- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
255

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfverstens ring. Berättelse från "Brännefejden" af J. O. Åberg - Ur portföljen. Landsort - Ur portföljen. Polsk forvagn - Ur portföljen. Från Fredrikshalls omnejd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

255

in i de omgifvande husen, stod den gamle
själasörjaren, lik en patriark utsträckande sina
armar öfver de dödsdömde och nedkallande öfver dem
den Högstes välsignelse.

Härunder framredo ur ryttarhopen tvänne män, stannade
hästarna vid grinden och betraktade forskande de
knäböj-ande, allt under det de förde ett lågmäldt
samtal sins emellan. Slutligen kunde ej öfverste
Cruus, ty den ene ryttaren var han, tiga längre. Sedan
han gifvit sina ryttare ett tecken att hålla sig
stilla, red han med sin följeslagare in bland den
ängsliga, på knä ännu liggande, hopen.

"Har ni slutat ännu?" sporde han barskt den gamle
själasörjaren.

Denne svarade endast med att låta hufvudet sjunka
ned mot bröstet.

"Nå, så resen er upp, alla andra^, dundrade han, och
sedan hans befallning blifvit åtlydd, fortfor han:

"Fören fram till mig fiskaren Trued, hans hustru och
son samt fiskaren Jerker, hans hustru och son."

Jakob hajade till och hans bekymrade blickar sökte
föräldrarna, dem han såg framknuffas af andra. Sedan
han innerligt tryckt Elsas hand, intog äfven han sin
plats vid deras sida. Snart framhades också Jerker
med hustru och son.

Spänningen bland, de omkring stående var på sin
höjdpunkt. Hufvud vid hufvud sträcktes fram för att
kunna se och höra bättre, och äfven en stor del af
ryttarna reste sig i stigbyglarna för samma orsaks
skull.

Sedan Öfverste Cruus några minuter fixerat Jakob,
yttrade han med vänligare stämma, än förut:

"Hvar är den ring, du fick för tre år sedan?"

Jakob studsade, men i samma ögonblick utropade mor
Britta:

"Herre, du min skapare, det är ju samme nådige herre,
som gaf dig ringen!"

Under tiden hade Elsa närmat sig. Blygt och utan att
säga ett enda ord upptog hon ur barmen den dyrbara
ringen och gaf den åt Jakob. Den hade under tre hela
år hvilat vid hennes hjerta.

Förundrad öfver, att en qvinna hade ringen, sporde
öfversten om orsaken dertill. Jakob hade nu fått mål
i mun-

nen och med hög röst omtalade han allt, hvad som händt
sedan den ödesdigra stormnatten till och med den för
en stund sedan afbrutna vigseln. Då han slutat, sade
öfversten, som lemnat sin häst och gått fram till de
båda fiskarfamiljerna:

"Af de tre personerna, som ni för tre år sedan
räddade, äro vi två öfriga. Det var jag, som
tillbragte natten i fiskaren Trueds stuga, och aldrig
skall jag glömma den vänlighet, ni då visade mig. Som
jag nu förmodar, att de båda unga, dem sveket och
bedrägeriet hotat åtskilja, skola komma tillsamman och
bygga hjonelag, så må den blifvande lyckliga makan
behålla detta minne, som hon så troget bevarat. Och
ni andra, som nyss beredt er till döden, gå ni hvar
och en hem till sitt bo och sköten edra åligganden
i frid. Ingen skada skall tillfogas eder, edra hem
eller edra egodelar, derför skall nog öfverste Cruus
ansvara."

Och innan den af förvåning och glädje mållösa hopen
kunde få fram ett enda ord, hade öfversten ånyo
svingat sig upp på sin häst. Ryttarskaran försvann
lika fort, som hon kommit. Den ende, som var qvar,
var gästgifvaren i Vetlanda och han omtalade vidt
och bredt, huru öfversten under marschen dit noga
utfrågat honom om de båda fiskarfamiljerna.

Glada återvände de från sorg och bekymmer befriade
till sina hem, och det fanns ingen, som ej i sitt
hjerta var den barske öfversten tacksam för den
mildhet, han visat.

Gladast voro dock Jakob och Elsa, och denna deras
glädje nådde sin höjdpunkt, när gubben Daniel
ändtligen gaf med sig och biföll deras förening.

De vigdes i Skee kyrka, som den dagen var öfverfylld
af åhörare, och det gästabud, som Daniel sedan
tillställde på Röd, var det största, som på många år
hållits i trakten.

Den ring, som så oförmodadt blef orsaken till, att
det lilla fiskläget skonades från den ödeläggelse,
som drabbade Bohus län ända upp till norska gränsen,
hölls alltid för det unga, lyckliga parets heligaste
klenod och förvarades med den största omsorg och
benämndes af alla, som kände till dess historia,
blott och bart "Öfverstens ring".

TJr

Landsort. För den, som under en stormig hafsresa
fått sitt inre i uppror, behöfva vi ej förklara,
huru det kännes att plötsligt komma i hamn eller
lugn sjö, der fartygets obehagliga krängningar
upphöra. De deremot, som aldrig varit utsatta för
det obehagligaste af alla obehag, nämligen sjösjuka -
en åkomma, hvars orsak ingen mäktat förklara, liksom
ingen häller lärer deremot ännu funnit något verksamt
läkemedel - kunna vi upplysa om, att intet, saligare i
känsloväg anses finnas på jorden, än hvad den erfar,
som plötsligt får det stormiga hafvet bakom sig -
det är liksom ett underverk, en pånyttfödelse, ett
återinträde i det lif, man glömt eller med innerlig
längtan önskat befrielse ifrån, en plötslig upphöjelse
från den djupaste förnedring, en förflyttning till
påströmmande lifsglädje frän viljelös lifsleda. Tusen
sinom tusen hafva upplefvat detta underverk med
de klipgor till vittne, som bära namnet Landsort,
hvaraf några återgifvas a sid. 232. Tusen sinom tusen
hafva i det plötsliga skyddet af denna lotsstation
med outsäglig tacksamhet återfått förmågan att stå
stadigt på egna ben och njutningen att med sans kunna
blicka omkring sig i Guds herrliga verld.

Landsort är eljest långt ifrån något vackert
ställe. Beläget längst ut i Södermanlandsskären
vid hafsbandet, på södra udden af ön Öjan, hörande
till Thorö kapellförsamling, är det kalt och synes
ogästvänligt, såsom alla ställen i den klippiga,
yttre skärgården. Allt ser der så utpinadt och
lifstrött ut. Det är de påstormande vågornas och^
de vilda vädrens verk. Men dervid fäster man sig
ingalunda, dä man ser Landsort, icke häller då man
blott tänker derpå och har klart för sig betydelsen af
den ödsliga platsens uppgift. Far man en solskimrande
sommardag der förbi, finner man det pittoreskt nog
och skulle kanske ock kunna förlika sig med att hafva
sitt "sommarnöje" der. Annat blir dock omdömet, om
det gäller Landsort under ruskiga höst- och isiga
vinterdagar. Men då, under storm och köld, under
tjocka eller becksvarta nätter, är just Landsort
försatt midt uppe i sin lifsuppgift, då glindrar
dess fyrbåk, vägledande till säker hamn, då vaka dess
härdade och vid dödsfaror vana lotsar, för att vara
till hands, om hjälp och räddning behöfvas.

Och det är ej sällan stora anspråk ställas på dem i
det hänseendet. Landsort ligger, som bekant, vid en
af Östersjöns stora

stråkvägar, vid södra inloppet till Stockholm, sjutton
och en half sjömil från hufvudstaden. Alla fartyg,
som gå derifrån söderut eller skola dit söderifrån,
gå der förbi, med undantag af de smärre, som kunna
begagna genvägen genom Södertelje kanal. Under
seglations-tiden är det derför ganska lifligt vid
Landsort, men tyvärr utgör seglationstiden den
kortaste delen af året, den längsta är här tyst och
ödsligt; ibland, när isen hvarken bär eller brister,
är Landsort till och med alldeles afstängdt från
yttre verlden.

Polsk forvagn. En sådan drifves, såsom å sidan
233 synes, med uppbjudande af all kraft fram mot
sitt mål, för att komma under tak. Detta sträfvande
är dock ingen småsak, det är tvärtom en till tiden
långdragen affär. Med sådana vägar och sådana bryggor,
som målaren å sin bild ur verkligheten presenterar
oss, kommer man ej fort. De polska vägarna synas ej
vara bättre än de ungerska, å hvilka det icke ens hör
till det ovanliga, att hästar tumla omkull i smörjan
och qväfvas deri.

# *

*



Från Fredrikshalls omnejd. Våra geografiska läroböcker
upplysa oss om, att Fredrikshall är en stad i
Smålenenes amt, Norge, vid Tistedalselfvens utlopp i
Iddefjprden, en stad med omkring 10,000 invånare. Men
om dess omnejd, om den herrliga Tistedalen, hafva
de ingenting att förkunna oss. Det ärQför att göra
våra läsare något förtrogna med denna omnejd, vioå
sidorna 236 och 237 lemna några i Norge o sjelf t
utförda bilder från denna trakt.

Tistedalen är på grund af sin vattenväg och sina
skogar ett fält för träget arbete: här finnes en
massa sågverk och fabriker, här frustar lokomotivet
uppe bland fjellen, här är lif och verksamhet. Dalen
är ej specielt storslagen, men han är i hela sin
längd tilltalande. Man kan se detta genast nere vid
Fredrikshall och dess så kallade Vasdrag (vattenväg),
hvilket befares med ångare. Farleden omgifves af
vackra, välbebyggda landsdelar och vexlar mellan elf
och smala, förtjusande insjöar eller kanaler. Denna
ångbåtsled, ännu i förhållande till sin skönhet allt
för litet beaktad af lust-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free