- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
231

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vivisektion. Från spanskan af C. Ludv. Törnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

De båda arbetarna plägade alltid sitta vid det stora,
gemensamma bordet och tycktes med det djupaste
förakt betrakta krämaren, som satt alldeles ensam
vid ingången till salen och läste tidningen Bien
public, medan han åt: När Utsigterna voro gynnsamma
för kommunarderna, bestod han sig den extra lyxen
att taga sig en konjak ofvanpå maten.

Dessa tre personer och jag plägade, som naturligt var,
stiga in genom dörren åt gatan-, endast den femte,
studenten, inträdde städse köksvägen.

Hans måltid bestod alltid af samma rätter dag efter
dag: en mycket tunn ärtsoppa, en omelett fullkomligt
a la francaise, en tallrik grönsaker och ett stycke
ost.

Hans hufvud var i sitt slag egendomligt. En verklig
urskog af svart, krusigt hår omgaf som ett slags ram
en hög panna, blek, som hela det öfriga ansigtet,
och af en underbar, genomskinlig hvithet-, hans skägg
var fint och regelbundet, och hans stora, klara ögon
voro så milda, att deras uttryck föreföll obestämdt.

Detta hufvud, som ej saknade sin skönhet, uppbars af
en kropp, som tycktes tillhöra ett svagt, spensligt
och sjuk-, ligt barn.

Det dröjde ej länge, innan hans egendomliga hållning,
hans vårdslösade drägt, hans regelbundna vanor och
ogenomträngliga tystlåtenhet väckte min uppmärksamhet,
och nyfiken, som det egnar och anstår en god spanjor,
kunde jag ej af-hålla mig från att vända mig till
restaurantens värd för att få närmare upplysningar
om honom.

Denne, som kände sig ytterst tillfredsställd öfver
att få ett tillfälle att lysa med sin stora talförhet,
gaf mig också de noggrannaste underrättelser om allt,
som rörde den sällsamma personligheten.

Med förbigående af allt det myckna värdelösa i hans
meddelanden, hade jag snart erfarit, att den unge
mannen i fråga var en medicine studerande med en viss
smak för poesi och med större håg för filosofiskt
grubbel, än som rätt väl öfverensstämde med en normal
hjernverksamhet.

Den omständigheten, att studenten bebodde ett rum å
restauranten, hade satt värden i tillfälle att följa
hans vanor med största noggrannhet och han trodde sig
känna honom i grund och botten. Enligt hans åsigt var
den unge mannen ej fullt redig i hufvudet med alla de
kunskaper, han proppat dit, hvilket dock ej hindrade
honom från erkännandet, att han var synnerligt rikt
begåfvad. Hvad som i synnerhet kom honom att framhärda
i den först nämnda åsigten var det val af rätter,
hans gäst uppgjort redan från första början och hvari
han endast tycktes hafva fäst sig vid det inflytande,
de kunde utöfva på hans organism.

Med alla dessa förutsättningar är det öfverflödigt
att nämna, att jag ingenting högre önskade, än att
knyta bekantskap med min bordskamrat-, men då hans
slutenhet gjorde honom så otillgänglig, började jag
redan förtvifla om att kunna nå mitt syfte, då en dag
värden kom till min hjälp och fullständigt uppfyllde
mina önskningar.

Sedan han först skaffat mig tillfälle att läsa några
af studenten författade verser, hvilka händelsevis
fallit i hans händer, tog han sig den friheten att för
honom presentera mig som en beundrare af hans poetiska
begåfning. Jag hade först trott, att han skulle
mottaga mig på ett kyligt sätt, men långt derifrån
inträdde tvärtom redan efter de första yttrandena
oss emellan en verkligt kamratlik hjertlighet.

Efter några dagar tycktes vi vara de bästa vänner
i verlden, och af vårt samtal framgick tydligt,
att våra åsigter i konst och filosofi sammanföllo
i många punkter. Det oaktadt kunde jag ej undgå att
märka, att, ehuru studenten föreföll ganska öppen,
snart sagdt talträngd, så länge det var fråga om
poesi, han visade sig ganska förbehållsam i fråga om
vetenskapliga ämnen, hvilka jag afsigtligt bragte på
tal.

Slutligen förmådde jag ej längre lägga band på min
otålighet, utan tog mig en qväll den friheten att
framställa några frågor till honom med stor tydlighet
och rakt på saken.

"Jag har inte velat tala med er om min vetenskap»,
svarade han, »derför att ni ej sjelf är medicus och
derför

att hvar och en, som ej sjelf är hemma i en vetenskap,
alltid tycker, att det ligger något af charlatanen
i dess teknik. Då jag emellertid ej räknar er bland
de ytliga naturer, som gyckla med allt, hvad de ej
gjort sig mödan att taga kännedom om, skall jag med
största nöje svara på edra frågor.»

Efter ett ögonblicks tystnad stödde han armbågarna
på bordet, dolde ansigtet nästan helt och hållet i
händerna och började:

»Såsom ni redan gissat är jag materialist, det vill
säga jag erkänner ingenting annat i verlden, än
en substans, materien. Enligt min åsigt följa alla
möjliga fenomen de oföränderliga lagarna för denna,
och iakttagelsen af dem har fört vetenskapen till
stora upptäckter, ehuru den olyckligtvis stannat
framför ett hinder. Alla ha’ i materien sökt de
fysiska fenomenens hemlighet, men ingen har tänkt på
att lösa de intellektuella fenomenens gåta. Hvad säger
ni derom, att min fixa idé är att ertappa naturen på
bar gerning under tankebildningens process?»

»Jag skulle säga, att ni ej gerna kunde föresätta
er ett högre mål. Men hur skall ni finna en praktisk
utväg att nå detta mål?»

»Huru», upprepade han med ifver efter några ögonblick,
»huru ha’ vi fått veta, att pulsen slår? Jo, helt
enkelt på det sättet, att vi iakttagit pulsen,
just under det den slagit. Nå väl, om vi kunde komma
derhän att iakttaga en hjerna just i det ögonblick, då
rörelsen bland dess celler frambringar det fenomen,
som vi kalla tänkandet, skulle vi kunna närmare
bestämma detta fenomen, liksom man exempelvis
bestämmer ett elektriskt fenomen.»

»Men huru skulle man komma derhän?»

»Ja, just deri ligger svårigheten. Emellertid tänker
jag beträda en väg, som kanhända skall föra mig till
målet. Fysiologien har nöjt sig med att verkställa
dissektion af lik, men det kan ej psykologien nöja
sig med. Jag drömmer om att få verkställa vivisektion
på menniskor.»

»Ohyggligt! Och ni skulle ha’ mod att sticka
dissektions-knifven i en lefvande menniska endast
för att på ett så grymt sätt få tillfredsställa er
nyfikenhet?»

»Nej, inte för att tillfredsställa min nyfikenhet,
utan till gagn för menskligheten.»

Då han yttrade dessa ord, hade hans anletsdrag
undergått en fullständig förvandling. Hans ögon
gnistrade ordentligt, hans annars så bleka ansigte
hade antagit den rodnad, som en feber plägar medföra,
och hans haka sjönk ned mot bröstet, som om en
ofantlig tyngd hvilade på hans hufvud. Redan från
början hade jag insett, att här förelåg någonting
vida mer än blott och bart öfverspändhet: han led
verkligen af en fix idé, såsom han sjelf sade, och
jag märkte, att jag fört honom in på ett område,
för hvilket han sjelf var rädd.

Jag visste ej, huru jag skulle återföra honom till
verkligheten. Men plötsligt skakade han på hufvudet,
som om han velat befria sig från en besvärlig insekt,
och återvann på nytt sitt vanliga lugn; det enda
spår af något ovanligt, som stod att upptäcka i hans
ansigte, var en ytterlig blekhet.

»Hvad står på?» frågade jag. ’ »Mår ni illa?»

»Nej, nej!» svarade han och steg upp för att gå.

När han hunnit nära dörren, vände han sig om, som om
han glömt något, och stod några ögonblick tveksam.

»Ah, nu mins jag!» utbrast han slutligen. »Jag ber
er att ej vidare tala om detta ämne.»

Denna anhållan var öfverflödig. Sedan den dagen talade
jag ej vidare med honom om annat än konst. Icke dess
mindre visade han sig för hvarje gång allt mindre
förtrolig mot mig; min närvaro tycktes besvära honom,
och våra samtal inträffade allt mer sällan. Så
småningom blefvo vi lika främmande för hvarandra,
som före vårt första meningsbyte.

Åtta dagar sedan vi sista gången skildes började
kommunens drama närma sig sin upplösning.

Tisdagen den 24 Maj inträdde jag på restauranten
kort efter klockan tolf. Den ihärdiga kampen på
gatorna hind-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free