- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
226

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra flickors uppfostran, af Ida Barber

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

226

man hade goda guvernanter, åt hvilka de skolskyldigas
undervisning anförtroddes.

Anna, den äldre, var nu fjorton år gammal och skulle
öfverflyttas till en pension i hufvudstaden. Barnet
syntes knappt kunna vänja sig vid tanken på
skilsmessa; så ofta man talade örn pensionen,
begynte det gråta och blifva mörkt och missmodigt:
kusin Blanche var redan der och skref så tröstlösa
bref om tvång och inskränkning, dålig mat, brist på
förströelse och hjertekrossande längtan.

»Vill du ej", frågade jag min väninna en gång, »taga
hänsyn till din Annas individualitet och låta henne
tillbringa de säkerligen gagnlösa pensionsåren i
föräldrahuset?»

»Tror du verkligen», svarade mig Ellen, »det kan vara
min afsigt, att nästa vinter visa mig vid sidan af
en stor dotter?»

Då jag, liksom om jag ej hört rätt, förvånad såg på
henne, fortfor hon leende:

»Ja, ja, man börjar ju redan behandla den lilla
tokan som dam, inviterar henne, gör henne sin kur,
kallar henne fröken, och då hon verkligen växt sin
mamma öfver hufvudet, kan det knappt slå fel, att
man nästa vinter kommer att inbjuda också henne till
baler och sällskap. Men emot den uppblommande knoppen
måste sjelf begripligt den utslagna ...»

»Men, bästa Ellen», afbröt jag, »du är väl dock ej
svartsjuk på din egen dotter?»

»Hur kan du fråga så?» svarade Ellen förlägen. »Jag
har dessutom, då jag skickar Anna i pension, främst
i sigte hennes vetenskapliga utveckling, hvilken jag
hemma ej kan bereda nödigt djup.»

»Ni ha’ ju här så goda fortsättningsskolor», var mitt
inkast.

?>Du vet, att jag har en utpreglad motvilja för
offentliga skolor. Barnen komma ju tillsamman med
Gud vet hvem, antaga dåliga manér, simpla talesätt,
ådraga sig sjukdomar, och hvad läroämnena sjelfva
vidkommer, kan ju läraren med så många elever aldrig
taga hänsyn till den enskildes anlag och behof.»

»Och dock är det faktiskt», svarade jag, »att barnen
aldrig lära så väl och så ifrigt, som der, hvarest
deras ifver väckes i täflan med andra, hvarest deras
andliga krafter kunna mäta sig med jämnårigas; deras
viljekraft stålsättes derigenom, deras...»

»O, jag vet ju», afbröt mig Ellen, »att du lägger
dig ifrigt ut för det offentliga skolväsendet; dock
tviflar jag på, att du skall lyckas omvända mig till
din åsigt. Min man skulle häller aldrig medgifva,
att hans döttrar undervisades gemensamt med de
der proletärernas», tillade hon med en föraktlig
näsrynkning.

»Sedan min Ellen blifvit fru hofrättsrådinna»,
svarade jag, bekämpande min inre motvilja, »synes
hon ämna uppgifva det sköna anspråket att vara fri
från fördomar.»

»Menar du, jag skulle kunna finna det rätt»,
svarade Ellen, »att veta min Anna på samma bänk,
som vår snickares dotter, hvilken äfven besöker
fortsättningsskolan?»

»Jag känner tillfälligtvis snickaremästar Heinz’
lilla flicka som ett särdeles väluppfostradt och
sträfsamt barn», svarade jag, »och tror, att det
kan för hvarje moder vara en tillfredsställelse,
att låta sin dotter...»

»Du tråkar ut mig», afbröt Ellen ovillig. »Jag är nu
en gång af den meningen, att den finare Slipningen,
polityren i ordets bästa mening, kan uppnås endast
i en pension!»

»Förut tycktes du syssla med undervisningen, nu
med uppfostran», svarade jag. »Då jag nu en gång,
äfven med fara att bli tråkig, beslutit mig för att
fungera som din svårt ängslade dotters advokat, så
får jag lof att härtill svara, att du knappast uppnår
denna yttre Slipning genom pensionsuppfostran. Här
gäller diktarens ord: ’Hvad I ej känt, I skolen aldrig
hinna’. Den yttre, pådragna bildningen lemnar en kall,
finner aldrig genklang. Inifrån, ur goda grundsatser,
ädel sträfvan, verklig hjertegodhet framspringer
den underkälla, som drifver andens och hjertats alla
ädla blommor till skönare utveckling. Blott en moder,
menar jag, kan i denna

mening inverka förädlande och bildande på sin dotters
sinnesförfattning; hon känner hennes hemligaste
sinnesrörelser, för henne är ingen vrå i den unga
varelsens bjertelabyrinth obekant, hon har, såsom
ingen annan, en glädje, en tillfredsställelse, en
helig pligt att i sitt barns mottagliga själ utså allt
det godas frön, och blott så kommer fröet att varda
den frukt, som lyckliggör henne och hennes barn för
lifvet, den frukt, som kallar sig bildning i ordets
egentliga mening.»

»Men hvarje uppfostrarinna ex professo», svarade
Ellen, »måste dock mycket bättre förstå att inverka på
det unga sinnet, än en mycket plågad fru, som knappt
har tid att fylla sina sällskapspligter.»

»Hvilka pligter ligga modern närmare, sällskaps-
eller uppfostringspligterna?»

»Du menar väl, att man, för att vara en god moder,
borde för lifstiden inspärra sig i barnkammaren?»

»Eller helt och hållet skaffa undan barnkammaren»,
svarade jag. »Hvar hönan är, ropar hon sitt ’klock,
klock!’ och kycklingarna äro hos henne.»

»Du menar således, att jag skulle inrätta min salong
till lek- och läserum och der låta barnen, »bonne»,
upp-fostrarinnan, lefva och regera efter behag.»

»Jag menar blott, att barnen höra till
modern; ty ingen bonne, ingen guvernant, ingen
institutsförestånderska känner för mitt barn,
hvad jag sjelf för detsamma känner, tänker med
sådant intresse, som jag, på dess andliga fortkomst,
söker i samma mån, som jag, skona eller sporra dess
krafter - allt efter krafternas tillstånd; med ett
ord och utan sjelf-förhäfning: modern är sina barns
bästa uppfostrarinna, såvida hon vill vara moder.
^

Ellen teg.

»Då skulle jag ju hittills mot mina barn begått en
oförlåtlig orätt», sade han efter en stund, »i det
jag fortfarande öfverlemnat dem åt främmande!,»

»Måhända var du försigtig nog i valet af dessa
främmande», svarade jag, »för att ej märka
några tydliga skador i dina döttrars andes- och
hjerteutveckling.»

»De hafva ju, tyvärr, sina fel», svarade Ellen, »just
derför ville jag öfverlemna barnet åt pensionen,
på det att...»

»Och du tror, att främmande, betalda krafter kunna
och vilja verka, hvad egen moder ej förmår? Yill
du klandra institutsföreståndarinnan, om hon fattar
uppfostringssaken ur affärssynpunkt? Fordrar du af
henne mer pligttrohet, än den, du sjelf besitter? Om
din lilla dotter om ett par år kommer hem till
dig som blaserad, förbildad modedam, hvilken har
hufvudet fullt af romanidéer och hjertat af konfysa
kärleksgriller, vill du göra institutsföreståndarinnan
ansvarig för hennes förfelade uppfostran?»

»Du ser afgjordt för svart», genmälde Ellen, »alla
mina väninnors döttrar ha’ blifvit uppfostrade på
det sättet, och ingen af dem har gjort sig skrupler
öfver att ej ha’ uppfyllt sin pligt.»

»Tillfälligtvis känner jag två af dessa dina
väninnors döttrar, jag menar Rosa Conradi och Gertrud
Selton. Rosa har, som du vet, gjort sig omöjlig i
bättre sällskap, sedan hon utförde romanidéen att
gifva sig i väg med sin pianolärare; Gertrud låter
tala mycket om sig, då hon...»

»Hon har fått en afskyvärd man», afbröt Ellen, »och
ingen skall förtänka henne, att hon hällre sitter vid
sina studier, än att, såsom han önskar, bereda honom
läckra efterrätter och andra lukulliska njutningar.»

»Ett gift fruntimmer måste uppfylla -sina pligter
som husfru», genmälde jag; »Gertrud tvingar sin man
att spisa middag på källaren, spelar blåstrumpa,
skrifver filosofiska verk, låter herr doktor S. och
herr professor J. göra sin kur för henne och låter
sin qvinnliga värdighet fullständigt fara.»

»Och äfven dertill skulle pensionsuppfostran vara
skuld?» frågade Ellen eftersinnande.

»Jag är af den åsigt, att en förståndig moder skulle
bibragt flickan andra begrepp om huslig verksamhet,
om äkta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free