- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
247

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österns drottning. Historisk skildring af Maurus Jókai. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

247

brunn i öknen, och från alla verldens trakter
tillföras dem lifsmedel. Probus, anföraren för de
egyptiska legionerna, är redan stadd på väg för att
sluta sig till Aurelianus, och om vi invänta hans
ankomst, måste vi duka under för angreppet. Ännu
återstår oss blott ett sista, förtvifladt vågstycke,
detsamma, som redan för tjugo år sedan räddade
Palmyra, nämligen att reta de i bergen boende
nomadfolken till resning och med ett enda anstormande
sopa bort fienderna från vår stad. För detta ändamål
måste du försöka lemna Palmyra tvärs igenom de
fiendtliga leden, medan jag försvarar staden, till
dess hjälp kommer.»

»Gör du sjelf färden, moder!»

"Godt," svarade hon efter ett kort besinnande. »Dock
skall jag komma tillbaka.»

»Moder», fortfor Yaballath, »tag dina små döttrar
med dig. Menar du väl, att Palmyra skulle gifva sig
annat än som en hop spillror, i händelse du ej skulle
komma tillbaka och ej kunna undsätta oss? Tag derför
dina döttrar med dig!»

»Ditt beslut är således...»

»Att våga det yttersta.»

»Du är mitt kött och blod», utbrast Zenobia, i det hon
tryckte hans hand, och innan ännu aftonen sänkte sig
ned, ordnade sig hennes skaror till angrepp. Eedan
stodo två dromedarer i ordning, med hvilka hon i en
sträcka kunde tillryggalägga en väg af tio mil.

Knappt hade nattlig stillhet inträdt, innan plötsligt
alla Palmyras portar öppnade sig och de syriska
härskarorna från alla sidor stormade löst på de
romerska legionerna. I nästa ögonblick voro dessa på
fötter och väntade angreppet. De voro redan vana vid
österländingarnas sätt att kämpa och råkade blott
för ett ögonblick i förvirring; men detta var nog
för att låta några flyktingar i ilande lopp jaga bort
emellan de romerska skansarna.

De sista romerska vaktposterna upptäckte de flyende,
och en kohort af det lätta rytteriet satte genast
efter dem för att taga dem tillfånga. Drottningen
förnam ljudet af sina förföljare och galopperade utan
rast hän öfver slätten. Den andre kamelen, på hvilken
hennes två små döttrar sutto, dref hon framför sig.

Morgonens första strålar funno drottningen midt i
öknen. Hennes förföljare voro henne ännu på spåren,
under det att glittrandet af en lång silfverlik
strimma redan blef synligt vid horizonten.

Detta var floden Euphrat, vid hvars stränder
nomadfolkens hästar betade; kunde hon blott hinna
fram till dessa, behöfde hon ej mer fly för fienden.

Med utsträckta halsar tycktes dromedarerna flyga fram
öfver sandslätten. Men plötsligt råkade den främre, på
hvilken barnen sutto, stöta sig på ett af de talrika
kisel-blocken och blef efter. Förskräckt grep Zenobia
tag i kamelens tygel och sökte med våld rycka honom
med sig, men då sjönk det sårade djuret till marken.

»Klättra upp till mig!» ropade Zenobia till sina
döttrar. De lydde.

Men nu började afståndet mellan drottningen och hennes
förföljare allt mer förminskas. Dromedarens lopp
blef allt långsammare under den tredubbla bördan, och
redan hveno de romerska pilarna omkring de flyendes
hufvud. Det gafs ej mer någon möjlighet att undkomma.

»Kasta oss ifrån dig och fly ensam, moder!» sade den
ena af flickorna. Gråtande kysste Zenobia henne och
tryckte henne fastare intill sig. Hade äregirigheten
i hennes hjerta talat starkare, än moderskärleken,
hade hon ännu kunnat rädda sig.

Efter ännu en halftimmes förtviflad jagt föll österns
drottning, så nära den räddande stranden, i sina
fienders händer. Kort derefter stod hon besegrad och
förödmjukad inför Aurelianus.

»Hvarför har du satt dig upp mot Kom?» frågade den
stolte segraren.

Zenobia teg; endast hennes kungliga blick svarade.

Häroldens horn kallade palmyrenserna upp på
skans-murarna.

»Hvad vill, du?» frågade Yaballath i porttornet.

»Att ni underkasta er Rom i utbyte mot er drottnings
lif», svarade härolden och pekade på den med gyldene
kedjor fjettrade qvinnan och hennes båda barn.

Med sin stads nycklar köpte palmyrenserna sin
drottnings lif. Aurelianus skänkte dem tillgift.

Knappt hade han emellertid lemnat stadens murar,
innan folket reste sig mot de qvarblifva legionerna
och nedgjorde dem till sista man. Härpå stängdes åter
portarna och krigsfanan hissades på skansarna.

Genast vände kejsaren tillbaka, och den, som några
dagar derefter blickade åt öster, medan solen var
färdig att gå ned, trodde att aftonrodnaden visade
sig på två sidor, ty himmelen var rödfärgad i vester
som i öster.

Under det att döden rasade inom Palmyras murar,
drog triumfen genom Roms gator.

Klädd i sina präktigaste kläder, med den diamantprydda
kronan på hufvudet, skred Österns drottning framför
Caesars triumfvagn. Hon vacklade under ädelstenarnas
tyngd eller måhända under den tryckande blygseln;
gyldene fjettrar omslöto hennes snöhvita hals,
hvarifrån en lång kedja utgick, hvilken en slaf höll
i händerna. Tätt efter henne följde den segerrike
imperatorn med palmqvisten i sin högra hand; hans med
perlor besatta vagn drogs af fyra tama hjortar. Och
i detta ögonblick hyste den besegrades stora själ
blott en enda tanke; icke den försvunna storheten,
icke förödmjukelsens bitterhet, icke hämndkänsla
eller fruktan sysselsatte Zenobia, utan blott den
enda tanken: hvarför hade man ej fängslat Vaballath,
hennes son, jämnte henne och hvad kunde det ha’
blifvit af honom?

Men han hade då redan beredt sig en hviloplats af
dödade romares lik och skapat sig en kyrkogård af
förstörda tempels ruiner.

Då triumftåget var till ända, skänkte Aurelianus
österns drottning en präktig besittning. Hennes
döttrar blefvo senare gifta med romerska
senatorer. Länge lefde ännu afkomlingarna af österns
drottning i Italien och tänkte med from vördnad på
försvunna dagar.

När den resande i vår tid har ridit sex dagar genom
den arabiska öknen, ser han på den sjunde präktiga
palats, hvilkas tornspetsar beröra himmelen, lysande
tornhvalf och jättestora kupoltak höja sig för hans
ögon; brokiga palats, uppförda af blåa, lilasfärgade
och opalhvita stenar, och blomstrande trädgårdar
hälsa honom i fjärran, vidsträckta, dunkla palmskogar
utbreda sig och inhölja den lysanden staden i sin
skugga.

Lugnt trafva kamelerna vidare, men menniskorna vända
sorgset sina ansigten åt sidan. Detta är Fota Morgana,
den fantastiska luftspeglingen, öknens dröm om sin
försvunna herrlighet Nu kommer en vindflägt och
blåser bort den ofantliga staden från jordens yta;
de brokiga palatsen försvinna - försvinna, liksom de
dunkla palmskogarna och trädgårdarna. Midt i öknen stå
öfver hvarandra hopade pelare, hvilka till hälften äro
betäckta af flygsand; i ett gammalt tempels ruiner
bo fyrtio fattiga familjer, hvilka fastklibbat sina
rörhyddor vid marmorväggarna, och några getter afbeta
det mellan marmorplattornas sprickor och fogningar
uppspirande, magra gräset. På en sträcka af tre
dagsresor sticka sönderbrutna pelare och krossade
bildstoder upp ur ökenslätten, väntande på storm
och oväder för att fullständigt bli’ betäckta af
flygsand.

Detta är Palmyra ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free