- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
271

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bondbröllop. Utkast för Sv. Familj-Journalen af Ring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

271––-

»Hva’ gick åt dej, Augusta!" ropade en annan stämma
derinne.

»Ah, der stod en fin herre och glodde utanför!»

Topografen väntade icke länge förgäfves. Två ansigten
visade sig snart i hvarsin fönsterglugg och lemnade
lika fort utkiken, då deras ögon mötte hans. Och den
ena stämman sade halfhögt:

»Hva’ ä’ det han står och glor efter?»

»Ja, det ä’ någet spetakel, det kunde jag förstå.»

»Opp me’ dej, Trebelli!»

Tilltalet, som var kraftigt, gällde kon i
båset bredvid.

Lars Andersson kom gående öfver gården, bestämd,
kortbent, barhufvad, trumpen och svettig. Rock och
väst hade han lemnat inne, och morgonsolens strålar
gnistrade skarpt emot de stora hängselspännena. Mgra
steg framför honom sprang favoriten Fille med
slängande tunga och cirkelböjd svans.

Fille visste nog, att morgonpromenaden gällde
ladugården, hvarför han, utan att se sig om, förfogade
sig dit. Hans inträde annonserade husbondens ankomst,
och då nämndemannens silhuett fyllde dörröppningen,
sutto Augusta och Lisa hos hvar sin ko och skötte
tjensten, som om aldrig någon topograf stått utanför.

»När ska’ mjölkbudet få komma i väg?» sade
nämndemannen.

Flickorna svarade icke. Blott korna fnöso litet,
och en och annan slog bakut efter Fille.

Lars gick bort till en fönsterglugg för att få litet
luft. Straxt derpå frågade han:

»Hva’ ä’ det för en utanför?»

»Hvilken?»

»En, som står och mäter.»

»Ä’ de det?» sade Lisa.

»Go’ morn!» skrek nämndemannen ut genom
gluggen. Topografen såg upp och iakttog ett
rödt, skäggigt ansigte, som nästan uppfyllde
fönsteröppningen.

»Ä’ det kanske Lars Andersson?»

»Ja, hvem skulle det annars vara!»

»Ah, det kunde vara - kejsaren af Kina - eller
Sver-drup - eller någon tredje -»

»Hva’ innerst i Helsingland säger han!» mumlade Lars
halfhögt, vänd inåt ladugården-, (derpå högt utåt):
»Ska’ herrn mäta in mina hus?»

»Ja, någon utmätning lär väl inte komma i fråga.»

Hängselspännenas man släppte sitt tag i fönstret och
visade sig straxt i dörren på samma sida.

»Hör nu, ä’ det ohöfligt att fråga, hvem herrn ä’?»

»Tvärtom! Jag ä’ löjtnant pch håller på att kartlägga
trakten.»

»Han ä’ inte ingeniör alltså?»

»Landtmätare - nej!»

»Jaså!»

»Jaha.»

»Det ä’ hett i dag.»

»Ja, inte fryser man.»

»Kanske det skulle passa sej, att ta’ ett glas och
svalka sej med?»

»Heder och tack. Får jag gå genom la’gården?»

»Ja, för sjutton - åh, still töser, ni ha’ väl sett
en fin herre förr!»

Löjtnanten trädde in.

»Det ä’ min tös Lisa och det ä’ Pelle rättares Augusta
- hvilken tycker löjtnanten ä’ grannast?»

Två unga ansigten försvunno bakom hvarsin
korygg. Skönhetsdomaren passade på och hviskade till
nämndemannen: »Lisa var bäst!» Och Lars slog honom
vänligt i ryggen, så det small, hvarpå han trädde båda
händerna innanför sina hängslen och började trumma
på det bredaste bröst, som fanns i den socknen.

»Och nu ska’ vi ha’ oss en svalkedryck. Kom Fille! -
Lisa! Du kommer med, när du har slutat mjölka.»

Jorden svängde rundt, och solen kom allt närmare
den punkt, hvarifrån hon med sina strålar skulle på
kortaste väg träffa sina föremål. I Lars nacke var
håret hopklibbadt och på den feta halsen glänste
hundratals små perlor, framlockade af värmen.

»Svettas löjtnanten aldrig?»

»Jo, i examina!»

»He, he, he! Löjtnanten har gladt sinne.»

»Ja, hvarför skulle jag inte det? Så snart solen
skiner, ä’ jag glad.»

»Har kanske också en liten hjertevän, som håller
humöret oppe?»

»Usch ja! Bortåt tjugo stycken.»

Lars kinder veko undan för hans mungipor, hvilka i sin
tur alltmer skildes från hvarandra i ett hjertegodt
bondgrin. -

»Ska’ bli’ roligt att se, hvem som blir den
tjugoförsta. - Här är emellertid ondt om herrskap på
orten! Var så god och stig på eller kanske vi sitta
här under lönnen!»

»Ja, men det får bli’ några minuter blott.»

»Aja! Kanske löjtnanten kommer igen? Vi bli’ bestämdt
goda vänner.»

»Hoppas det, men fruktar, att detta ä’ sista gången
såväl som första.»

Lars Andersson var en man, som lefde med sin tid,
hade rödt vin på lager, is och sodavatten samt rökbara
cigarrer. Topografen mådde derför godt under lönnen.

»Har nämndeman flera barn?»

»Ja, en son, men han ä’ gift. Ja’ ska’ säga
löjtnanten, att det ä’ karl, som vet, hvad han
vill. Jag stretade emot det der äktenskapet, men -
pojken vann, och jag vann också - Asch, det ä’ en
gammal historia, många år gammal och hör inte hit. Nu
ä’ jag ensam med Lisa. Fille var då blott två år,
nu ä’ han tolf.»

Det gick i grinden, och Lisa syntes. I detsamma
officern fick sigte på henne, satte hon af i sträckt
traf öfver gården och försvann.»

»Hon ä’ så blyg», sade Lars.

»Och grann», tillade Mars’ tjenare.

»Om jag kunde skaffa en bra bondson åt henne ändå,
för en bondson ska9 hon ha’, om det ska’ bli’ någon.»

»Ä’ nämndeman säker på det?»

»Tvärsäker! I det ska’ jag då ha’ min vilja fram -
och lit på, att här finns vilja!» Han slog i bröstet
så det skrällde som ett trummskinn.

»Skål, nämndeman! Men var aldrig för säker!»

»Skål, herr löjtnant! Men gamle Lars vet, hvad han
vill.»

Om man lägger så många grifflar i en ask, att de
jämnt täcka bottnen, och så ytterligare söker tvinga
ned en till, skall man finna, att någon springer
upp och kommer ofvanpå lagret. Sammalunda ock, om en
kyrkbänk är fullsatt med menniskor och ännu en söker
tränga sig till en plats. Någon får stiga upp och
stå framför. Och så en till för hvarje ny inträdande.

Så tillgick nu ock i den lilla landtkyrkan i Lars
socken. Från bänkarna riktades hundratals blickar
framåt mot samma punkt, altaret, der man nätt och
jämnt kunde skönja Lisas med myrtenkrona smyckade
hjessa och bredvid henne ett ungdomligt hufvud öfver
ett par med glänsande epauletter prydda axlar. En rad
af uniformerade herrar på ena sidan samt hvitklädda
tärnor ä den andra bildade en vacker omslutning. Af
presten syntes blott hufvudet med det uppstrukna
håret, hvilket stod som taglet i en damborste.

Det hade verkligen under ett par års lopp gått
käpprätt (Lars eget uttryck) emot nämndemannens
framtidsfunderingar. Lisa hade ej fått någon bondson,
utan i stället fastnat för löjtnanten, som för öfrigt
var en ärans man, enligt hvad Lars Andersson bestämdt
påstod. Lars hade fått genomgå, hvad han aldrig tänkt
sig - att hans dotter skulle fore.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free