- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
262

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jens Jacob Asmussen Worsaae - Till vägarnas historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och återgick till sina forskningar och sin
älsklingsverksamhet att sprida ljus öfver
gångna tider. Vid arkeologiska kongresser och
naturforskaremöten var han lifligt uppmärksammad och
spelade en framstående roll. Hans ståtliga figur
bidrog redan att göra honom bemärkt; hans prydliga
vältalighet och sakrika föredrag fängslade alla. I
rastlös verksamhet och i förmåga att kunna medhinna
otroligt mycket] skall han alltid äfven stå som ett
manande exempel.



Till vägarnas historia.

Är menniskoslägtet också söndradt i otaliga folkslag
och stammar, hafva också obeskrifbart omak och hårdt
trångmål, så för enskilda hushåll, som för hela
folk, ofta uppstått genom sammanstötningen mellan för
hvarandra främmande delar och skall detta förhållande
äfven för en framtid fortfara, så sträfva dock
menniskoraserna, uppenbarligen ej bestämda att, delade
i skilda massor, lefva afskildt för sig sjelfva,
efter en inbördes förening, och detta med rätta. Ty
försynen har öfver hela jordkretsen fördelat allt
det goda, hvilket tjenar att försköna och underlätta
den enskilda menniskans lif, och en vid en viss
fläck af jordytan för ögonblicket bunden folkras
kan ej undvara förbindelsen med jordens öfriga delar
och folk. Huru många andliga gnistor, bestämda att
blifva hela mensklighetens gemensamma egendom, voro
ej ursprungligen i enstaka folks besittning! Verldens
Ijus^ Kristi lära, i hvilket litet, obemärkt land
spred det ej sina första strålar!

Erkännande det absolut berättigade i denna
mensklighetens enhetssträfvan, kunna vi förstå,
att de vägar, som föra till detta mål, äro värda
all vår uppmärksamhet och omvårdnad. Förbättrandet
af gamla och öppnandet af nya kom-rnunikationslinier
hafva alltid varit det kraftigaste medlet II för allt
menskligt framåtskridande och skola så blifva. Den
sanningen har länge varit insedd.

Just af denna orsak visade nämligen ock forntidens
romare en sådan vördnad och omsorg för sina gator
och vägar. Dessa voro för dem en fortlöpande, helig
mark, och en resa betraktades af dem som en fortsatt,
helig handling. Kesan inleddes med löften för lycklig
tur och retur: resultatet undandrager sig ju dock
helt och hållet menniskans noggrannast beräknande
förutseende och hvilar i en högre hand. Dessa löften,
som ej voro olika med Försynen afslutna fördrag,
uppsattes ej sällan med all formalitet skriftligen och
nedlades för gudastatyernas fötter. Sjelfve Julius
Ccesar plägade, sedan han råkat ut för en ödesdiger
olycka på färdväg, genom upprepande tre gånger af en
som kraftigt verksam ansedd åkallan försäkra sig om
högre beskydd (Suetonius 37).

Städernas portar voro hos romarena invigda åt
särskilda guddomligheter och erhöllo deraf sina namn:
portce Jovice, Herculanece, et cetera. Trädde man utom
dem, stodo på ömse sidor om vägen kolossala bildstoder
af företrädesvis ärade guddomligheter, såsom Hercules,
Mercurius och öfriga, för hvilka afresande och
ankommande uttalade antingen sin anhållan om skydd
under resan eller sitt tack för hennes lyckliga
slut. Härvid förekommo ock afrifning af statyernas
malm, deras ingnidning med dyrbara salvor eller
påklistrande medelst vax af offergåfvor. Längre bort
från staden omvexlade med statyerna bildbekrönta
pelare eller altar, ofta uppbyggda af torf, eller
helighållna träd och lundar, som ingen vågade
skada. Alla dessa vördade föremål voro öfverlastade
med kransar, band och små löftestaflor, innehållande
böner om eller tacksägelser för lycklig resa.

Ett annat föremål för djup, religiös vördnad utgjordes
af de på vägens båda sidor, ju närmare staden desto
tätare, stående grafvårdarna, lika talrika som
omvexlande i form. De gamla, hvilkas begrepp om ett
kommande lif var vida dunklare, än vårt, besjälades
vid sin skilsmessa från jorde-lifvet hufvudsakligen af
den önskan, att äfven i döden få vara detta rörliga
lif, i hvilket de en gång fröjdats och lidit, så
nära som möjligt. Också förflöt romarens halfva lif
i åsynen af fäders och förfäders grafvar.


»De dödas lif är nedlagdt i de lefvandes minne»,
säger latinaren, och det är märkligt att se, huru
denna de gamlas genomgripande grundsats tränger
sig fram i deras grafvårdar genom alla konstens och
skarpsinnets medel. För att fästa de öfverlefvandes
uppmärksamhet på de enskilda grafvårdarna och förmå
dem att i förbifarten dröja vid dem, be-tjenade
man sig af mycket sinnrika medel. Så, till exempel,
omgaf man en grafvård med en stenbänk, inbjudande till
hvila; på dennes ryggstöd stodo då den aflidnes namn
och förtjenster angifna; eller uppsatte man å vården
ett solur, som lockade vandraren till sig, hvarvid
han likaledes fick tillfälle läsa den afsomnades
namn. På liknande sätt sökte andra genom rik utstyrsel
i bildhuggeri, genom grafmonu-mentens egendomliga
form eller storlek väcka uppmärksamheten. Så Cestius
genom sin pyramid, kejsar Hadriarius genom sin Males
Iladriana (våra dagars Engelsborg i Bom), medan
tusenden af fyrkantiga, altarformiga vårdar eller de
ännu enklare, flata marmorplattorna, upptill afrundade
och rakt uppställda, fyllde de djupare belägna delarna
af fältet, alla dock sorgfälligt upptagande deras namn
och lefnadsförhållanden, hvilkas åminnelse de gällde.

Alla de långs vägen begrafnas själar tänkte sig de
gamla som vägarnas skyddsgudar, hvilka sväfvade
omkring sina grafvårdar, likväl hälst dröjande i
lundarna, dit de tid efter annan återkommo. På grund
häraf beträdde vandraren aldrig dessa lundar utan
den djupaste vördnad. Denna ständiga aning om högre
väsens inflytande, denna sträfvan att underordna sig
dem och försäkra sig om deras gunst, huru känneteckna
de ej den inom forntiden förherskande andan!

Som synnerligt heliga ansågos de ställen, der
flera vägar korsade hvarandra, och här sökte man
företrädesvis skaffa sig skydd och hjälp från
alla sidor. Der restes bildpelare och altaren åt
den himmelen, jorden och underjorden tillhörande
mångudinnan Hekate, hvars älsklingsplatser just
skulle vara vägskel, hvarföre hon ock af romarena
tillades epithetet trivia, och dessutom små, mot de
olika vågriktningarna öppna, tempel för mottagande
af de resandes offer.

Läser man beskrifningarna om det gamla Indien, möter
man flera öfverensstämmelser med Europas så kallade
klassiska land, i synnerhet hvad vördnaden för vägarna
vidkommer. Vanligen voro byarna anlaggda långs en
bred karavan-väg, under alléer af pisangträd, och
deras renlighet lofordas af de resande, ty i minsta
by voro gatorna sopade, beströdda med sand eller
öfversprutade med vatten. Landsvägarna plägade korsa
hvarandra midt i byn och i sjelfva korsningen befann
sig antingen det så kallade byträdet (den helighållna
bananen), under hvilket gudabilder stodo, eller ock
byns hufvudbyggnad, karavanseriet, af välgörenheten
uppförd för upptagande af resande. Enligt den berömde
muhamedan-ske resanden Ibn Batutas skildring, kunde
man ännu på 1300-talet göra en par månaders resa i
dessa trakter under trädens skugga och på hvarje half
mil anträffa ett karavan-seri. Brunnar voro gräfda,
vid hvilka en indier räckte den törstande förbiresande
läskedrycken. Och hela sträckan var tätt bebyggd,
hvarje hus hade sin trädgård, inhägnad med trästaket,
och inga tjufvar funnos.

Spåren af gamla, banade landsvägar i Dekkan äro,
enligt forntida vittnen, allestädes möjliga att
uppvisa. Strabo omnämner en anlaggd väg från
Palibothna (det nuvarande Patna vid Ganges) till
Indus; på hvar tionde stadie stod en vägstolpe,
angifvande ortsnamnet och väglängden. Denna berömda
väg om 20,000 stadier (40 stadier = 7,5 kilometer)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free