- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
234

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vivisektion. Från spanskan af C. Ludv. Törnberg - Sonetter, af Leonard L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

234

"Det var en bomb ... den är färdig att springa!»
skrek krämaren och gömde sig hastigt under bordet.

Värden och jag begåfvo oss ut i köket, utan att bry
oss om honom. Der möttes våra ögon af ett förfärligt
skådespel. Studenten låg fullkomligt naken framstupa
på golfvet och hade i båda sidorna djupa sår,
förorsakade, som det tycktes, af det sönderslagna
glastakets bitar.

Vår första åtgärd var att fatta honom under armarna
för att lyfta upp honom, men knappt hade vi hunnit
vända honom, innan ett skri af fasa trängde fram öfver
våra läppar. Den olyckliges bröst var fullständigt
öppnadt. De hvita nerverna, de blåa pulsådrorna, de
röda musklerna och de gråa muskelsenorna voro helt
och hållet blottade, och huden låg nedviken öfver
magen, som ett stycke röd väf. Detta kunde ej vara
följden af en tillfällighet, här förelåg tvärtom en
operation efter alla konstens regler - den olycklige
hade verkställt vivisektion på sig sjelf!

Ändtligen fann jag nog styrka att luta mig ned
och med det nämnda stycket af huden öfvertäcka det
gapande såret, hvarpå värden och jag buro den till
utseendet liflöse ut i matsalen och lade honom på
ett bord. Krämaren höll sig fortfarande orörlig och
vågade ej ens se påv oss, än mindre hjälpa oss.

Marmorbordets kyla kom den sårade att slå upp ögonen.

"Icke sannt, detta är förfärligt?» sade han till mig
med knappt hörbar stämma. »Detta var min fixa idé.»

Jag sökte förmå honom att tiga, men han fortfor:

»Nej, hör på mig! I ett anfall af sinnesförring
beslöt jag att hos mig sjelf söka upptäcka lifvets
hemligheter. Jag kände ingenting, medan jag arbetade,
men plötsligt vaknade jag till full besinning,
och då voro plågorna så förfärliga, att jag i
förtviflan kastade mig ut genom fönstret. Det
är min olycka, att jag ej ens kan draga nytta af
mitt forskningsarbete. Och likväl var operationen
verkställd med framgång!^

Då han yttrade detta, sökte han lyfta upp hufvudet
för att betrakta sitt verk, men ett anfall af vanmakt
hindrade honom derifrån. Samtidigt hördes på afstånd
smattrandet af gevärssalvorna.

Då han på nytt öppnade Ögonen, mumlade han:

»De slåss fortfarande. Den tid, då andra döda
hvarandra, har jag användt till att arbeta. Hvarför
döda de hvarandra? För ingenting! Jag skulle
åtminstone ha’ dödat dem för ett nyttigt ändamål,
om jag fått!»

I detta ögonblick öppnades dörren våldsamt, och
den halte arbetaren vacklade in, stödd af två andra
män. Hans blus var bestänkt med blod.

»Huru!» utbrast han, då han fick se studenten. »Är
här en sårad förut?»

»Nej», svarade värden kallt, »den här olycklige har
bara sökt begå sjelfmord.»

»Sjelfmord!» mumlade arbetaren. »Dö för ingenting,
när det finnes något att gifva sitt lif för!"

Studenten sökte åter resa sig. Otvifvelaktigt ämnade
han svara, men hans hufvud föll tungt tillbaka på
marmorbordet. Han drog i samma ögonblick sin sista
suck.

Arbetaren ämnade fortsätta, men jag bjöd honom tystnad
med orden:

»Aktning för den döde!»

»Och hvarför? Innan kort skall äfven jag vara död,
men jag dör åtminstone för...»

Jag afbröt honom genom att blotta likets bröst och
säga:

»Och han har dött för vetenskapen!»

Arbetaren och hans båda kamrater stodo orörliga inför
det ohyggliga skådespelet. Jag vet ej, om de fullt
förstodo, hvad mina ord inneburo, men så mycket är
säkert, att de vördnadsfullt togo af sig kepierna.

Emellertid begagnade sig småkrämaren af ett kort
uppehåll i kampen på gatorna för att skynda bort från
lokalen. Då han hastade förbi mig, hörde jag honom
mumla mellan tänderna:

»De voro lika stora kreatur båda två!"

Sonetter.

Olika tycken.

älskar dalens lugna, ljufva frid

solig sommar med dess fröjder alla, Du lyss
till tonerna, ur lunden skälla, Till fågelsången
oskuldsfull och blid.

Du hatar bullret af en praktisk tid, En tid, som jäser
utaf kraft och - galla. Du ser med sorg, hur gamla
former falla, Hur nya segrande stå fram med strid.

Ditt tycke är ej mitt. Jag gläds åt striden, Åt
storm, som dånande kring rymden far, Ät blixtarna,
som genom molnen ljunga:

Jag vet ju, att då stormens dag är liden, Då blifver
himlen desto mera klar - Och renad luften blir,
den qväfva, tunga.

T trädgården.

Hvad vackra blommor uppå hvar rabatt! Se, hur i
skuggan der tulpanen prålar, Hur fager dahlian i
färgglans strålar, Mot ljuset ler solrosen stolt och
gladt! -

Du vänder ögat bort. Hur är det fatt? Så skönt,
så färgrikt dock naturen målar ...

Ah, jag förstår! Du har i blomsterskålar Förgäfves
sökt välluktens ljufva skatt.

Du låtit dig af ytans sken bedraga. Der allt du sökt,
du funnit hälften blott, Och derför mina blommor ej
behaga. -

Så säg mig då ett ting på vida jorden, Som hunnit än
fullkomlighetens mått, Du granskare, som är så sträng
i orden!

Höst.

Entonigt regnet smattrar mot min ruta, Och gra och
genomvåt naturen står, Bland fallna lof sin ringdans
vinden trår, Eabattens blommor vissna kronor luta.

Höstgråa svampar upp ur marken skjuta På ruttnad
gräsvall under bladlöst snår. Ali sommarns skönhet
ligger re’n på bår, Och sorgesång de hesa ufvar
tjuta. -

Der blir så vemodsfullt uti mitt sinne: Skall så hvad
skönast vi på jorden finne Bli’ mål för död blott,
för förruttnelsen?...

Ack, den är svår att lära, lifvets lexa: "Det gamla
måste dö, att nytt må växa Mer friskt och herrligt
ur förgängelsen."

Jjeonard

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free