- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
251

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfverstens ring. Berättelse från "Brännefejden" af J. O. Åberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

251

till skada att få se sig om i verlden, gaf modern
slutligen med sig och började att, så godt hon kunde,
rusta ut sonen till den långa färden.

Dagen innan Jakob skulle begifva sig af till
Marstrand hade han ett möte med Elsa i en lummig
hage, lydande under Daniel Tranas gård Röd, belägen
på södra stranden af Strömsån, ett godt stycke
ofvanför nuvarande Strömstad. Den stackars flickan
var otröstlig, ty hon hade fästat sig vid den hurtige
Jakob med den första kärlekens hela värme.

»Misströsta ej, käraste Elsa», sade ynglingen och
smekte den unga flickans bleka kinder. »Mor har sagt,
att den, som förtröstar på Gud och ställer sig under
hans beskydd, honom går det på sistone väl, äfven om
bekymmer och motgångar skulle möta honom då och då.»

»Ja, måtte det alltid gå dig väl, käraste Jakob»,
hviskade Elsa och lutade sitt tårdränkta ansigte mot
ynglingens bröst. »Jag skall hvarje afton bedja till
Gud för dig.»

»Och du blir mig alltid trogen, Elsa?»

»Alltid.»

»Så tag då den här!» utbrast Jakob och lade den
dyrbara ringen i Elsas hand. »Göm den, till dess jag
återkommer! Kanske att den för lycka med sig.»

»Ja, jag skall gömma den väl», svarade den unga
flickan och såg Jakob trohjertadt i ögonen. »Gud vare
med dig!»

Ännu en kyss, ett varmt famntag, och Jakob ilade med
snabba steg åter mot hemmet, medan Elsa dröjande och
liksom bäfvande nalkades sitt hem. På förstugubron
möttes hon också af fadern, som i ovänlig ton utlät
sig:

»Jaså, du har nu tagit afsked af den odogan Jakob,
som länge nog gått hemma och skräpat. Han skall nu
ut på långresa, har jag hört. Måtte den resan räcka
i evighet!»

Med dessa ord gick gubben Daniel in och slog igen
dörren så häftigt, att hela huset skakade. Elsa
deremot tog vägen till den lilla trädgårdstäppan
och sjönk snyftande ned på den torfsoffa, hon
sjelf gjort. Och medan fadern inne i stugan svor och
förbannade Jakob, bad dottern ur djupet af sitt hjerta
om välgång och lycka för honom. Drömmande satt hon
qvar, ända till dess faderns hårda stämma kallade in
henne. Då gömde hon sorgfälligt ringen i barmen och
hörsammade med tungt sinne kallelsen.

Sveriges unge konung Gustaf II Adolf mottog sitt
rike i allt annat än blomstrande tillstånd, både
hvad det yttre och det inre vidkom. De oupphörliga
krigen hade utarmat landet, i synnerhet södra delen
deraf, Småland och Vestergötland, der under långliga
tider så kallade ödeshemman vittnade om, hur mycket
befolkningen förminskats.

Det förödande krig, som förts mellan Kristian IV i
Danmark och Karl IX i Sverige, fortsattes äfven under
Gustaf Adolfs första regeringsår. Danske kungen,
som ifrigt efter-sträfvade den svenska kronan och
som börjat kriget af bland annat den lumpna orsak,
att Sverige begagnade tre kronor i sitt vapen, ansåg
nu tidpunkten vara inne att slå det afgörande slaget,
enär han trodde sig lätt kunna öfvervinna den unge
och oerfarne Gustaf Adolf. Han hade likväl denna gång
»gjort upp räkningen utan värden». För att så mycket
säkrare nå sitt mål, befallde han, att Gert Rantzau,
som var ståthållare på Kalmar slott, skulle med sin
här, som uppgick till inemot 20,000 man, möta hans
lika stora afdelning i Jönköping, hvarefter båda
gemensamt skulle tåga uppåt landet och krossa den
svenske konungen. Men redan nu ådagalade Gustaf II
Adolf det fältherresnille, som i framtiden skulle
ställa honom i härförarnas främsta led. Ehuru hans här
ej var mycket större än 6,000 man, visste han dock att
genom snabba marscher och lyckliga strider tillfoga
danske konungen sådana förluster, att denne med nära
nog upplöst här såg sig tvingad att återtaga till
Elfsborg. Från detta håll var faran alltså aflägsnad,
åtminstone för den närmaste tiden. Men den största
återstod ännu att besegra, nämligen den oförskräckte
Gert Rantzau, hvadan Gustaf Adolf under il-marscher
skyndade honom till mötes.

Här visade det sig nu, hvilken stor vigt det ligger
på ett väl ordnadt allmogeförsvar. Den man, som
här inlade oförvansklig ära, var Jakob Jakobsson
Bååt till Stäflö i Åby socken och Kalmar län. Han
uppbådade allmogen vidt omkring, lät Rantzau under
lama småstrider draga sig uppåt Wimmerby, men högg
under tiden väldiga bråtar i hans rygg och besatte
dem med stridbara män. Vid den sist nämnda staden
yppade sig misshälligheter i danska hären, hvarjämnte
underrättelsen om kung Kristians nederlag också i
detsamma träffade Rantzau på samma gång, som han fick
veta, att Sveriges unge konung skyndade ernot honom
med en frisk här, brinnande af ifver att mäta sig med
honom. Och ehuru han hade omkring 16,000 man, anträdde
han dock återtåget till Kalmar. Nu var den tappre
herr Jakob framme. Endast steg för steg kunde Rantzau
slå sig igenom de fällda bråtarna eller kringgå dem
och när han ändtligen framkom till Kalmar, hade den
här, till hvilken han satt så stor lit, till den
grad försvagats, att han derefter ej kumde företaga
någonting, utan måste ligga stilla på slottet.

Äfven i de närgränsande landskapen Halland och Bohus
län, som då tillhörde Danmark, uppblossade fejden med
en sådan ryslighet, att den i vår historia har fått
namnet »Bränne-fejden». För att skydda det härjade
Vestergötland för danskt infall, satte Gustaf Adolf
den käcke och barske öfversten för Lifflands och
Finlands krigsfolk Jesper Cruus till befälhafvare
derstädes samt befallde honom att till gengäld för
danskarnas omenskiiga härjningar också göra infall
i de danska landskapen. Och Jesper Cruus fullgjorde
denna befallning på ett sätt, som till evärdeliga
tider förbundit hans namn med den ofvan nämnda
fejden. Då han ej kunde uträtta något mot Bohus och
Marstrands väl försedda fästningar, öfverföll han
städerna Nya Lödöse och Konghäll, lade dem i aska och
utsträckte derpå sitt plundrings- och härjningståg
åt landsbygden, som låg öppen och värnlös för hans
krigsströfvande hopar. Det är under detta hans tåg
norr ut, som denna berättelse fortsätter och slutar.

IV.

»Ja, det säger jag dig, Brynte», utbrast gubben Daniel
och såg forskande på en ung bonde, som satt midt emot
honom vid det långa ekbordet i storstugan på Röd,
»att om vi inte nu göra slag i saken, så lefver ej
flickan länge. Jag har nog l smyg haft mina ögon
fastade på henne under de här tre åren, må du tro,
och jag har nog laggt märke till, hur djupt hon sörjer
öfver, att Jakob gått all verldens väg. Du hörde det
ju säkert för ett år sedan i Marstrand?»

»Ja, fader Daniel», svarade Brynte, under det han
låtsades få syn på något intressant föremål ute på
gården, »det hörde jag af gubben Matts, som var med
på skeppet ’Freden’, när det förliste i engelska
kanalen. De ende, som blefvo räddade, voro Matts
och ett par norrmän, men hvar de nu finnas, det vet
ingen. Kanske att Matts också är död», slutade han,
under det en suck, liksom af längtan, smög sig ur
hans bröst.

»Ja, han gick ju genast till sjös igen», inföll
Daniel.

»Han gjorde så och har sedan dess ej hörts af. Ja»,
utropade Brynte och såg åter gubben Daniel i ansigtet,
»ni vet, att jag alltid hållit Elsa kär ända sedan
barndomen. Så länge Jakob var hemma, visste jag, att
det inte var lönt att komma fram med något frieri,
men–––-men–––––-»

»När han nu är ur lifvet, så har du tagit mod till
dig», afbröt gubben Daniel småleende. »Ja, ja, ’den
enes död är den andres bröd’, heter det. Visserligen
står inte du häller på bar backe, ty Rörvik är ingen
liten gård, men det skadar ändå inte att förse sig med
en så stor kaka, som möjligt. Topp, Brynte, du vet,
att du har mitt bifall! Har du talat vid flickan?»

»Ja, för några dagar sedan.»

»Nå, hvad svarade hon?»

»Hon sa’ tvärt nej, förstås, och sedan påstod hon,
att Jakob inte - - -.»

32*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free