- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
257

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På djupet, af Anna K. - Gamle herr Rodebergs hågkomster, upptecknade för Sv. Fam.-Journ. af Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

På djupet.

som ständigt på slipprig väg, Söker sanningen steg
för steg, Säg, hvad finner du, säg?

Är det spillror i tusental: Rifna segel och tomma
skal, Tysta, kallnade qval?» -

»Mycket ruttet jag träffar på, Mycket brustet, men
då och d Några perlor också.»

Anna K.

hen*

upptecknade för Sv. Fam.-Journ. af Sylvia.

II. I>exi Tblå/a Tt»an<lx*oseii.

håller på att bygga i närheten, och förbi mitt
fönster fladdrar en spån, som ringlar sig på ett
nästan behagsjukt sätt, medan ofvanpå hyfvelspånen
vippar ett blått flarn.

Ovilkorligen kommer jag att tänka på gyldene lockar
och blåa band. De äro ju tillhopa en hel idyll.

Dock’ - »det rödaste guld löper fara att
blifva vexladt, och gyldene lockar få lätt
silfverskiftning».

Så hade tant Emmy en gång sagt, och nu kom den stund
i mitt minne, då jag första gången såg den gamla damen
nigande stå på Brogårds förstugutrappa. Ett finare och
mer regelbundet ansigte, än hennes, kunde man icke
få se, men, som redan antydt är, ungt var det ej,
och det var kanske på sina egna lockars förgängliga
glans hon tänkte, då hon yttrade de ord, som ofvan
blifvit anförda.

»Jag är verkligen glad, att ni åtagit er läsa
med Emil och att han får någon sysselsättning»,
sade den åldriga fröken, i det hon förde mig in i
förmaket. »Pojkar äro rysligt bråkiga... Jag förstår
mig inte på dem. Eva, min gifta syster, som nu är enka
och mor till Emil - Eva, som sagdt, får häller icke
någon bugt på honom... Hon är för tillfället rest på
besök till en af våra grannar, hon och hennes dotter,
men denna sednare känner ni ju redan...»

Härvid kunde jag icke underlåta att säga några
artigheter om den täcka systerdottern, hvars
bekantskap jag förliden vinter gjort på en bal i
Upsala, artigheter, hvilka fröken Wimmerhjelm tycktes
höra med nöje.

»Ja, Louise är en söt flicka», sade hon, »jag har
henne så kär, som vore hon min egen dotter. Emil,
Emil, kom hit!» afbröt hon sig och stack hufvudet
ut genom ett öppet fönster, hvarvid unge herr Emil
inträdde och, i det han

skrapade med foten, som om han varit en istadig
fölunge, tog mig i närmare skärskådande. Att jag icke
föreföll honom vara någon behaglig figur, tyckte jag
mig märka, och då jag försäkrade honom, det vi snart
nog skulle blifva vänner, lyssnade ban till mitt tal
med ett tydligt uttryck af misstroende.

»Ah», sade han, »nu kommer mamma, hör, det rullar en
vagn i alleen!» Och härvid flög gossen på dörren.

»Inte kommer någon vagn», inföll fröken Wimmerhjelm,
i det hon blickade ut, »men det är Emil så likt,
han ville bara komma ut.»

Åter beskärmade hon sig öfver pojkar, och härunder
hade jag god tid att taga henne i ännu närmare
skärskådande.

Helt säkert hade hon varit ovanligt vacker, hennes
figur hade ännu en viss ungdomlighet, och i den svarta
drägt, hon bar, låg en verklig elegans, ja, till och
med nästan behagsjuka, i det jag särskildt fastade min
uppmärksamhet vid en blå bandros, som var fästad på
hennes venstra axel. Att hennes systerdotter, Louise,
hade starkt slägttycke med henne, måste jag erkänna,
och hon svarade med en half suck: »Ja, det förefaller
mig nästan sjelf ibland, som om jag lefde upp i henne
igen, men jag hoppas, att hon icke skall... skall...»

Hvad hon icke skulle, fick jag ej reda på, ty nu kom
verkligen den väntade vagnen och med den Emils mor
och syster.

»Hvad i all verlden är det för en kavaljer, som sitter
så godt som i famnen på Eva», sade fröken Wimmerhjelm,
»och så blek sedan ... kan han vara sjuk!...»

Hvem den unge mannen egentligen var, visste man
icke, ty han hade presenterat sig under ganska
egna omständigheter, nämligen liggande sanslös på
landsvägen - ett förhållande, hvilket helt kort
berättades af fru Eberstrand, som

Sv. Familj-Journ. 1885.

33.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free