- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
253

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfverstens ring. Berättelse från "Brännefejden" af J. O. Åberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

253

till fiskläget Strömmen, som, efter hvad jag hört
berättas, ej skall vara så långt aflägset härifrån.»

Gästgifvaren, som tydligt märkte, att här ej var lönt
att ntka, fogade sig med tungt hjerta i de tvingande
omständigheterna. En stor och stark häst framfördes
och bakom dennes ryttare måste Vetlanda gästgifvare
taga plats.

»Kommer ni ihåg vårt äfventyr här i trakten för tre
år sedan ?» sporde Jesper Cruus den man, som red vid
hans sida.

"Ja, aldrig glömmer jag det, om jag än blefve ett
par hundra år gammal", ljöd svaret. »Det var så nära,
som på ett hår, att vi då tillsatt lifvet.»

Öfversten red en god stund under tystnad
framåt. Slutligen hördes han halfhögt mumla några
meningar för sig sjelf, och då hans följeslagare
nyfiken skärpte hörseln, kunde han förnimma brutna
meningar och enstaka utrop. Bland meningarna hörde
han tydligt denna:

»Undrar om den hurtige pojken lefver ännu. Honom
skulle jag bra gerna vilja hafva bland mina ryttare,
ty oafsedt att han räddade mitt lif, så - - har - -
- - han - - -»

Lyssnaren kunde ej höra mer. Han stod för den skull
i begrepp att återknyta samtalet, då öfversten helt
tvärt vände sig till honom med denna befallning,
som ej tålde någon motsägelse:

»Rid genast tillbaka och påskynda hufvudstyrkans
marsch! Det här sölet duger ej, om vi skola hinna
uträtta någonting.»

Ungefär samtidigt med att öfverste Cruus passerade
Vetlanda bro syntes ett vackert skepp styra in i
skärgården och närma sig Holkedalskilen, en lång,
smal, i landet straxt söder om Strömmen inskjutande,
vik. Fartyget passerade emellertid förbi de bergiga
uddarna och lät ankaret falla i Köke bugt, straxt
norr om den ofvan nämnde kilen. I skeppets akter
lästes i sirliga bokstäfver namnet »Freden».

En stund efter det ankaret fallit lade en mindre båt,
i hvilken befunno sig två personer, ut från skeppet
och roddes med snabba årtag mot land.

Sedan den äldre personen, som hade en härdad sjögasts
vanliga utseende och som skötte årorna, en god stund
stillatigande betraktat det lifliga minspelet i sin
unge kamrats brynta anlete, kunde han ej längre hålla
tungan i styr:

»Du känner det väl besynnerligt inom dig nu,
Jakob?» sporde han och hvilade några minuter på
årorna. »Och», fortfor han, »det är ju alls inte
underligt, alldenstund du ej trampat din fädernejord
på snart nog tre år.»

»Ja, du sade ett ord, Matts», inföll Jakob. »Men,
vet du, deto är någonting, som trycker mig. Jag kan
inte–––-»

»Åh, det är bara längtan efter Elsa», afbröt
Matts. »Jag kommer nog ihåg, hur det kändes inom mig,
när jag efter bara ett års frånvaro återvände till
Greta. Det var alldeles, som om någon olycka händt,
men sådant der ska’ du inte fästa dig vid. Glädjen
blir så mycket större vid återseendet.»

»Jag önskar, att du spådde sannt», inföll Jakob, som
på den tid, han varit borta från hemmet, utvecklat
sig till man. »Dock är det något som - - -»

»Jag förstår nog, hvad du menar», ifyllde Matts, då
Jakob ej uttalade falla meningen. »Du fruktar för, att
Brynte, som redan när du var hemma slog sina krokar
för Elsa, ska’ ha’ vunnit insteg i hennes hjerta,
men för den saken kan du vara lugn, ty jag känner
flickan lika bra, som du, och kanske bättre. Hvad
hon en gång lofvat, det står hon vid. Men det är
besynnerligt, så många skogseldar det synes uppåt
landet», fortfor den gamle matrosen och skuggade
ögonen med ena handen. »Det ser ut, som om halfva
Bohus län skulle brinna.»

»Ja, det har ju också varit en ovanligt torr sommar»,
inföll Jakob, »och du vet, hur oförsigtiga bönderna
ä’ med sina svedjeland. Ingen vaktar dem och kommer
det en blåst, så är olyckan lätt framme. Men hur var
det? Du träffade ju Brynte, när du sist var hemma?»

»Ja.»

»Var han sig lik?»

»Tror jag det. En enda sak kunde jag inte med, och
det var, att han ej kunde se mig rakt i ögonen. Men
du vet ju, att han aldrig kunnat göra det. Det är
ett arf efter hans far.»

Den lille farkosten stötte nu mot
strandstenarna. Sedan den blifvit till hälften
uppdragen, anträdde de båda sjömännen färden mot
Trued Öls’ stuga, den de inom kort fingo se skymta
fram mellan klipporna och de sparsamma träden. Hur
klappade ej Jakobs hjerta, då han nu efter så lång
tids bortavaro återsåg det kära barndomshemmet! Huru
skulle det se ut derinne?

För att med det fortaste få svar på denna tysta fråga,
påskyndade han sina steg och snart bultade han först
sakta och derefter hårdare på den tillslutna dörren.

Efter den andra bultningen hördes steg inifrån och
en darrande stämma frågade:

»Hvem är der?»

Matts hade sakta fört Jakob åt sidan och svarade nu
i hans ställe:

»Öppna, mor Britta, det är ett gladt budskap, som
kommer.»

»Hvem är du, som för det med dig?» sporde åter
rösten.

»Ah, känner ni inte på talet igen gamle Matts? Det
var besynnerligt!»

Matts och Jakob kunde derefter höra ett ifrigt
hvisk-ande inne i stugan, och den sist nämnde stod
just i begrepp att högljudt gifva sig till känna,
när dörren försigtigt öppnades och ett skrynkligt
qvinnoansigte försigtigt tittade ut. Det var mor
Britta. Hennes blickar föllo genast på Jakob och
ett bjertslitande anskri kom Öfver hennes läppar,
på samma gång som hon förskräckt drog sig tillbaka
in i stugan.

»Det var ett besynnerligt mottagande», ropade Matts
och stötte upp dörren. »Känna ni inte mer igen er
pojke, som står här?»

Och der stod äfven Jakob, men med gapande mun och
stirrande ögon. Var denna skrynkliga qvinna hans
moder, denne lutande gubbe, som knappt kunde gå,
hans för tre år sedan så kraftfulle fader? Äfven Matts
liknade ett lefvande frågetecken. Hans pratsamma tunga
var nu stum. Förklaringen skulle dock snart komma.

»Du - - - du - - –du - - - är -
- då–––––-inte–––––-död–––––-?»
stammade gubben Trued med knappt hörbar stämma.

»Nej, far!» utropade Jakob och störtade fram till
den gamle. »Hvarför skulle jag vara död?»

Mor Britta hade nu hunnit sansa sig. Slående armarna
kring sonen och blickande honom forskande en stund
i ögonen, brast hon derpå i snyftniiigar, under det
hon stammade:

»Jag ser nu - - att det är - - vår son och -»

»Ja», inföll gubben Trued med en stämma, som hade
något af forna dagars klang och kläm i sig, »han har
bedragit oss och andra, den inpiskade skälmen.»

Jakob ryckte till.

»Om hvem talar ni, far?» sporde han, under det hans
röst lindrigt darrade.

»Om Brynte.»

»Hvad har han då sagt?» skrek nu Matts till.

»Jo, han har sagt, att skeppet ’Freden’ förlist i
Engelska kanalen och att nästan alla, äfven Jakob,
drunknat.»

Lögn alltsamman», dundrade Matts. »’Freden’ ligger
nu som bäst i Köke bugt, och här står Jakob friskare
och hurtigare, än förut.»

»Ja», inföll nu mor Britta, som något hunnit sansa
sig, »och så har han spridt ut, att det var du, Matts,
som i Marstrand talat om det för honom ungefär för
ett år sedan.»

Äter kände Matts sin tunga bunden, men nu af pur
häpenhet öfver den fräcka lögnen. Slutligen fick han
mål i munnen.

»Jag har inte varit i Marstrand på nära tre år»,
sade han. »Mig lyster alt genast fara bort till
Rörvik och–––-»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0257.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free