- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
274

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bondbröllop. Utkast för Sv. Familj-Journalen af Ring - Rankhyttan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

man äger en synnerligen vacker utsigt öfver Runn och
Viksjön.

På en udde i sjön ligger en gammal järn grufva,
uppkallad efter densamma och som, arbetad
under ett par hundra år, nu är nästan alldeles
nedlaggd. Byggnaderna hafva börjat förfalla,
och i de vattenfyllda grufhålen hänga de gamla
malmuppfordringstunnorna ännu qvar i sina förrostade
kettingar.

Till Rankhyttan hörde fordom den närbelägna,
mindre egendomen Ramsnäsholm, men afskildes från
hufvudegendomen i midten af 1700-talet, då en af
Rankhyttans ägare, bankokommissarien Fredrik Munktell,
gaf det som hemgift åt sin dotter. Den täcka, på en
udde i Viksjön herrligt belägna egendomen har fått sin
särskilda ryktbarhet. Der bodde under början af detta
sekel den sorgligt ryktbare öfverste Hertzenhjelm,
om hvars omenskliga beteende hemska sägner ännu äro
gängse bland ortens befolkning.

Hertzenhjelm hade varit kapten vid
Jönköpings regemente, tagit afsked derifrån
och vid afskedstagandet blifvit befordrad till
öfverstelöjtnant i arméen. Med sin hustru, Katharina
Ulrika Hjort af Ornäs, hade han fått Ornäs och
Ramsnäsholms egendomar. Då Karl XIV Johan företog sin
färd uppåt Dalarne och, bland annat, äfven besökte
Ornäs, hade Hertzenhjelm, som i sin ungdom varit i
fransysk tjenst, på den i Ornässtugan stående Gustaf
Wasabilden satt i handen en vers på franska, i hvilken
han lät Gustaf Wasa hälsa
konungen som sin ende värdige efterföljare. Idéen
smickrade Karl Johan, och Hertzenhjelm fick löfte
om audiens. Väl beräknande, klädde sig Hertzenhjelm
i en gammal, sliten uniform och stångpiska, för att
med sin gammalmodiga klädsel imponera på konungen,
och när Hertzenbjelm inträdde, frågade också Karl
Johan honom en smula förvånad, hvem han var. »Sire»,
svarade Hertzenhjelm på flytande fransyska, »jag
är den äldste öfverstelöjtnanten i eders majestäts
armé.» Karl Johan tog nu mycket vänligt emot honom
och bjöd vid afskedstagandet honom handen med orden:
»Au revoir, monsieur le colonel».

Men det var först på sin sena ålderdom, han fick sin
sorgliga ryktbarhet genom den omenskliga behandling,
han lät vederfaras sin hustru. Denna, hvars förstånd
alltid varit svagt, blef slutligen fullt galen genom
ett systematiskt plågande och uthungrande. I flera år
satt den olyckliga makan inspärrad i ett osnyggt och
fuktigt rum, med ofta endast rått mjöl till föda,
och då hon slutligen afled, lät hennes man liket
halft förtäras af råttor, innan det bortfördes ur den
källare, dit det nedkastats. Hans husfolk stämde honom
och Hertzenhjelm fängslades, men innan den verldsliga
domen hunnit afkunnas, hade han redan kallats att i
en annan verld svara inför högre rätt.

Nu har den förra manbyggnaden brunnit ned, de vackra
pilarna utefter stranden äro nedhuggna och den gamla
egendomen är i bönders ägo.

O. F. K.



Bondbröllop.
Utkast för Sv. Familj-Journalen af Ring.

(Forts. från sid. 272.)
Det lagade sig nog till oväder inom honom den gången,
och Fille hade i samma vefva förekommit på gården
med hårdt åtdragen svans, men en dräng, som
händelsevis kommit in, hade hört nämndeman, då han
till slut fick målföre, yttra: »Ja, men hon ä’ så
obilligt god i ögonen, så jag kan inte bli’ arg.»
Hvarpå nämndemannen, plötsligt skiftande lynne,
hade gått fram till Lisa och med sin stora näfve
gifvit henne en smäll under ryggen, sägande: »Ska’
löjtnanten sitta der, hvaba?»

Och så stod då Lisa nu framför altaret, färdig att aflägga
det löfte, som skulle alldeles förändra hennes kommande
lif – till ett bättre eller sämre. Lars satt just och |
gjorde sig den frågan. Ämnet var icke lätt att utreda,
och hur det var, så började den ärlige mannens hjerta
deltaga i förståndsarbetet med den påföljd, att något
glänsande framträdde i ögonvrårna.

Lars Andersson gråta – offentligt! Tanken qväljde
honom, men desto mer gaf motståndskraften med sig. Det
blef en ytterst kritisk belägenhet, då plötsligt
hjälp kom från orgelläktaren. Klockaren hade länge
genom långsamma pianissimon antydt, att han ämnade
låta gå löst deruppe. Och det gick löst till slut.

Han var en gammal man, som aldrig i sitt lif haft en
släng af tenor i sin stämma. Men lika många år, som
han skött tjensten, lika länge hade han ock fört en
okuf ligt energisk strid med sitt röstorgan, utgående
från den satsen, »att när någonting icke vill här i
verlden, så ska’ det». Nu ville icke Rydqvists röst
angifva det »g», som genom en onaturligt hög sättning
af psalmen serverades församlingen. Men klockaren, som
var en hänsynslös man, dref blodet upp mot ansigtet,
anlitande hvarenda cell i lungorna, och g-et kom så
öfverväldigande, att all uppmärksamhet, som möjligen
egnats Lars Andersson, oemotståndligt och med ens
samlades mot de många blankskurade bleckpiporna der
uppe. Och i nästa ögonblick var hela mängden utlockad
på sångens flere-städes knaggliga fält. Orgeln dref
på dem eller, rättare, släpade dem efter sig. Rydqvist
satt åter tyst i en afvaktande uppmärksamhet, samlande
och ordnande sina lungceller, och när massan dernere
kom till det höga hindret – g-et –, der äfven den
villigaste bonddrängs tanke svindlade, då kom
hjälp ofvanifrån så mäktigt och hinderstörtande, att
der icke fanns en i församlingen, som ej vågade sig
med i språnget. Lars Andersson stöttade från sitt
häll med kraften hos en man, som känner, att allt
står på spel och att endast ett halsbrytande vågstycke
kan medföra räddning. Tonen kom som frustandet ur en
lokomotivskorsten, och tåren, som redan satt i ögat,
klämdes in igen, innan ännu någon sett dess glans.

En liten stund derefter voro Lisa och löjtnanten ett
äkta par, och nämndeman Lars Andersson stod ensam i
verlden med sin Fille och sina betraktelser. Men han
kramade ett ögonblick sin måg med kraften hos ett
skrufstäd och hviskade blott ett sakta: »Kom ihåg,
att du har fått det dyrbaraste gamle Lasse ägt och
du ska’ en gång ansvara för gåfvan.»

I detsamma började klockorna klinga och brudfolket med
stass och alla åskådare skulle ut ur templet. Detta
gick blott tum för tum i anseende till den massa af
menniskor, som samlats i kyrkan. Men allt tommare
blef rummet, klockaren slutade utgångsmarschen, slog
igen orgeln och tittade ned öfver bänkarna. Solen
stod strålande in genom ett sidofönster, glänste i
en pelare af dansande damkorn och gjorde till sist
altarets röda sammetsduk bjert som lefvande blod.

Ett litet stycke från den sist nämnda stod Lars
Andersson ännu qvar.

»Ska’ du inte gå åt ditt håll?» sade han till en man,
som också qvardröjt i en af de främre bänkarna.

»Gå sjelf!»

»Sven Elfsson, ä’ du arg på mej?»

»Jag har inte sagt någonting.»

Lars gick långsamt från koret ut öfver stora
gången. Mannen i bänken passade på, då den andre var
midt för honom, och sade halfhögt:

»Jag ska’ komma i qväll.»

Nämndemannen såg honom skarpt i ögonen, men sade ingenting.

»Ja, jag ska’ komma i qväll», upprepade Elfsson. Lars
fortsatte fram öfver gången.

*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free