Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landsfiskalens andungsjagt, beskrifven för Sv. Fam.-Journ. af Gubben Noak - Frihetsstatyn i Newyorks hamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
Der låg nu en ung qviga på en bädd af vass och
dy. Landsfiskalen hade sålunda icke bommat. För
att svalka sig och söka skydd för myggen hade den
unga kossan gått ut i vassen och der fått två skott
bakom bogen. Det var nog för henne, men icke så för
skytten.
»Fy tusan», svor Jacopo Alberto på ren svenska,
»jag tror, att bror inte är riktigt klar i
hufvudet ännu! Är det en gräsand, den der?»
Skogvaktaren skrattade högt. Han tänkte på, huru han
fått plikta för den olofliga tjäderjagten och kände
ej det minsta af skonsamhet mot den olycklige skytten
och hans fatala bragd.
Liksom genom en öfverenskommelse kom nu det öfriga
jagtsällska-pet för att bevittna landsfiskalens
triumf. Rundt om jagtbytet lade sig båtarna, och man
hurrade af hjertans lust.
Men landsfiskalen hurrade icke. Han tog i stället en
djup klunk ur jagtflaskan och försökte att se trän-kil
ut.
»Bab!» sade han. »Att en bond-ko var i vägen - hvem
kunde rå för det! Men andkullen, den såg jag tydligt,
och det såg också broder Jacopo och skogvaktaren.»
Men båda dessa nekade. Jacopo hade blott sagt, att
andkullen befann sig i vassen, och skogvaktaren hade
icke sagt någonting alls.
För att krångla bort landsfiskalens förlägenhet
föreslogs nu, att man skulle angripa matväskornas
lockande innehåll. Och till sin innerliga
landsfiskalen lät morkulla, och
Hand och fackla af frihetsstatyen.
förnöjelse fingo nu alla skåda, huru som sig - kråkan
väl smaka. Det var ju i förvaltarens kök hade man
icke sparat på diverse kryddor, der vid tillagningen
Jacopo Alberto tjenstgjort som förste hofmästare.
»Nå, hvad tycker bror om anrättningen?» sporde
Jacopo. »Utmärkt, utsökt!» svarade landsfiskalen af
öfvertygelse.
»Krax, krax!» härmade den ene skogvaktaren.
Och skogvaktaren numro två lät höra ett
gnäggande
läte, alldeles så, som eljest endast en
häst kan göra det.
Han ville härmed erinra om den gamle kampen, som
fiskalen
och prosten tagit för en elg.
Nu först hade landsfiskalen fått allt klart för sig.
Han
var icke blott utsatt för nytt skämt
beträffande skottet å
ungkon och erinran om de läckra elgstekarna, utan
man hade också narrat honom att äta julikråka som
morkulla!
Han gjorde ett språng från båten till den, hvari
den gamle bruksbokhållaren befann sig, i afsigt att
taga driftmakaren för hufvudet. Men han hoppade miste
och föll i sjön. Stående på hufvudet i det grunda dy
vattnet, blef han dock snart uppfiskad och laggd i
båten bredvid den skjutna qvig-an, som också samtidigt
af villiga händer tagits ombord.
Detta var den stränge tjenste-mannens sista j ägt,
och han roddeshem af de båda skogvaktarna med Jacopo
Alberto som styrman. Skammen öfver det passerade
gjorde honom mer sjuk, än det ofrivilliga gyttjebadet
med sitt tillbud till qväf-ning, och han låg mellan
lakan några dygn, innan han åter kunde stå på säkra
ben. Men när prosten - hans gode vän och medsmakare
af elgstekarna - straxt derpå frågade, huruvida kråka
vore att räkna till läcker mat och om en and såg ut
som en
qviga, då blef landsfiskalen sjuk igen och dog ett
par dagar
derefter.
»Relata refero» brukar man tillägga, när man sjelf
icke
varit med om det, man berättar. Men vare sig
författaren nu
verkligen varit med på landsfiskalens andungsjagt
eller låtit
ljuga för sig, så blir ju historien derom hvarken
bättre eller
sämre för det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
