Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torpa, af Oscar v. Knorring - Indiska visdomsord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
från korset och hvilken tafla omfattas af en ram,
hvars tvänne sidor utgöras af smärre pelare och med
lammet öfverst på ett halfcirkelformigt afsnitt -
det hela omgifvet med ett draperi, som uppbäres af
förgyllda bilder. Genom det perspektiv, som från
ingången visar sig, förhöjes effekten af de pelare,
som uppbära kyrkans tak och af hvilka de tvänne
närmast altaret ofvantill äro prydda med hvar
sin ängel, liksom fritt sväfvande och uträckande
händerna mot hvarandra. Till höger om altaret är
predikstolen med rika förgyllningar och en särdeles
vacker målning i taket. På ömse sidor och midt emot
hvarandra invid kyrkans sidoväggar äro tvänne, för
den grefliga familjens medlemmar afsedda, loger,
hvilkas tak jämnväl uppbäras af pelare och prydas
med rikt förgyllda ornament, omfattande Stenbockska
och De la Gardieska vapnen, som, jämnte »Anno 1699n,
äfven äro broderade på den med silfverspetsar kantade
altarduken.
På kyrkans sidoväggar äro anbragta tvänne större
oljemålningar, föreställande den ena herdarna,
tillbedjande vid krubban i Bethlehem, och den andra -
en särdeles uttrycksfull tafla - de tre visa männen,
framlemnande sina skänker till Kristusbarnet, som
jungfru Maria håller i sitt knä.
Kyrkan är det enda rum, som inom detta fordom
så ståtliga slott är omvårdadt och derför också
presenterar sig i någorlunda samma skick, som
fordom. För öfrigt är slottets inre mycket förfallet
och dess forna praktfulla gemak stå der med nakna
stenväggar och en och annan gapande öppning,
utvisande hvar en vindeltrappa eller en lönngång
fordom utmynnat. Yi vilja emellertid begifva oss
uppför den dystra stentrappa, som leder till andra
våningen. Yi komma der in i en mot norr belägen,
stor sal med stor spis och små fönster inom de
hvälfda fönsteröppningarna. Skulpturarbetet kring
dörröppningen och några dunkla spår af en ziratlig
takmålning äro de enda qvarvarande antydningar om,
att vi befinna oss i ett slottsgemak. Södra hälften
af denna våning upptages af ett, på andra sidan om
den af en midtkorridor bildade förstugan beläget,
stort rum, som nu mer sträcker sig genom slottets
hela bredd, men synbarligen fordom varit indeladt i
flera. Å platfondens mot söder vettande hälft synas
märken efter ruttak.
För att komma till tredje våningen, nödgas vi gå
uppför ännu en dyster trappuppgång med tämligen
knaggliga trappsteg af gråsten, hvilken utgör en svag
ersättning för den forna marmortrappan, hvars fotsteg
under tidernas lopp totalt försvunnit - enligt sägen
blifvet bortstulna. Yid en afsats af denna trappa
synes en igenmurning, innanför hvilken en pestsmittad
person skall under kriget mot danskarna hafva blifvit
inmurad.
Hade jag icke företagit denna vandring genom det
gamla slottet i så behagligt och angenämt sällskap,
skulle jag lätt kunnat känna mig hemsk till mods i
dessa dystra trappor, och ingalunda skulle sinnet
hafva lifvats vid åsynen af det, liksom de öfriga
rummen, nu ödsliga, stora rum, i hvilket vi först
inträdde då vi kommo upp i tredje våningen. Detta
var nämligen den forna »kungssalen», hvars tak varit
prydt af nu mer till allra största delen utplånade
målningar, föreställande Diana, Jupiter, Merkurius
och Mars, med flera storheter ur mythologien. En
vacker, skulpterad dörrinfattning är det enda, som
återstår af denna sals forna prakt. Nej, ännu ett:
den herrliga utsigten från dess fönster!
Denna utsigt är dock ännu vidsträcktare från de stora
gluggarna i tornet, dit jag, en vacker, solbelyst
morgonstund praktiserade mig upp för ytterligare
trenne trappor, dessa
af trä och mycket branta. Men så fick jag också
lön för min möda, ty den utsigt, som här erbjöd
sig, var i sanning grann. Öfver den då spegelklara
sjön syntes genom den östra torngluggen Hofsnäs’
bländhvita herrgårdsbyggning och Lenghems kyrka
samt genom den norra icke mindre än /yra kyrkor med
kringliggande vackra nejder, här och der genomskurna
af en glittrande vatten strimma.
Som jag, för att kunna få en riktig öfversigt öfver
hela denna vidsträckta, sköna naturtafla, nödgades
klättra upp i nära nog jämnbredd med slottets prydliga
och klangfulla tornklocka, fick jag ock tillfälle
att å dennas nederkant läsa följande inskrift:
»Durch das Feyer bin ich Geflosen; Conrad Eing hat
mich in Borås gegossen.»
Den långa inskriften högre upp på klockan nådde jag
ej inom läshåll; jag kunde der uppe i höjden endast
skönja namnet Stenbock och årtalet 1729 eller 1709.
Bibehållet i sitt ursprungliga skick, begagnas Torpa
slottskapell än i dag vid ett och annat högtidligt
tillfälle.
Då generallöjtnanten, grefve Erie Gustaf
Stenbock år 1709 gifte sig, i sitt andra gifte,
med friherrinnan Ebba Maria Sparre, »den sköna»
kallad, förrättades vigseln i Torpa slottskapell,
i hvilket sedan dess ingen sådan akt försiggått
förrän sistlidne midsommarafton 1884, då ägarens till
Torpa brorsdotter, fröken Anna Sparre från Hofsnäs,
i detta kapell sammanvigdes med häradshöfdingen
Rudolf Sundin. Det lilla kapellet var då af Torpa-
och Hofsnäsgodsens underhaf-vande klädt med blommor
och grönt, och framför altaret låg utbredd samma
brudmatta, som begagnats vid först nämnda bröllop
och hvilken alltsedan dess förvarats på Torpa. Denna
kostbara, praktfulla matta, fyra alnar lång och tre
och en half alnar bred, är af blått sidensars samt
rikt och konstmessigt broderad med applikationsbroderi
i linne och silkesbroderier i schattering och
guldtrådar, i midten med Sparreska och Sjöbladska
vapnen.
Bröllopsfestligheterna år 1884 å Sparregodsen på
Asundens vackra stränder räckte en veckas tid,
hvarunder en storartad gästfrihet, häfdvunnen inom
den slägten, utöfvades. En särskildt ditförskrifven
orkester utförde taffel- och dansmusik och
förhöjde jämnväl det festliga i de utfärder till
sjös, som äfven anordnades till brudparets och
bröllopsgästernas förnöjelse. Det ej minst utmärkande
vid denna familjefest var de underhafvandes visade
hängifvenhet, som fann ett uttryck, bland annat,
i de många äreportar, sorn af dem blifvit uppresta
så väl vid bröllopsgården som å flera andra ställen
i brudparets väg. Och verkligen rörande var, till
exempel, det sätt, hvarpå den näst sista dagen af
brudparets vistelse på Hofsnäs i brudens föräldrahem
firades. Efter bröllopet hade de nygifta stannat der
omkring en månads tid; men i slutet af Juli skulle
deras afresa från hemmet äga rum. Den 25 Juli blef
sålunda stort kaffekalas på Hofsnäs. Dit hade nämligen
då framkommit »godsarnas» qvinnor och barn för att
säga farväl åt det nygifta paret, grefve Sigges och
grefvinnan Marianne Sparres yngsta dotter och måg. Det
råder å alla dessa Sparregods sedan gammalt ett
godt, patriarkaliskt förhållande mellan husbondfolk
och underhafvande. Också var det synbarligen med
vemodsfull saknad, som dessa gummor och flickor
ernotsågo »mr frökens» afresa. Hennes bruddrägt och
bröllopspresenter be-sågos med stort intresse. Och med
den sista kaffetåren, som i afskedets stund dracks,
blandade sig mer än en tår ur hängifna underhafvandes
trofasta ögon.
Oscar v. Knorring.
Då skuldrester, eldrester och sjukdomsrester
beständigt växa, så lide man inga rester.
En fläck häftar vid den öfverseende, den nämligen,
att menniskor hålla honom för svag. Dock är detta
ingen fläck, då öfverseendet
är det högsta goda: öfverseendet är på en gång
en dygd hos de svaga och en prydnad för de mäktiga.
Den pil, sorn^ bågskytten afskjuter, dödar
måhända en, kanske också ingen; förståndets pil kan
tillintetgöra riken och furstar.
31*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
