- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
268

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landsfiskalens andungsjagt, beskrifven för Sv. Fam.-Journ. af Gubben Noak - Frihetsstatyn i Newyorks hamn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

268

och punschen hade också hjälpt till att under spelet
göra luften derinne qvalmig. På brukssjön fanns en
holme med lusthus, och dit förmodade han, att man
skulle styra kosan. Alltså ut på sjön, för att få
frisk luft!

Hur man fördelade sig på de vid stranden liggande
båtarna, det mindes icke landsfiskalen efteråt. Det
hade derunder varit ett sådant larm, sång och skämt,
att han blott ihågkom den öfverenskommelsen, att man
först skulle taga en »lur» i farkosterna, innan man
skred till nya festligheter. Och så lutade han sig
beqvämast möjligt mot akterstäfven och lurade af.

Men när han vaknade stod solen högt, och huru han än
stirrade till höger och venster, så kunde han icke
upptäcka lusthusholmen, ej häller de andra båtarna.
Det var, som hade han färdats öfver Atlanten och
vaknat i en annan verldsdel.

Båten, i hvilken han satt, befann sig i ett lugnt,
vasskrörit, smalt pass, och skott hörde han smälla
både nedanför och ofvanför den plats, der han
befann sig. En enda man till honom sjelf fanns i
båten, men denne sof, som en stock, der framme i
fören. Han snarkade så, att landsfiskalen började
fundera, om icke vasshultarnas vaggning berodde på
den luftskakning, som härigenom uppkom. Smällarna
fortfore, men om dessa härrörde af hans egna
kopparslagare eller voro trollsmällar, det kunde han
häller icke få klart för sig, så yrvaken, som han
var.

Sedan han ännu några gånger gnuggat sig i ögonen,
beslöt han dock att väcka snarkaren för att få
upplysning om, huru han kommit i detta läge och hvar
han befann sig.

Efter mycket ruskande lyckades det också landsfiskalen
att få lif i mannen. Men förvisso skulle det hafva
hedrat en skådespelare af rang att se så oskyldig ut,
sorn skogvaktaren - samme en, som fått plikta för
olofligt tjäderskytte -, när denne nu i sin ordning
började gnugga sig i ögonen och sjelf se helt frågande
ut.

»Hvad är det här för ett förbannadt skoj, karl? Känner
du inte lagen?» röt landsfiskalen, för att från första
ögonblicket imponera.

»Nej», svarade skogvaktaren sömnigt,

Frihetsstatyen vid inloppet till Newyork.
Af A. Bartholdi.

»jag var så durig i går qväll, att jag minnes rakt
ingenting.»

»Men landsfiskalen känner du nog eller hur?»

Skogvaktaren började skratta, alldeles som om han
gått i bakrus och derunder erinrat sig något lustigt.

»Jaså, den bondplågaren», svarade han, alltjämt
skrattande, »jo, nog känner jag honom! Det var ju han,
som köpte hästkött i stället för elgkött och deraf
vardt sjuk en tid efteråt...»

Landsfiskalen sväljde och teg. Hans blick hade
klarnat, och han igenkände skogvaktaren. Och så dum
var han icke, att han var oförmögen inse, att han
nu var utsatt för drift, dock tydligen arrangerad
af andra än skogvaktaren. Men längre kunde han icke
häller komma. Han beslöt emellertid att hålla god
min i elakt spel.

Han såg på klockan, men henne hade han i spelifvern
glömt att uppdraga qvällen förut.

»Jag vet, att det är fråga om jagt», sade han
derefter, sedan han fått syn på en dubbelbössa och
ett par jagtväskor, »men hvart ha’ kamraterna tagit
vägen?»

»Ja, den som det visste! Jag var full i går qväll,
men det minnes jag, att förvaltaren - eller om det nu
var gamle bokhållaren - sa’, att jag skulle ro den
der herrn och ta’ hans matväska med, för det skulle
bli’ jagt, sa’ han. Här ser jag nu min egen bössa
och väska, och då är väl den der, som är så stinn,
herms egen.»

Och utan vidare förklaringar öfverräckte skogvaktaren
den »stinna» väskan till landsfiskalen och grep sig
sjelf ifrigt an med innehållet af sin egen.

Men landsfiskalen ville icke äta nu, han ville spara
med det, tills han träffat jagtsällskapet. Men en
styrkare ur den till korken fyllda jagtflaskan kunde
han dock icke förneka sig. Vid den undersökning af
jagtväskans rika innehåll, som föranleddes af detta
beslut, fann han också på botten ett par kortlekar,
utan tvifvel afsedda för det festliga »Nachspielet»
på lusthusholmen, ehuru de nu genom omständigheternas
makt kommit på villovägar.

»Om vi skulle ro litet längre upp?» föreslog
landsfiskalen, sedan skogvaktaren gjort besked för
sig. »Jag hör, att dom skjuter deråt.»

Ännu var han icke så klar i hufvudet, att han med
säkerhet kunde bestämma, om den nyss förut vaknande
misstanken om en grym drift kunde vara grundad eller
ej. Det kunde ju tänkas, att det öfriga sällskapet
varit lika »ankommet», som han sjelf, vid affärden
och derför icke menat något ondt.

Just i denna stund kom en båt roende ned efter
vattendraget och i den satt Jacopo Alberto. Han lade
till sida om sida med den farkost, hvari landsfiskalen
befann sig.

»Nå», frågade han med lätt hån, »hur många skott
har bror gjort? Tusan så godt om änder i år!» Nu
hade landsfiskalen ändtligen situationen klar
för sig. Man var på andungsjagt och hade
narrat honom med! »Åh», svarade han rned största
möjliga lugn, »ännu har jag ingen and sett
inom skotthåll. Och för resten, så har jag inte
häller någon bössa med mig.»

»Tag skogvaktarens, det var ju meningen i går
afton,

det! Se der, pass pä! För tusan, skjut genast,
ser du inte,

hur det rör sig i vassen - andkullen är der!
Fort bara!»

Skogvaktaren spände hanarna och öfverräckte bössan
till

fiskalen.

»Skjut, skjut!» hviskade äfven han. Landsfiskalen
lade åt ögat. Han såg att något rörde sig i vassen
helt nära stranden, riktade åt detta håll och lät
båda skotten gå på en gång. Ett bölande läte hördes,
derefter ett stönande och så en plaskning. Derefter
blef allt tyst.

Man rodde skyndsamt fram, och hållet var helt kort.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0272.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free