- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
263

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till vägarnas historia - Hundratusen martyrer för djefvulstron. Af J. M.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

263

förefanns redan på Seleucus tid. Den gamla
indiska dikten »Ramayana» omtalar på flera ställen
anläggningar af vägar, hvarvid klippor genombrötos,
skogar uthöggos, vatten fördämdes, kanaler anlades
och vägarna derefter fingo en plantering af träd
och blommor å ömse sidor. En af dessa vägar löpte
från Ayodhya till det inre af Pendjab, en annan till
trakten af Allahabad.

Märkvärdigt är, att monarkier (och i samma mån
de äro större äfven i desto större skala) äro
de största landsvägsbyggarna. Hvilka herrliga
konstverk skapade ej det i så många små stadsstater
sönderfallande Grekland! Men hvar finner man i af
greker bebodda land ett loford öfver ett utmärkt
vägsystem? Ingenstädes! Huru beundransvärdt framstår
ej deremot det kejserliga Rom! Derifrån ledde med
stora, huggna stenar belaggda, hvarje årstid farbara
vägar till Eufrat, till Donau, till Rhen, till Tajo,
genomskuro här England, der Afrikas provinser, och
för hvart tusende steg be-

tecknade stenpelare, som ännu tid efter annan komma
i dagen, de skilda afstånden. Från Adrianopel till
Konstantinopel rörer man sig i våra dagar uteslutande
på den gamla romarevägen, och långs Donau, på orter,
der nu blott skepp glida förbi de brantaste stränder,
läser man ännu den i klipporna inhuggna romerska
inskriften, som tillkännagifver, huru här den hårda
klippan blifvit sprängd för att bereda vägen nödigt
utrymme.

Hvad som förmått monarkierna att synnerligen vårda
sig om vägarna, är visserligen ingenting annat,
än de af maktlystnaden framkallade rysliga krigen,
men då intet är så ondt, att det ej har något godt
med sig, så hafva ock härvägarna fått sin del af
det goda genom förvandlingen till handelsvägar,
och på dessa vägar skola en gång, sedan mildare och
kärleksfullare tänkesätt på dem vandrat nationerna
emellan, den allmänna lyckan och friden draga in
bland jordens alla olika folkraser.

martyrer for

Af J. M.

I.

t ed fasa vänder man blicken från den spanska
in-qvisitionen och dess kättareförföljelse. Densamma
lärer dock under trenne århundraden blott
sändt omkring 30,000 offer till bålet bland det
tiodubbla antalet, som fängslats. Redan värre
äro kättareförföljelserna i Nederländerna efter
reformationen, genom hvilka icke mindre än 50,000
menniskor under ett halft århundrade skola blifvit
brända eller på annat sätt aflifvade. Dylika
förföljelser skulle kunna uppvisas i de flesta
katholska och protestantiska länder, i de sist nämnda
ingalunda minst.

Dessa rysligheter stå dock långt efter de så pallade
trolldoms- eller JiexerifÖrfÖljelserna i Tyskland
under femton- och sextonhundratalen - en bland
historiens mörkaste nattsidor, hvilken hittills föga
blifvit uppmärksammad, kanhända derför, att tyska
historieskrifvare med berättigad blygsel önskat draga
en slöja öfver en företeelse, som så föga hedrar det
stora "kulturfolket», hvilket gerna smickrar sig med
att gå i spetsen för alla andra. Emellertid fordrar
rättvisan det erkännandet, att hexförföljelserna i
hela sin vederstygglighet först af en nyare tys/c
författare, J. Scherr, blifvit skildrade.

Namnet trolldomsförföljelser är måhända icke alldeles
riktigt, emedan de mindre ägde rum på grund af befarad
eller utöfvad trolldom till andras skada, än i följd
af för-modadt förbund med djefvulen till beredande
af egen njutning och fördel. De stå i ett nära
sammanhang med tron på djefvulen och hans rike samt
utgöra den slutliga och förfärliga följden af denna
läras utveckling till sina yttersta kon-seqvenser.

Någon djefvul i kristlig mening fanns, såsom bekant,
i allmänhet icke hos de gamla folken. Grekerna
och romarena kände honom icke. Hos andra folk
fanns visserligen en ond gud bland många andra
gudar. Egypterna hade sin elake Typhon, indierna
sin Siva, förstöraren. Blott perserna hade den
onde Ahriman, jämn berättigad med den gode Ormuzd,
fastän slutligen öfvervunnen och försonad med den
sednare. Det synes varit emellertid från parsismen,
som judarna efter den babyloniska fångenskapen fått
sin djefvul. Ty förut kände de honom icke, och äfven
bibelns äldsta böcker förskrifva sig, enligt den
.nyare bibelkritiken, från denna tid.

Det var kristendomen förbehållet att skapa en ond
gud, likställd med, ja, kanhända mäktigare än den
gode guden, samt med honom kämpande om menniskornas
själar och herraväldet öfver verlden. Der kristendomen
utbreddes, fann den ofta i de äldre, undanträngda
religionerna material för sin djefvulstro,
hos germanerna Loke, hos kelterna Merlin, och så
vidare. Och satans yttre bild lånades från grekernas
Pan, den store bocken med hår, horn, hästfötter, och
så vidare, liksom öfverhufvud de äldre religionernas
gudar, gudinnor

och öfvermenskliga väsen af alla slag förvandlades
till lika många onda andar uti djefvulens tjenst.

Visserligen kunde man fråga, huruledes tillvaron af
en ond gud, onda andar och ett evigt helvete kunde
förenas med tron på en lika allsmäktig, som allgod
Gud. Men de kristna theologerna funno snart en utväg
till förklaring af denna gåta genom uttrycket, att
Gud »tillstadde» det onda, och så vidare. Himmelen
stod öfver helvetet, det var afgjordt. Men uti sin
outgrundliga vishet tillät Gud det sednare förefinnas:
Gud lemnade djefvulen spelrum, han tillstadde det
onda.

I jämnbredd med djefvulstron utbredde sig under
medeltiden öfver Europa hela den massa af vidskepliga
föreställningar, som ännu ingalunda är alldeles
utrotad, angående troll och tomtar, förtrollningar,
bergtagningar, bortbytningar, förvandlingar och
onda andars inhysande, äfvensom de löjligaste och
osmakligaste bruk i afseende på konsten att spå,
tyda tecken, göra väderlek, uppgräfva skatter,
göra fast mot hugg, stygn och skott, förnagla,
låsa fast, förgöra, signa, upptäcka stöld, besvärja
andar, förlossa andar, samt förtrolla genom alrunor,
galgmän, kärleksbilder och kärleksdrycker, med mera
dylikt. Allt detta förutsatte djefvulens omedelbara
eller medelbara bistånd och medverkan.

I medeltidens sagor blef djefvulen dock under sina
vändringar på jorden icke sällan bedragen, gäckad
och öfverlistad samt gjordes ofta till föremål för
hån och gyckel. Men vid reformationstiden antog
saken en annan och fruktansvärdare vändning, och
det vill synas, som om djefvulens makt då vann en
hastig och betydlig tillväxt. Icke allenast att alla
nyss nämnda fördomar bibehöllos i sin fulla kraft,
utan satans förbindelser med menniskorna tyckas då
blifvit lifligare, än någonsin.

Liksom de legitima undergörarna, helgonen,
eftersträf-vade den omedelbara förbindelsen med källan
till alla under, med Gud, så måste de illegitima,
trollkarlarna och hexorna, eftersträfva förbindelsen
med djefvulen, upphofvet till allt trolleri. Derifrån
föreställningen om ett formligt förbund med mörkrets
furste. Detta förbund utgjorde grundvalen till den
så kallade svarta magien, såsom trolleriet benämndes
i motsats till den hvita magien, som härflöt från
guddom-lig kraft.

I Tyskland framstår såsom den berömdaste
representanten af den svarta magien doktor
Faust, hvilken genom Göthes tragedi blifvit den
moderna poesiens mest storartade gestalt. Uti
den äldsta Faustboken (från 1587) återfinner man
alla hufvudmomenterna af förbundet med djefvulen:
be-svärjning af mörkrets furste medelst kunskap uti
den svarta magien och själens öfverlemnande efter
döden åt djefvulen, enligt kontrakt, hvaremot den
sist nämnde förlänar sin med-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0267.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free