Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamle herr Rodebergs hågkomster, upptecknade för Sv. Fam.-Journ. af Sylvia - Modersfröjd. Tafla af Siegvald Dahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
Dessa underrättelser dröjde jag ej att skriftligen
meddela ^Frenneson, och följande dag rullade hans
vagn fram på gården.
»Louise, Louise», sade han, »åh, jag borde inte
ha’ låtit det gå så långt! Gud förlåte mig!... Jag
har varit egoistisk och allt igenom egoistisk. Fru
Eberstrand... jag måste tala med henne!...»
Med den största svårighet, begagnande halft våld,
trängde han sig in till henne. Hvad han då sade
henne, vet jag ej, men det måste varit särdeles
bevekande ord, ty till allas vår ^ förvåning trädde
den värda damen ut samt syntes helt förlåtande mot
herr Frenneson, i det hon gick in till Louise, för
att högtidligt förkunna henne sitt samtycke till
hennes trolofning med den man, hon älskade. Den
unga flickan var ännu blek, men full af småleenden,
dä hon mötte sin käraste; det syntes, liksom ansåge
hon sig vara under inflytandet af en behaglig dröm,
ur hvilken hon fruktade att vakna.
»Skänk mig förlåtelse för hvarje tår, som du fällt!»
hviskade han gång på gång bland mycket annat, hvilket
mitt öra icke kunde uppfånga.
Fröken Wim-merhjelm såg härvid ut, som ansåge hon
sig lefva på verldens sista tid, och skakade sitt
hufvud samt hviskade till mig i förbigående: »Förr
hade jag trott, att sju-stjernan skulle falla ned,
än att Eva skulle gifva efter...» »Litet frisk luft
skall göra godt», inföll Frenneson, som hade något i
sitt uppträdande, liksom kunde han ej föreslå något
annat, än hvad som borde gillas. »Åh, Louise, du
måste nödvändigt försöka en splitter ny j ägt-vagn,
och denna
gång har jag de präktigaste och sedigaste hästar. Tant
Emmy blir nog vårt förkläde, och ni», härvid vände
han sig leende till mig, »och ni, som god kamrat,
måste också göra oss det nöjet att följa med.»
Fru Eberstrand smålog vid detta förslag, hon såg ut,
som gjorde det henne ett nöje att villfara hvilken
önskan Frenneson än behagade framställa. Allt det
älskvärda och förekommande, hon som värdinna hade i
sitt uppträdande, var utveckladt på ett det mest i
ögonen fallande sätt, och medan hon hviftade med en
näsduk, rullade vagnen bort med oss.
Att Frenneson alltid varit en älskvärd ung man,
denna öfverensstämmelse i tycken läste tant Emmy och
jag i hvarandras blickar, men allt det, som händt
denna förmiddag, hade dock något gåtlikt med sig,
hvilket ingendera af oss likväl ordade om.
»Yi få väl snart tänka på att vända om», sade Emmy,
när öfver timmen var förfluten, sedan vi lemnat
hemmet.
.»Ingen brådska», menade Frenneson glädtigt, »vår
färd är ju riktigt treflig. Icke sannt, Louise?»
Modersfröjd.
Tafla af Siegvald Dahl.
»Jo visst... Allt, allt är, som i en lycklig dröm»,
svarade hon.
»Låt oss stiga ur här», föreslog han om en stund-,
»se på den här parken, den ser ju inbjudande ut...»
Han och Louise vandrade ett godt stycke före oss, då
de vid en krökning i en allé plötsligt stannade. Med
handen visande på en präktig byggnad, som skymtade
helt hvit och bländande mellan träden, sade han:
»Se här vårt blifvande hem, Louise!»
Det blef en liten tystnad, hvarunder den unga flickan
sökte hans ögon.
»Då din mor första dagen af mitt vistande hos
er frågade, om jag var ägare till Dram, svarade
jag nej, ty jag var det ej ... men nu är jag
det. Och härigenom, härigenom, min älskade, var
det, som jag lyckades få din mors samtycke till vår
förening... En mor måste ju vara klok och se sig före,
min älskling... Också jag ville det och förutan alla
bitankar på ekonomiskt oberoende vinna ditt hjerta och
pröfva styrkan af din kärlek... Vår Herre vet bäst,
huru orolig jag varit öfver utgången! ... Yi ha’
båda lidit, hvar på sitt
sätt . . . Men någon storartad rikedom äger jag
icke ... Jag äger dock en skatt, som går öfver allt
annat... ett trofast hjerta.»
Han sade icke dessa ord så, som man håller ett tal,
utan hit och dit med många afbrott och utrop, i
hvilka vi instämde. Hvad Louise särskildt beträffar,
syntes hon ganska belåten med de nya och ljusa
framtidsutsigt-erna. Och hvem skulle icke varit
det? Att vänta på en käraste en tio, femton år,
deri ligger för ett älskande hjerta visst
icke någon hänförelse. Fröken Wimmerbjelm kysste
gång på gång Louise, det föreföll nästan, som vore
hon lika hänförd, som den leende fästmön.
Midt upp i dess ömsesidiga omfamningar anlände
fru Eberstrand och Emil. Den älskvärda enkan såg
helt triumferande ut, liksom ville hon säga: »Allt
detta visste jag, annars hade jag icke varit nog dum
att ge mitt samtycke till de båda dåraktiga, unga
menniskornas förlofning... De äro af naturen alldeles
för romantiska och sentimentala, men med tiden...»
Hvad hon hoppades af tiden, sade hon icke, kanske ej
ens inför sig sjelf, men hon kastade en mönstrande
blick omkring sig. »Kärleken kan nog vara bra»,
mumlade hon, »men intet öfvergår penningen.»
»Det var tant Emmy, som lärde mig konsten att vara
ståndaktig och trofast», hviskade i samma ögonblick
Louise, som, stödd på den älskades arm, vandrade
fram och tillbaka i parken, i det hon blickade upp
mot verandan, der den gamla damen tagit plats. »Det
är henne jag har att tacka för min lycka...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
