Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonett (Efter Shakespeare), af Toivo - Landsfiskalens andungsjagt, beskrifven för Sv. Fam.-Journ. af Gubben Noak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sonett.
(Efter Shakespeare.)
Från hennes läpp, som kärlek sjelf har danat,
Ett vredesord: »jag hatar», hårdt och kallt,
Till mig, som älskar henne mer än allt,
Med blixtens grymma snabbhet väg sig banat.
Men uti nästa ögonblick hon anat
Den sorg, som blifvit väckt af ordens halt,
Och, som om skuggan endast solen manat
Att åter sända strålar tusenfaldt,
Så ler hon, hälften vekt och hälften ystert,
Och lifvet, hvilket nyss mig syntes dystert,
Blir åter ljust, då blyg och innerlig
Hon hviskar, medan amoriner vakta
Vid hennes sida, smekande och sakta:
»Jag hatar - men jag hatar icke dig.»
Toivo.
Landsfiskalens andungsjakt.
beskrifven för Sv. Fam.-Journ. af Gubben Noak.
Det var aftonen före den lof liga terminen för
gräsandjagt, som ett halft dussin jägare samlats
på Wifors, ett järnbruk i Norrland. Aftonen var
vacker och solen sken från molnfri himmel. Klockan
tolf på natten ägde man rätt att utan ingrepp af den
närboende landsfiskalen börja Jagten å det vanligtvis
på andkullar rika vattendrag, som från bruket ledde
upp ända till finnskogen, och det vackra vädret
lofvade ett utmärkt resultat.
Den fruktade landsfiskalen var personlig fiende
till allt, hvad jagt hette, både den tillåtna och
otillåtna. Till den sednare räknade han året om i
synnerhet elgjagten, ty han hade en gång jämnte
prosten i församlingen blifvit narrad att köpa
gammalt, segt hästkött under namn af elgstek och
visserligen mått synnerligt väl af denna läckerhet,
men, likasom ock prosten, blifvit lifsfarligt
sjuk af grämelse, sedan af de saftiga och späckade
stekarna allt var afgnaget ända in till benen, men
också samtidigt historien om den fatala för-vexlingen
kommit i svang bland en skoningslös allmänhet.
Om detta missöde - vederbörande så innerligen väl
unnadt - hade nu på qvällsqvisten de samlade jägarna
vid toddyglaset, bland annat, talat och vid minnet
af denna episod haft mycket roligt. Det är ju också
alltid roligare att skämta på andras bekostnad,
än på sin egen, och i synnerhet så mycket lättare
och angenämare, om dessa andra äro frånvarande och
sålunda ur stånd att parera huggen.
Så tänkte också en i sällskapet varande gammal
bruksbokhållare, Jakob Albert L., en man, som var
språkkunnig och boksynt mer än de andra. Han var ett
original af den gamla, goda stammen och har nu gått
till de sälla jagtmark-erna. Svärmande för italienska
språket, skref han sig alltid Jacopo Alberto, och
olycklig den, som råkade kalla honom Jakob. Hetlefrad
i högsta grad, ehuru han till sin natur var from,
som ett godt barn, fick då den, som förplumpat sig,
en skur af eder på alla, både möjliga och omöjliga,
språk öfver sitt hufvud och fick vara glad, om
han slapp med en örfil. Jacopo Alberto tog nämligen
alltid namnet Jakob, tillämpadt på sig, som en drift,
ett hån, då det ju var vida bekant, huru han sjelf
skref sig. Han var ganska god skytt och var derför
alltid med på aiidungsjagterna, då han deremot icke,
till följd af sin ovanliga korpulens, kunde vara med
under höstkrigen mot hararna.
Der den lärde bruksbokhållaren nu under förvaltarens
tillfälliga frånvaro öfvade värdskapet och "ledde
förhandlingarna", var han verkligen att värdera. Han
uppmanade oupphörligen sina vänner att dricka i
botten och laga nytt-, han svor på tyska och sjöng
på italienska. Men allt emellanåt återkom han till
den befängda historien om prosten och sin gamle
antagonist, landsfiskalen, och då skrattade han så,
att man-verkligen på allvar kunde frukta, att han
skulle spricka eller "gå sönder", som det allmännast
heter der i trakten. 0
"Donner Wetter, gode herrar och svenske män - hästkött
var det, ja! Hvad tycks - om vi skulle narra lands-
fiskalen med på Jagten, han som är så road af allt,
hvad jagt heter! Ja, hvad säges?"
Icke blott den lifvande toddyn, utan också än mer
tanken på den stundande, till tre dygn beräknade,
Jagten med dess vanliga lustiga äfventyr gjorde,
att gubben Jacopos förslag mottogs med en storm
af bifall. Landsfiskalen var ingens verklige vän,
och kunde man utsätta honom för ännu ett spektakel,
så mer än gerna.
"Och så kunde vi ju hitta på att ge’ honom något
särskildt att äta", fortfor Jacopo Alberto, allt mer
lifvad både af ämnet och bifallet. "Jag menar något,
som kunde smaka den herr justitiekanslern lika bra,
som de der mustiga elg-stekarna, ha, ha! Hare,
till exempel, och morkulla - jag vet, att den
gastronomen hört talas om, att stekt morkulla ska’
vara en läckerhet."
"Ja, ja!" ljöd det i korus från den lilla
jägarskaran.
"Godt", sade Jacopo tillfredsställd. "Lemnar ni mig
öppen fullmakt att i denna affär styra och ställa så,
som mig godt synes?"
"Ja, ja!"
I detsamma inträdde förvaltaren, som för en stund
varit nere i smedjorna, och sedan han fått del af
planen och gillat den, aflägsnade sig Jacopo Alberto
för att vidtaga sina förberedelser.
Det bästa åkdonet förspändes med två de bästa
hästarna, och så kuskade rättaren i väg upp till
landsfiskalen, för att å de samlades vägnar inbjuda
honom till deltagande i ett litet spelparti. Man
visste, att landsfiskalen var ifrig vän af kortspel
och alltid blef upprymd, när han vann. Han drack då
alltid mycket mer, än han kunde bära, och det var nu
meningen att låta honom vinna - efter sin beräkning.
Medan spelbordet ordnades och bössor, hundar och j
ägt-väskor undanskaffades, hade gubben Jacopo som
hastigast ett samtal med brukets båda skogvaktare,
af hvilka, i parerithcs sagdt, den ene fått plikta
för tjäderjagt under speltiden, dervid landsfiskalen
uppträdt som åklagare. En liten stund derefter hörde
de innevarande ett skott. De fäste sig ingenting vid
smällen, men vi anse oss dock böra upplysa, att för
det skottet föll en kråka, som för tillfället hade
något matbestyr för sig på en afskrädeshög.
Örn en timme eller sä anlände den efterlängtade
landsfiskalen, och inom en qvart derefter var
kortspelet i full gång. Landsfiskalen tog in den ena
beten efter den andra och kom snart i sitt allra bästa
lynne. Ja, han blef af denna framgång så upprymd,
att han till och med på det lifligaste applåderade en
smädevisa, riktad mot honom sjelf, som Jacopo Alberto
näst före supeen afsjöng på italienska.
Klockan hade blifvit tolf, och förvaltaren föreslog
en liten utfärd på brukssjön.
Alla instämde, utom landsfiskalen, som gerna hade
velat vinna ännu några sedlar. Men när han fick höra
talas om, att man skulle taga kortlekar och matsäck
med, så tvekade han icke längre. Julidagen hade varit
nästan brännande het,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
