- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
250

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfverstens ring. Berättelse från "Brännefejden" af J. O. Åberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

250

vester stående, molnen och liknade då ett hemskt
spöke, som trotsigt brottades med de fräsande
vågorna.

«Se, der är Jerkers båt», utropade en af
qvinnorna. "Ah, det är en präktig en! Han ta’r sig
nog fram, ska’ ni få se.»

»Jo jo, när han har så präktigt folk inom sina
relingar», inföll en annan och nickade uppmuntrande
åt Britta, som stod ett stycke afsides från de
öfriga och oafvändt följde de båda farkosterna
med ögonen. Allt, hvad hon hade kärt, fanns nu der
ute. Skulle man och son gå förlorade, då stode hon
ju så ensam. Och vid tanken härpå smög en tår ned
för hennes kind. Den tåren märkte Jerkers hustru och
förstod den äfven. Sakta trädde hon fram till den
sorgsna qvinnan, lade mildt sin hand på hennes ena
arm och sade:

»Sörj ej i förtid, Britta! Gud hjälper dem nog»

Dessa tröstens ord gjorde så godt i den sorgsna
fiskarhustruns öron. En kort stund betraktade hon sin
tröstarinna, kramade derefter hennes hand och utbrast,
under det hennes drag ljusnade:

»Ja ja, du har nog rätt. Det tjenar till ingenting
att sörja i förväg, ty Gud hjälper dem nog ändå. Men
ett sådant här väder var det samma dag, som min far
drunknade vid Pater-Nosterskären.»

Efter ytterligare en stunds kamp med de rasande
elementen försvann espingen och syntes ej mer
till. Endast den lille båten sågs närma sig land.

»Gud vare deras själar nådig», suckade qvinnorna och
sammanknäppte händerna till bön.

Efter ännu en god stunds orolig väntan lade
Jerkers båt i land utanför Trueds stuga. Förutom
de tre fiskarena befunno sig ytterligare tre man
i båten. Detta var precis så många, som båten med
trygghet kunde bära.

Två af de skeppsbrutna måste bäras i land, så medtagna
voro de. Den tredje kunde visserligen gå sjelf, men
måste stödja sig på Jakob. Han tycktes vara omkring
fyrtio år, och sjelfva hållningen tillkännagaf, att
han icke var en man af det »simpla folket». Hans drag
voro stränga och blicken befallande. Också veko alla
åt sidan, när Jakob ledsagade honom upp tiU stugan.

»Får jag bara ’ hvila mig öfver natten, så blir det
nog bra», sade han, när mor Britta beskärmade sig
öfver, att hon ej hade något att lägga »den nådige
herrn» på. »Jag är van att sofva på bara marken i en
knektkappa och med himmelen till tak. Se bara efter,
att mina följeslagare komma sig igen; jag reder mig
nog.»

En stund derefter sof den okände i den äkta sängen
och snarkade så, att det hördes långt utom den lilla
stugan.

Att få lif i de båda andra gick mycket långsamt,
men slutligen lyckades det. När den ene en stund
legat och tittat i taket, började han påminna sig
det skedda. Oroligt reste han sig upp, betraktade
förundrad de omkring stående och utbrast slutligen:

»Ah, nu kommer jag ihåg det! Stormen - espingen, som
sjönk, men, men», skrek han till och ville rusa upp,
men hejdades af Jerker, som förmanade honom att ligga
stilla, till dess han återfått krafterna, »hvar är
öfversten? Haf han - - -?»

Den häftiga sinnesrörelsen gjorde, att orden
stockade sig i halsen, så att han ej kunde sluta
meningen. Dertill tvingad af Jerker, sjönk han åter
suckande ned.

»Öfversten», inföll nu Jerkers hustru, som omöjligt
kunde tiga längre, »inte vet jag om det var
någon öfverste, som Jakob ledde in i deras stuga.»
»Hur såg han ut?»

Gumman beskref honom så godt hon kunde. När hon
slutat, mumlade den sjuke för sig sjelf:

»Nå, Gud vare lof, han har blifvit räddad! Hvad
sade jag om vädret, men se, hån är lika envis som
synden. Hvad mig beträffar, skall det nog dröja,
innan jag begifver^mig ut på en dylik färd igen. Jag
har fått nog af den här gången.

Och natten sänkte sig åter öfver jorden. Stormen
rasade ännu med oförminskad styrka och skulle utan
tvifvel,

innan morgondagens sol rann upp, kräfva flera offer
än de fem, som försvunnit med espingen i djupet.

Den, som först vaknade i Trueds stuga, var Jakob. Det
första, han då gjorde, var att undersöka såret,
öfver hvilket redan en ganska tjock skorpa bildat
sig. Frisk och kry kände han sig för resten och derför
steg han upp i akt och mening att gå ut för att se om
den aftonen förut uppdragna båten. Han hade dock ej
hunnit fram till dörren, förrän en befallande stämma
ljöd från bädden:

»Stanna!»

Jakob spratt till. Han trodde nämligen, att alla
sofvo, efter som det var tämligen tidigt. När den
okände uttalade det befallande ordet, vaknade också
Trued och Britta.

»Hur är det med eder, nådige herre?» sporde den gamle
fiskaren deltagande.

»Åhjo, tämligen bra. Jag är bara, som om jag vore
sönderbråkad i hvarenda lem. Anfäkta ett sådant
äfventyr och fem präktiga pojkar på sjöbotten! Nej»,
fortfor han mer för sig sjelf, under det han småningom
kraflade sig upp ur bädden, »till sjöman duger jag
inte, det märker jag nog, och den, som nästa gång
lyder goda råd, det blir allt jag det.»

Under försöket att stiga upp gick mer än en mustig ed
öfver hans skäggiga läppar. Det fromma fiskarfolket
tordes visserligen ej säga någonting, men skakningarna
på deras hufvud och de vexlade minerna sade tydligt,
att de ej kunde gilla den okändes beteende.

Sedan denne ändtligen kommit på benen och sträckt
på dem, sade han till Jakob, som ännu qvarstod vid
dörren:

»Hör efter du, om mina olyckskamrater ä’ vakna
ännu. Kör upp dem annars och säg dem, att vi snart
måste begifva oss härifrån.»

Sedan det lyckats Jakob att frampå förmiddagen
anskaffa tre hästar och då de tre okände, som ej
uppgifvit sina namn, skulle taga afsked, syntes den,
som titulerades öfverste, ej så litet förlägen. Han
hostade och bärkläde och vände sig omkring ät alla
sidor, innan han kunde få fram dessa ord:

»Det gör mig ondt, att jag inte kan vedergälla er,
godt folk, såsom jag vill, men vid olyckan derute
förlorade vi allt, hvad vi ägde. Ni ha’ uppoffrat
er sjelfva för att rädda våra lif, och detta skall
aldrig gå ur vårt minne. Om jag bara

hade––––––åh, jaså, du sitter qvar ännu»,
fortfor han

och drog en dyrbar ring från högra pekfingret,
betraktade den noga och räckte den åt Jakob, sägande:
»jag vet, att det var du, som högg mig i kragen,
just som jag höll på att sjunka, och drog upp mig
i båten. Det var ett bastant tag, och jag skulle
sjelf inte kunnat göra det bättre. Se här, tag den
här ringen som ett minne! Det kan nog hända, att vi
träffas framdeles.»

Med dessa ord tryckte han ringen i Jakobs hand,
och innan de förvånade kustborna hunno sansa sig,
voro de tre okända redan så långt borta, att de ej
kunde hinnas upp.

Ringen vandrade nu hand i hand och alla kommo öfver
ens om, att man för dess värde skulle kunna köpa både
stuga och båt. Jakob sade dock ingenting, han. Han
visste nog, hvad han tänkte för sig sjelf.

III.

Tre år, skiftande i sorg och glädje, hade gått till
ända. Espingens förolyckande och de tre gåtlika
personerna tänkte man nu mer knappast på i det lilla
fiskläget Strömmen, som ej obetydligt utvecklat s’g
på de förflutna åren.

Dag ifrån dag allt mer och mer utsatt för den
högmodige bonden Daniel Tranas hån och förföljelser,
beslöt sig ändtligen Jakob för att taga hyra på ett
stort skepp, som låg i Marstrand och som skulle gå ut
på en långtur till aflägsna farvatten. Visserligen
sved det i mor Britta att släppa ut sitt enda barn,
sin ögonsten, men då Trued helt sonika tog Jakobs
parti och menade på, att det ej kunde vara honom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0254.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free