrig frost och snö, men desto
oftare dimma. I förhållande till sitt omfång har ön
ej så ringa befolkning (omkring 53,000) och drifver
en icke obetydlig handel, utskeppande granit, frukt,
potatis, ostron och nötkreatur. Hufvudstaden heter
S:t Helier, som räknar 27,000 invånare. Ehuru belägen
nära franska kusten, tillhör ön, som bekant, England,
och det var denna omständighet, som gjorde, att Victor
Hugo här slog sig ned under sin landsflykts första
dagar och härifrån utsände i verlden flera af sina
skrifter.

Stafkyrkan från Gol på Bygde. Ar 1881 beslöts, att
för Gols socken i Hallingdalen, Norge, skulle byggas
ny kyrka och den gamla rifvas. Emellertid inköptes af
"Föreningen for norske For-tidsmindesmerkers Beväring"
de delar af sist nämnda kyrka, hvilka tillhört
den gamla stafkyrkan. Föreningen ville uppföra
henne restaurerad i närheten af Kristiania. Detta
syfte gynnade konung Oscar H genom att för kyrkans
uppförande bevilja plats å Bygdö kungsgård och delvis
tillsläppa de nödiga medlen.

Först år 1884 kunde emellertid flyttningen
börjas. Kyrkans äldre delar forslades på slädar till
stationen Kröderen och derifrån per järnväg till
Bygdö.

Nu är kyrkan, efter att i sjuhundra är hafva
tjenstgjort som Golsbprnas gudshus, renoverad i
sin ursprungliga form på en plats, lämplig för att
väcka och utbreda intresset för och kunskapen om
de gamla norska stafkyrkorna, vi skulle kunna säga
norsk-norska, eftersom norrmännen sjelfva påstå:
"De er aldeles enestaaende for vört Land."

Benämningen staf kyrka härleder sig från hennes
byggande af resvirke. Byggnadens hörn bildaso
dessutom af tjocka stafvar (runda stolpar), som
nedtill hvila på vågräta bjelkar (syllar) och äfven
ofvantill förbindas af dylika. I dessa bjelkar
finnas späntar för väggplankorna, som ock^a äro
spjantade. Ett stycke innanför denna vägg höjer sig,
äfven hvilande på grofva stafvar eller stolpar, högre
än ytterväggens, det egentligao hufvudskeppet. Litet
utanför ytterväggen befinner sig den af små rundbågar
genombrutna, ganska låga vägg, som omgifver den rundt
om kyrkan gående svalen. Koret bildas af en nästan
qvadratisk del, som genom en stor rundbåge förbindes
med templets sidogångar, och en apsis (halfrund
afslutning). Öfver denna höjer sig ett litet rundt
torn med koniskt tak. På kyrkans midtparti finnes
ett egendomligt klocktorn.

Hvad kyrkans yttre partier, det terrassformiga,
spåntäckta taket, de med drakliufvud eller kraftiga
kors afslutade gaflarna, i hvilka man kan spåra en
blandning af hedendom och kristendom, tillräckligt
talande för kyrkans ålder, och allao öfriga
egendomligheter vidkommer, hänvisa vi läsaren till
bilden å sidan 209.

Indiska ormtjusare. (Se bilden å sid. 212.) Några
vetenskapsmän anse ännu i dag som sannolikt, att
hela den asiatiska kontinentens sydliga del varit
bebodd af en svart, vild, småväxt ras, som erbjöd en
viss likhet med den afrikanska, men under trycket af
hvita och gula rasers påträngande gått fullständigt
förlorad. Minnet af detta folkslag antages dock ännu
i våra dagar fortlefva

i den som deras äldsta religionskult antagna
ormdyrkan. Lemnande dessa ethnologiska antaganden
här i sitt värde (de kunna möjligen hafva ett stöd i
bibelns iära om syndafallet, der ormen är ett gudalikt
väsen!), konstatera vi endast, att folk ännu finnas,
hvilka bevisa ormar guddomlig vördnad (exempelvis de
vilda Nagas i Assam och negrerna å Guinea).

En af de brahmanska hinduernas mest populära fester
är ormarnas fest. Den dagen helighålles genom offer åt
ormarna och böner om deras gunst och skydd mot födande
sting. På en af de förnämsta platserna i en stad äro
då ett par hundra ormtjusare ordnade, hvar och en
hafvande framför sig en korg, innehållande ett tjogtal
glasögonormar, äfven kända under det portugisiska
namnet Cobra de Capella, till hvilka de fromma
hinduerna bära deras älsklingsdryck, buftelmjölk,
i skålar, som gurmanderna snart cirkelformigt
omgifva. Under tiden omgifver en gapande folkhop
orm-tjusarnas krets.

Dessa sednare bilda en serskild kast, ansedd
som oren af brah-manerna och rekryterad från
urbefolkningen. Den af dem för reptilernas tjusande
använda methodjen är likaledes urgammal och torde
förskrifva sig från en tid, då de nu lefvande
ormtjusarnas förfäder voro den nationala kultens
prester.

Vid djurens fångande tillgår så, att hinduen, hvar
hälst ormar finnas (och de äro synnerligen talrika
iQett land, der de betraktas med helig vördnad),
begynnejr spela på sitt säckpipsliknande instrument,
tumril kalladt. På ögonblicket framsticker
ett ormhuf-vud undan någon sten. Blixtsnabbt
griper tjusaren sitt offer och slungar det upp
i luften. Ormen har knappt hunnit marken, förrän
tämjaren har honom fatt i stjerten. Med en hastig
rörelse griper han nu om djurets nacke, spärrar upp
dess käftar och utbryter med en liten tång desso
gifttänder.

Sedan han sålunda gjort det oskadligt, lärer han det
resa sig och balancera efter tumrilens toner.

DL<lten modjonrnal.

Högsommaren är här, man hör, huru gräset gror, man ser
för hvarje dag nya, späda blad och knoppar, och liksom
det skjuter skott, grönskar och blommar i naturens
stora, sköna rike, så växa också nya damemoder upp,
visserligen stora, men, tyvärr, ej alltid sköna. Skönt
är visserligen, att damerna efterapa naturen s’lof
och blommor och inhölja sina tjusande former i
daggfriska gastoaletter. Tygen äro genomväfda med
små retande stråblommor och arabesker, tyll- och
spetsväfnaderna försedda med brokiga, sydda blommor,
de till hvarjehanda klädnings- och hattgart|ityr
använda banden på lik-artadt sätt broscherade,
hattarna smyckade med stora blomstergir-lander, hvilka
i nedhängande form stundom ersätta hattbanden på ett
synnerligen opraktiskt satt.

Vi hafva redan i våra föregående nummer vidlyftigare
behandlat den anda, som går genom den nutida
fruntimmersgarderoben. Fördenskull hafva vi här
blott att konstatera, att denna anda ännu fortlefver
i turnyren, som efter hvad framtidsskådare tro
sig veta blott är embryot till den fruktansvärda
krinolinen, hvilken, liksom en del sjukdomar,
uppträder epidemiskt, och att älsklingstargerna äro
bl|tt och rödt.

Något omständligare vilja vi deremot behandla
några af de vuxna damernas andra toalettföremål,
hvilka egentligen ej höra till kostymen, och våra
ovuxnas klädedrägt. Börja vi med den sist nämnda,
så visa oss figurerna 3 och 4 två splitter nya,
af écru kanevas förfärdigade barnkostymer, försedda
med bordyrer i rödt på blått eller tvärtom. Snitten
torde föga tilltala mödrar, som gerna kläda sina barn
enkelt. Men fig. é framställer dock en liten modern
Don Juan med veckad rock, väst, jabot, breda reverer
och konstigt knutet skärp, fig. 3 deremot en liten
salongsdam med å la

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free