- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
270

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frihetsstatyn i Newyorks hamn - Ett bondbröllop. Utkast för Sv. Familj-Journalen af Ring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Frihetsstatyn i Newyorks hamn.

Det största monument i sitt slag är det, som helt nyligen
blifvit sändt som skänk från den största europeiska
republiken, Frankrike, till den nordamerikanska. Och
det största intresse vid detta verldens nya underverk
är, att medlen dertill insamlats genom offentlig
subskription inom »la republique». Det mäktiga
konstverket, som är en skapelse af den franske
bildhuggaren A. Bartholdi och fått namnet »Friheten,
som lyser verlden», skall vara ett evigt vårdtecken
för vänskapen mellan de båda banbrytarna på frihetens
i lägervall råkade jord.

Och det icke minst storslagna i idéen med denna
staty är, att den, i form af Frihetens gudinna,
skall tjenstgöra som fyrbåk, visande inloppet till
Newyork, en af verldens mest besökta mötesplatser
för oceanfarare och Nya verldens förnämsta hamn.

Redan den 4 Juli 1884 färdiggjuten och högtidligt
öfverlemnad till Förenta staternas sändebud, fördes
staty en å franska ångaren »Isere» till Newyork, der
ej mindre den, än dess öfverlemnare, såsom naturligt
var, rönte det varmaste mottagande: stor flottmanöver,
uppvaktning af stadens råd, handelskammaren och en
hel del andra goda korporationer. Statyens i kistor
inpackade delar bragtes under skjul å Bedloes Island,
hvarest den skall resas. Piedestalen, hvilken,
enligt hvad af teckningen å sidan 268 synes, ej är
något barnverk (den har formen af ett fästningstorn
och omgifves af redutter, hvilka, som hvarje annan
fästning, skola innesluta flera byggnader, afsedda
för fyrbåkspersonalen), torde, då detta skrifves,
vara fullbordad. Sjelfva statyens uppsättning skall
enligt beräkning, ej upptaga längre tid än tre
månader, så att amerikanerna redan före årets slut
kanna hafva hopp om att få se »Frihetens» ljusknippen
stråla ut öfver vatten och land.

Å sidan 269 finner läsaren en bild af staty ens högra
hand, hållande frihetsfacklan. Dennas spets befinner
sig mer än 300 fot öfver vattenytan. Jättehanden,
som håller henne, gifver oss måhända bästa begreppet
om monumentets kolossala storlek: det framskjutande
pekfingret har en längd af 6 fot. På galleriet, som
omgifver den 10 fot höga facklan, rymmas ett dussin
personer, hvilka förmedelst en järntrappa i det inre
kunna uppnå denna punkt, som erbjuder den herrligaste
utsigt öfver hamnen, staden och kringliggande nejd.

Platsen för monumentet är synnerligen lyckligt
vald och vann fullt bifall af skaparen till det stora
verket. Bartholdi har nämligen i detta hänseende
yttrat: »I den jättelika rundmålningen skall det
framträda endast i samklang med omgifningen och se ut
som en normal staty på en offentlig plats. Så skall
det också vara, ty dess bestämmelse är ej att stå
der såsom något ensamt för sig utomordentligt, utan
att fullständigt passa till ett utomordentligt helt.»

Till afslutning af dessa notiser låna vi ur kalendern
Polstjernan följande vackra poem, diktadt i anledning
af Bartholdis Frihetsstaty:

"Må narrars flock på knä resa stod vid stod
Åt våldets män, åt männen af järn och blod,
Som isa varma hjertan och fjettra själar
Samt lida endast den, som likt masken krälar ...

"Det vare deras ensak. Men du och jag,
Amerika, i slikt finna ej behag.
Nej, oss en bättre bildstod att resa lyster." –
Så sade gladt la France till sin unga syster.

"En bild af denna frihet, som, länge glömd,
Men djupt i folkens bröst likt en gnista gömd,
Nu bryter fram, som elden ur guldsmedshärdon,
Att sofra och förädla och lysa verlden.

"Dess glöd har klippan sprängt, gifvit åkern ax.
I stäfvan skummar mjölken. Ur kupans vax
En ljuflig honung flödar. Och krafter strömma
Ur tankens brustna fångsel, ur hjertans gömma.

"Ja, denna frihets glöd eldar folkens blod.
Hon tänder sanningskärlek. Det sjunkna mod
Hon rättar upp. Till män byter hon de skygge:
Åt denna frihet, syster, en stod vi bygge!

"I mörker som i ljus, vid Atlantens dån,
I lugn, i storm, i dimma, hon långt ifrån
För lifvets sjöfolk varde ett lystringsraärke
Af hvad vi tanke stort, hvad vi manligt verke ..."

Så sade gladt la France, och ur konstnärns själ
Sprang jättestoden fram; och hans hand jämväl
Behagfullt, starkt och mjukt, trots förtalets funder,
Det åttonde har skapat af jordens under.

Snart skall det dag och natt, vid Atlantens dän,
I lugn, i storm, i dimma, rätt långt ifrån,
En trogen förpost likt, med sin fackla klara
Förläna tröst och hopp dem, som vilse fara.

Och detta ej blott utåt, men inåt med:
Som Israel i ångest från öknens hed
På koppar tecknet såg och begynte hoppas,
Så skall i folkens bröst äfven glädjen knoppas.

Då skall ock flaggan svaja i nytänd glans,
Den vackraste, som ännu på jorden fanns;
Och frihetsgeniens krona skall vittne bära
Om folkets makt och fredliga bragders ära.

Välkommen! skall hon stråla mot en och hvar,
Som skriat efter lycka, men ej fått svar.
Välkomne! skall hon flamma i morgonväkten:
Si, natten är förliden, I qvalda slägten! ...

E.


Ett bondbröllop.
Utkast för Sv. Familj-Journalen af Ring.

Man behöfver icke hafva varit med om en eldsvåda för
att finna, hurusom det emellanåt kari vara hett nog
här i lifvet. En vanlig dag i rötmånaden kan vara
tillräcklig för den erfarenhetens förvärfvande – en
sådan der dag, då det är ett för matt uttryck om
marken, att hon »bränner», då man måste säga, att hon
stirrar emot en, glödande, torrare än gamla lärares
föredrag i moral, törstande som militärer fått rykte
om sig att vara i tid och otid. –

Ja, sådan var dagen. Och klockan var dock blott åtta på morgonen.

När man såg utefter marken, gick det uppkokade
luftlagret i slingrande rörelser uppåt så,
att buskar, stenar och i fjärran dallrade i sina
konturer. –

Ej en molntapp på himmelen. Ej en vindflägt i
rymden. Den högsta grantopp vaggade icke en tum.

Bland allt annat, som solen föresatt sig att långsamt
steka till döds, var äfven en ung man, hvilken stod på
en glödande fläck af en sparsamt skogsklädd backe,
sysselsatt med att på ett mätbräde kartlägga en
ladugårdsbyggnad jämnte öfriga uthus, tillhörande
nämndeman Lars Andersson.

Han skulle just flytta mätbrädet, då en bakdörr på
ladugården slogs upp och en qvinnoröst skrek inifrån:

»Det va’ okristligt så qväft det ä’ i båsen! Sjelfve
tjuren ligger och kippar efter andan.»

Ett par runda ben, bara upp till knäet, skymtade
i detsamma fram i dörröppningen, men försvunno
blixtsnabbt med ett hopp åt sidan. –

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free