Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bondbröllop. Utkast för Sv. Familj-Journalen af Ring - De flickorna! - Rankhyttan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komma sittande midt på Guds blanka förmiddag vid sidan
af en officer bland krusbärsbuskar och jordgubbar,
i stället för att sköta lifvets vexlande gång i
ladugården och på logen. Och så gick det derhän, att
flickan kom till en pension i en stad för att få litet
polityr. Det mest pröfvande ögonblicket hade kanske
varit det, då Lars Anderssons dotter efter slutad
kurs åter stod på sin faders tröskel, klädd i moderna
kläder, hatt med krims-krams uti och någonting
turnyraktigt akterut! Då skall Lars ha’ skjutit ut
sina ögon på skaft och burit sig åt likt en, som fått
munlåsa, allt under det han tum för tum retirerade
öfver golfvet bort mot en stol, der hans rock låg,
hvilken han nu blixtsnabbt fick påträdd.
(Forts. å sid. 274.)
De flickorna!
Ja, hvem kan bli klok på de flickornas sätt?!
Som molnen de skifta och fara.
Om någon har sagt, att han kände dem rätt,
Så skratta då åt honom bara.
Ty om han ej ljuger behändigt,
Så är han väl lurad eländigt.
Nej, ingen blir klok på de flickornas sätt;
Som molnen de skifta och fara.
Det flyktiga hjertat väl brinner en stund,
Men svalnar om tre, fyra dagar.
Då kommer en annan, med leende mun
Hon hviskar: blott du mig behagar.
Men vinden snart vänder sig åter,
Och gossen står qvar och begråter
Det flyktiga hjertat, som brunnit en stund,
Men svalnat om tre, fyra dagar.
Jag satt med min pipa, och högt mot det blå
Jag röken såg hvirfla och fara;
Jag tänkte: om endast så länge, som så,
En flicka sig lik kunde vara!
Men se, nu är rökmolnet borta!
Ack, kärlekens da’r äro korta!
De flykta så hastigt, som högt mot det blå
Jag röken såg hvirfla och fara.
Som tistelns i öknen är enslingens lif;
Men hällre ändå på det viset,
Än känna en försmak af himmelens lif
Och så jagas ur paradiset!
Det sårade hjertat se’n svider
Och blöder i långliga tider. -
Som tistelns i öknen är enslingens lif;
Men hällre ändå på det viset.
R.
RANKHYTTAN.
Till Bankhyttan från Falun kan man färdas beqvämt och
angenämt. I Faluns hamn röker en liten ångbåt, »Najad»
eller »Sylfid», som tre gånger i veckan underhåller
kommunikationen på Runn och den vik af densamma,
som kallas Viksjön.
Yi stiga ombord och sedan vi passerat en mindre
sluss, befinna vi oss ute på Runn, som
snart för den vid södra eller mellersta Sveriges
vattendrag vande resanden erbjuder en mindre vanlig
tafla, omgifven som den är af med täta
barrbuskar bevuxna höjder, hvilka resa sig, den ena
bortom den andra, tills de sista i det blånande
fjärran sammansmälta med den klarblåa himmelen.
Snart framskymtar Vika kyrka med sitt spetsiga,
svarta tak och sina i aftonsolen glimmande
fönster, och sedan vi passerat det smala Vikasundet,
äro vi inne på Viksjön, med dess täcka, välbebyggda
stränder, ett af de skönaste partier i Dalarne.
Vid byn Strand, i änden af sjön, stiga vi af, och efter en stunds
promenad hafva vi inom synhåll den hvita herregårdsbyggnaden vid Rankhyttan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
