- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
259

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamle herr Rodebergs hågkomster, upptecknade för Sv. Fam.-Journ. af Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

259

ikens verld. A propos, har ni märkt den der lilla,
blåa rosetten, hon bär på ena axeln? Godt... Just med
den sammanhänger en hel historia. Jag har fått den som
halft förtroende från fröken Louises läppar, men jag
kan icke låta bli att missbruka det. Så, ni finner,
att jag har en ovanlig lätthet för att göra mig
bekant?... Jag har ju nyss sagt, att jag förefaller
mig hafva varit här hela mitt lif... Må hvem som
hälst för resten vara snäckan i sitt skal... Om det
intresserar mig, så öppnar jag den."

Hans utseende var fullt af ungdomslust, utan öfvermod,
och detta var kanske orsaken till, att han vunnit
ett visst förtroende. Leende betraktade han mig,
i det han lutade sig framåt:

»En gång var det en vacker officer», började han,
»hvilken helt oförmodadt lemnade fäderneslandet för
att som frivillig gå i danska kriget. Aftonen förrän
han blef skjuten vid Diippel förtrodde han en kamrat,
att det var obesvarad kärlek till fröken Wimmerhjelm,
som drifvit honom ut för att söka döden. Anande sitt
snara förestående slut, sände han henne en sista
hälsning. Aningen gick i fullbordan, hälsningen blef
framförd. Men som hans kärlek på intet sätt varit
obesvarad, hängaf sig fröken Emmy åt en ohejdad sorg,
i det hon tusen gånger frågade sig, huru han kunnat
komma på en dylik tanke. Händelsen fogade då, att
hon en tid härefter fick svaret på dessa frågor,
ty bland de vissnade stjelkarna i en blombukett,
som han skänkt henne straxt före en bal, fann hon en
liten biljett, i hvilken han bad henne blifva sin
hustru samt att hon som ett j åkande till hans bön
måtte bära på sin venstra axel en blå bandros. Och
detta trohetstecken har hon sedan alltid burit.»

»Må vara, att ni finner något gammaldags chevalereskt,
något dåraktigt i allt detta», tillade han lifligt,
»men detta är i min smak... Att med silfverskiftning
i håret vara sin första ungdomskärlek trogen, det
kallar jag att älska!»

Han drog några hastiga bloss på sin cigarr, blickade
tankspridd ut i rymden med ett uttryck, liksom han
der såg en syn, hvilken särdeles behagade honom, och,
under det ett småleende lekte på läpparna, försjönk
han i tysta drömmar.

Icke allenast denna dag, men också de följande,
syntes fröken Wimmerhjelm samt Louise med tilltagande
intresse sysselsätta sig med den främmande, en
förkärlek, som fru Eberstrand icke tycktes dela:

»Herr Frennesons vagn är färdig», sade hon, »det
förvånar mig, att han icke ... hm ...»

»Han trifs här så väl», inföll fröken Wimmerhjelm med
en liten ursäktande blick, »men i går talade han om
att göra uppbrott...»

»Ah, inte behöfver han just ha’ någon brådska»,
genmälde fru Eberstrand, sin natur som artig värdinna
fortfarande trogen-, men då herr Frenneson verkligen
visade sig icke äga någon brådska, började den värda
damen blicka utåt, liksom skulle hon hafva lust att
säga: »Den, som icke reser i dag, den reser aldrig.»

Den unge mannen syntes dock icke förstå detta
ögon-språk. Med en orubblig godmodighet betraktade han
husets värdinna, hvilken nu som oftast ropade dottern
till sig, i det hon ålade henne en mängd uppdrag,
hvarigenom afbröts än en promenad i parken, än en
utflygt i båt eller andra landtliga förströelser,
i synnerhet när dessa kunde gälla ett på tu man hand
med unge herr Frenneson, åtgöranden, efter hvilka
han alltjämt helt glädtigt tycktes foga sig.

Att han var betagen i den unga flickan, deraf gjorde
han ej, åtminstone icke inför mig, någon hemlighet.

»En söt flicka», sade han, »från första stund blef jag
betagen och jag föresatte mig att vinna henne. Allt
är mellan oss på det klara... Gud välsigne hennes
oskuldsfulla hjerta! Hon har lofvat vänta på mig,
om det också skulle dröja en tid, femton år... Men
hvad tror ni hennes mor kommer att säga?»

»Hon lär ha’ utsigt att få sin dotter rikt
bortgift... En patron Ankarborg, som är enkling,
har till hälften friat», svarade jag, som fått
denna notis af fröken Wimmerhjelm, »och med denna
framtidsplan...»

»Få nu se, om kärleken eller penningen skall segra»,
inföll han, hvarvid han bittert talade om den makt,
guldet äger här i verlden. »Jag förlåter, om rikt folk
bli’ narrar», tillade han. »Man spekulerar att få en
del af deras penningar och man smickrar dem, för att
få deras borgen, och man kryper för dem, man gifter
sig med deras penningar, man älskar deras penningar,
åh, man kan bli’ förryckt, när man tänker på alla
intriger, snaror och ...» - här afbröt han sig,
gick med stormsteg fram och tillbaka i min kammare
och mumlade: »få nu se, om Louises kärlek är af den
rätta halten.»

»Tant Emmy är på vår sida», sade han följande dag,
»hon vet nog, hvad kärlek vill säga. Och ni menar, att
jag har gått alltför bröstgänges tillväga? . .. Bah,
kärleken kommer ibland som en blixt! Det blir en lång
förlofning, säger ni... Ack, min vän, vi ha’ ännu icke
kommit till förlof-ningen! Ännu är det ej min tid...»

Med ett tankspridt uttryck stödde han hufvudet mot
handen och fortfor: »Louise har sagt, att hon håller
mig kärast af allt på jorden, men ändå kan jag ej
värja mig för en viss oro ... Fattig flicka, som
hon är, och moderns öfvertalning samt utsigten til]
en bekymmerfri framtid, detta väger också i vågskålen
... Åh, få se, få se!... Blir hon min, sker det icke
utan strid!»

Midt i denna oro sade han oss en dag plötsligen
farväl.

»Min tid att spraka med fru Eberstrand är ännu inte
kommen», talade han till mig i förtroende, hvarpå
jag lofvade att ofta skrifva under uppgifven adress.

Louise syntes vid detta tillfälle nedslagen och
tyst, och fröken Wimmerbjelm fann jag i förmaket med
förgråtna ögon. »De stackars barnen hafva förtrott
mig sitt ömsesidiga tycke», sade hon, »men Eva kommer
aldrig att ge sitt bifall... Att också Louise, liksom
jag ...»

Den gamla damen drog en djup suck vid tanken på, att
systerdottern kanske också skulle få orsak till att
begråta en ungdomskärlek. Men om den gamla damen och
Louise syntes nedslagna vid detta afsked, så syntes
deremot fru Eberstrand verkligen strålande. Att
kärleken mellan Frenneson och hennes dotter skridit
till en förklaring, derom hade hon ej någon aning,
och med tanken på, att utan näring det visade tycket
skulle försvinna, klarnade hennes lynne upp som en
solskensdag. Hon började härvid åter sysselsätta
sig med Emil och barnauppfostran, egnande derunder
särskild uppmärksamhet åt min undervisningsmethod med
en påföljd, hvilken kanske gjorde gossen tvifvelaktig
om min förmåga som lärare, ,ty jag fick använda det
största allvar för att förmå honom hålla sig stilla
i skolrummet samt utom lektionstimmarna också egna
mig åt hans lexläsning, hvilket ganska betydligt
afstängde mig från ett intimt umgänge med familjen.

Att patron Ankarborg emellertid hade gjort ett besök
samt att det till hälften framkastade frieriet nu
formligen var fullgjordt, derom fick jag en aning,
enär vår läsning i skolrummet åter blef ostörd, och
fru Eberstrand vid ett par tillfällen fratnkastade sin
förhoppning om, att lyckliga och bekymmerfria tider
skulle randas, hvarvid Louise fick en betecknande
blick, som fyllde hennes ögon med tårar.

»Om hon blir min, sker det icke utan strid», hade
Frenneson sagt. Striden var börjad. Louises förgråtna
ögon och fröken Wimmerhjelms suckar voro intyg härpå,
och en afton hörde jag från en berså fru Eberstrand
klaga: »Du lägger mig i grafven, Louise! Huru kan
du förkasta ett anbud, som hvilken flicka som hälst
skulle vara smickrad att antaga? Tyst, jag vill icke
höra talas om den der äfventyraren! Det är Emmys galna
idéer, som spöka i hufvudet på dig, men jag skall nog
förstå att bota dig så, som du är sjuk till. Evigt
älska, du är ju alldeles förryckt!...

Vid frukosten följande dag syntes endast fröken
Wimmerhjelm ti!LQ »Ankarborg har nu fått afslag», sade
hon hviskande. »Åh, hvilka dagar, hvilka dagar! Eva är
alldeles utom sig, hon kan inte förlåta flickan detta
bestämda uppträdande, hon vill aldrig mer se Louise,
säger hon, och nu ligger flickan sjuk ...»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free