- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
227

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra flickors uppfostran, af Ida Barber - Hafsdjupets hemligheter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

227

kärlek och pligttrohet och att Gertrud i dag skulle
vara en älskande maka, inom sig tillfreds, i fall
hon haft lyckan att äga en verkligt älskande moder.»

"Det må nu vara, att du i många saker ej har orätt",
sade Ellen efter längre besinnande, "dock kan
jag ej göra klart för mig orsaken till, att våra
uppfostringsinstitut då glädja sig åt en så ifrig
efterfrågan, om man allmänt skulle hafva öfvertygat
sig om deras ogynnsamma inflytande."

"Du missförstår mig", svarade jag. "Flickpensionerna
äro ett sorgligt ondt och skola fortfara oaktadt
alla maningar, att modern är den enda och bästa
uppfostrarinnan. Se, hur många flickor sakna lyckan
att ännu hafva sin moder i lifvet! Hos dem skall
institutsförestånderskan företräda moders ställe, och
hon skall göra det bättre än hvarje annan främling,
som står fjärran från uppfostrarefacket. Huru många
mödrar äro vidare oförmögna att kunna gagna sina
döttrar, huru många andra hindrade genom pligter,
som de oafvisligt hafva att uppfylla i sina männers
affär, från att egna sig åt utöfningen af sina
närmast liggande pligter! Dessa göra rätt, när de,
af två onda saker väljande det mindre, Öfverlemna
sina döttrar åt ett institut, Men mödrar som du,
min kära Ellen, hvilka förfoga öfver en så rik skatt
af kunskaper, hvilka känna verlden och dess anspråk,
dess seder och bruk, dess ljus- och skuggsidor bättre,
än dessa ofta endast ensidigt bildade pedagoginnor,
som röra sig i trånga kretsar, skulle ej frånsäga sig
glädjen att bildande och befordrande inverka på sina
döttrars ande med allt, hvad de äro och veta."

"Du öfverskattar mig", afbröt Ellen, "jag är
verkligen ej i stånd att undervisa min dotter i
språk, litteratur, rhetorik, naturvetenskaper, och
så vidare."

"Anställ då profvade lärare, som göra det under
din uppsigt", genmälte jag; "men du är väl i stånd
att hålla din dotter till fin takt, till villig
pliktuppfyllelse, till iakttagande af hennes sedliga
värde, att klargöra för henne, hurusom den goda tonen
består i ingenting upplärdt och uppfostradt, utan
är ett ädelt, välvilligt sinnes kännetecken. Anna
skall snart blifva dig en dotter i ordets skönaste,
ädlaste betydelse. Du skall lära att läsa i hennes
själ, hennes tanke och känsla skola ligga klara och
obeslöjade inför dig, och kommer sedan den tid,
hvarunder hennes unga hjerta öppnar sig, för att
låta kärleksvåren i all hans prakt draga in, så var
öfvertygad om, att hon skall veta bevara honom helig
och ren genom årtiondenas lopp; ty en älskande,
förståndig moder har ledt hennes ungdom, förädlat
hennes sinne, bildat hennes pligtkänsla."

"Du målar för mig en förtjusande skön bild", sade
Ellen, leende under tårar; "ja, om jag verkligen hade
visshet om, att jag på detta sätt kunde gagna mitt
barn ..."

"Bättre än hvarje främmande", afbröt jag. "Du har
för länge försakat de ljufva fröjder, hvilka den
moder känner, som sjelf är allt för sina barn. Från
dibarnets första leende, första joller, första
förståndsgnista och långsamt utvecklade tankeförmåga
till den ändpunkt, vid hvilken vi kunna anse barnets
utveckling afslutad, finnas i den unga menniskans
utvecklingskedja så otaligt många lyckolänkar, att
man knappt kan begripa, huru den städse efter lycka
trånande menniskan lemnar den närmaste och rikaste
lyckan opåaktad och sökande städse sväfvar ut i
fjärran rymder."

"Jag tackar dig", sade Ellen, gripande båda mina
händer.

Yi skildes åt efter några flyktiga anmärkningar.

Då jag några veckor efteråt besökte Ellen,
fann jag henne till min ej ringa glädje i hennes
budoar, med äldsta

dottern studerande ett illustreradt verk, under det
att de båda yngre sutto vid hennes sida, sysslande
med handarbeten.

"Jag trodde, att ni redan rest er väg", sade jag med
stilla glädje.

"Mamma skickar ej bort mig", jublade Anna, »och hon
har också sagt mig, hvem jag har att tacka för detta
beslut."

Dermed grep det kära barnet mina händer och kysste
och smekte mig, så att jag knappt kunde reda mig
ifrån henne.

"Och er guvernant?" frågade jag den lilla.

"Mamma har låtit pröfva oss af flickskolans rektor,
doktor S.", genmälde den andra och mer oerfarna,
"Och..." Hon tvärstannade.

"Och deras undervisning är rätt ytlig och
bristfällig", genmälde Ellen, nedslående ögonen nästan
skamsen. "Då jag nu ej är nog inbilsk att hålla mig
för ofelbar", fortfor hon, "tillstod jag för mig
sjelf, att jag väl till nu ej träffat det rätta;
dina ord hafva funnit ett eko i mitt hjerta; jag
vill försöka att vara mor, såsom du menar det. Anna
besöker fortsättningsskolan, de små den offentliga
flickskolan; sjelf håller jag uppsigt öfver deras
skolarbeten och måste tillstå för dig..."

»Att ledsnaden är dig en obekant gäst?» afbröt jag
frågande.

"Att jag sedan den tid, då jag egnade mig åt mina
döttrar, i sanning egnade mig, är så glad och
lyckliggjord, att jag inser, att en moder har i sin
egen hand makten att gifva sitt lif det rätta värdet
och den högre helgelsen."

"Men dina sociala pligter?" frågade jag skämtande.

"Håna ej", bad Ellen, "vi fruar af bättre stånd göra
oss alldeles för ofta till slafvinnor åt "Sällskapet",
modet och Gud vet hvilka dårskaper. Vi äro uppfostrade
i fördomar, med fördomar omgifver oss den verld, i
hvilken vi röra oss. I våra kretsar tror man sig fylla
moderspligterna, när man engagerar lämpliga lärare-
och uppfostringskrafter för sina barn; mcthoden är
beqväm, men..."

Hon höll in.

"Men du inser, att det är vågadt att lita på
dem?" frågade jag.

"Frånsedt det bristfälliga vetande, jag upptäcker
hos mina barn, finner jag karaktärsfel, hvilka
jag hittills, då jag sällan hade dem kring mig,
ej märkte. Anna är lättretlig, Blanche lögnaktig,
den lilla hemligt bcgifven på snask..."

"Har du blott uppfattat felen", afbröt jag, »så skall
du ock veta att bannlysa dem."

"En hel lifsuppgift", suckade Ellen.

"En moders lifsuppgift", genmälde jag.

Tre år äro sedan dess förgångna. Ellen, den
forna, städse uttråkade, nervösa frun, har blifvit
handlingskraftig och beslutsam. Hon leder mönstergillt
sina döttrars uppfostran - Anna står som äldre dotter
troget vid hennes sida - hon kan i dag knappt förstå,
huru hon någonsin kunde komma på den tanken, att
vilja från sin närhet bannlysa denna förtjusande
unga menskoblomma, som först rätt förlänat hennes
hus glans och äkta själafröjd.

Om sig rosen pryder sjelf, Pryder ock hon trädgår’n.

Vinnlägger eder, mödrar, att edra döttrar, lika
hulda blommor, smycka edert hus, så att det blir
en trädgård för ädel sällskaplighet, gedigen fröjd,
verklig lifsnjutning!

Ida Bartoer.

Ufvet är vaggan för allt organiskt, urkällan till
allting på denna jord. När efter de vid jordens
afkylning inträffade ständiga störtregnen följde en
oberäknelig tidrymd, då vattnet betäckte jordens
hela yta, började det

jättearbete, som framkallade våra kontinenter och
öar. Ur det allsvåldiga hafvet stego landets första
punkter på vulkaniskt sätt. Under en strid, millioner
år fortsatt, vann landet den utbredning, det nu har,
och i våra dagar fortgår ännu striden

29*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free