- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
249

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfverstens ring. Berättelse från "Brännefejden" af J. O. Åberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Berättelse från "Brännefejden" af J. O. Åberg.

I.

å den plats, der staden Strömstad nu är belägen,
nämligen vid Strömsåns eller Strömsvattnets utlopp i
hafvet, funnos vid tiden för denna skildring, hösten
1609, endast några små fiskarkojor, föga inbjudande,
åtminstone hvad det yttre beträffade. Den minsta af
dessa kojor låg vid södra änden af det smala sund,
som skiljer Torskholmen från fasta landet. Att den
var mycket gammal, det syntes tydligt på de lutande
väggarna och den hvitgråa mossa, som betäckte
dem. Torftaket var också på vissa ställen så
bristfälligt, att det nära nog hotade att instörta.

Och likväl hyste denna nära nog eländiga boning tre
i sin fattigdom lyckliga menniskor, den femtioårige,
men ändock kraftfulle, fiskaren Trued Öls, hans raska
hustru Britta och deras enda barn, den adertonårige
sonen Jakob.

Det var ett ytterst sträfsamt lif dessa menniskor,
såväl som alla andra fiskare der på kusten, måste
föra, ty de voro nästan uteslutande hänvisade till den
föda, som de på sina äfventyrliga fiskarfärder kunde
hemta upp ur hafvet. Men förnöjsamheten, som mäktar
lindra så många bekymmer, hade gjort sitt inträde i
dessa fattiga mäns boning och trifdes der gerna som
gäst.

Den fruktansvärda höststormen hade redan börjat
kräfva sina offer, och litet emellanåt uppkastades på
öarnas och fastlandets stränder lik af skeppsbrutna
tillsammans med spillror af fartyg och deras
tillbehör.

Det är en dylik stormig eftermiddag, som vi
göra ett besök i Trued Öls lilla stuga, belägen
så nära vattenbrynet, att skummet af de fräsande
vågorna nära nog bestänkte hennes gamla väggar. Den
lilla fiskarstugan hade blott ett enda rum, som,
på samma gång det utgjorde familjens hela bostad,
också innehöll köket, ithy att någon annan eldstad,
än den stora svartgråa Spiseln, ej fanns der. Fastän
i högsta grad enkelt och vittnande om stor fattigdom,
var likväl allt der inne rent och snyggt, och det
syntes tydligt, att mor Britta var en qvinna, som
lärt sig ordning äfven i det allra minsta.

»Begriper inte, hvar Jakob håller hus», mumlade gubben
Trued, der han satt midt på golfvet och lagade ett
af stormen sönderrifvet nät. »Han gick ut tämligen
tidigt i morgse och har ännu inte hörts af.»

»Det måtte väl aldrig händt honom något illa», menade
gumman, som var sysselsatt vid Spiseln. »Yet du, far,
jag är riktigt rädd för Jakobs oförvägenhet. Snart
nog kanske att–––-»

»Prat!» afbröt Trued med en viss häftighet. »Jag skall
säga dig, mor, att likare pojke finnes ej till ända
upp till Fredriksstad. Men», fortfor han och sänkte
rösten en smula samt lät arbetet hvila, »bara han
inte råkat ut för den högmodige ––––––»

Orden stockade sig här i halsen och Trued kunde ej
få fram dem utan tillhjälp af Britta.

»Daniel Trana, menar du», ifyllde nu mor Britta
raskt. »Ja, det är allt en högfärdig en, men, sanna
du mina ord, Trued, ’högmod går före fall’.»

»Sannt, mor», inföll Trued, som nu fick mål i munnen
igen. »Och inte kunna vi rå för, att Jakob har ett
godt öga till Elsa, hans dotter, och hon till pojken
vår. Det der–––-»

Åter blef Trued afbruten i sitt tal. Snabba steg
närmade sig utifrån och inom kort upprycktes dörren.

»Jakob», utropade Trued och Britta på samma gång,
»hvar - - -»

Men här stannade de midt i meningen och stirrade
förvånade och på samma gång förskräckta på sonen,
från hvilkens ansigte blodet började sippra fram.

»Asch, det här betyder ingenting», utbrast den unge
mannen och aftorkade blodet, »jag råkade bara falla
omkull och stöta mig.»

»Ne-ej, du», menade Trued förebrående, då sonen
uttalade dessa ord utan att, såsom vanligt, blicka
far och mor

i ögonen, »det är allt en annan orsak, märker jag. Säg
mig uppriktigt», fortfor han, i det han reste sig
upp och lade ena handen på sonens axel samt blickade
forskande in i hans anlete, »har du inte varit i
nappatag med Daniel Trana?»

Jakob blickade dystert omkring några ögonblick och
syntes riktigt tveka, om han skulle säga sanningen
eller ej. Men då han såg den ängslan, som tydligt
stod att läsa i moderns ögon, utbrast han, under det
han antog en så obekymrad min som möjligt:

»Ni har rätt, far. Jag har varit i nappatag med Daniel
och - och äfven med Brynte.»

»Och du redde dem väl ifrån dig?» utropade Trued,
under det han med synbar tillfredsställelse betraktade
sonens kraftfulla gestalt.

»Ja, nog fick Brynte så mycket han behöfver på ett
par veckor», svarade Jakob. »Fader Daniel sprang sin
väg, sedan han först med en sten gifvit mig det här
nypet. Men bara såret blir rentvättadt, så lakes det
snart. Jag känner inte ens, att jag har det.»

Medan Britta rentvättade det i sig sjelft obetydliga
såret, sade hon:

»Jag kan väl tro, att det var för Elsas skull, som
de öfverföllo dig?»

»Ja, mor», svarade Jakob, under det en fin rodnad
sprang upp på hans kinder.

Modern suckade djupt, men gubben Trued, som ej var
så blödig, inföll nu:

»Ja, jag vet nog, att Daniel vill ha’ Brynte till måg
och att han är arg på dig derför, att Elsa vill ha’
dig i stället och - -. - nå, det var då ett välsignadt
väder», skrek han till, då stormilarna sleto upp
dörren och riste stugan så, att det tycktes, som om
hon skulle remna sönder. »I nära tre dagar har den
här - - -»

»Herre jestanes, Oluf, hvad vill du här?» skrek i
detsamma mor Britta till och sprang emot en ung pojke,
som just nu uppenbarade sig i dörren.

»Jo», svarade pojken raskt och strök det fladdrande
håret ur ögonen, »far har skickat mig hit för att
säga, att det är ett fartyg i sjönöd ute bland
holmarna, och som Jens ligger sjuk, så –––––»

»Jag förstår dig, Oluf», afbröt gubben Trued. »Helsa
far, att jag kommer genast, och», fortfor han dröjande
under det han betraktade sonen, »kanske att Jakob
också följer med.»

»Ja visst!» utropade denne. »Den här skråman är ju
bara en rispa i huden. Säg du till far din, Oluf,
att han har båten i ordning, både far och jag komma.»

Sonen till grannfiskaren Jerker, hvilkens båt var
den största i trakten och derför alltid begagnades
vid tillfällen sådana som detta, försvann i kapp med
stormen, och en stund derefter lemnade äfven Trued och
Jakob sitt hem för att, såsom de många gånger gjort,
hjälpa till att rädda de olyckliga, som råkat komma
in bland klipporna och skären långs den i stormväder
farliga bohuslänska kusten.

II.

Ängsliga, ej allenast för de okända sjöfarandes,
utan äfven för de modiga fiskarenas, lif, hade de
kringliggande stugornas invånare skyndat ned till
stranden för att betrakta de djerfvas kamp mot de
rasande elementen och uppsända varma böner för allas
räddning.

Och den scen, som nu utvecklades för deras oroligt
sväfvande blickar, var hemskt storartad.

Piskad af vågornas skuin och med sönderbräckt, vid
sidan släpande, mast kastades en så kallad esping
(skärgårdsjakt), lik en boll, omkring på vattenytan
mellan Killing- och Laholm-arna. Än såg det ut, som
om hafvet i ett nu uppslukat den, men i nästa sekund
höjde den sig åter mot de svarta, i

SY. Familj-Journ. 1885.

32.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free