- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
278

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Nordamerika. Skizzer för Sv. Fam.-Journ. af Magnus Elmblad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Från Nordamerika.

Skizzer för Sv. Fam.-Journ. af Magnus Elmblad.

II.

En utflygt på sjön Michigan.

Mången europé, som i sin oskuld fått för sig, att
hans verldsdel är den enda, som duger något till,
lefver förlåtligt nog i den föreställningen, att
Chicago (som amerikanerna kalla »Sjöarnas drottning»),
är ingenting annat, än ett i snöstorm eller
solhetta doftande upplag af fläsktunnor, dynamit,
frälsningsarmeer, millionärer, blåstrumpor, nyfödda
medborgare, tidningsrapportörer och andra samhällets
olycksbarn – för att icke tala om herrar ficktjufvar,
slagskämpar med flera –, och mången liten älskvärd
svensk fröken känner liksom kalla kårar ila öfver
ryggen, bara hon hör ordet »Chicago», hvilket i hennes
inbillning jagar upp diverse orediga föreställningar
om Jerusalems jämmerliga förstöring, O’Donovan Rossa,
socialdemokrater och andra obehagligheter ...

Men Chicago, liksom de flesta menniskor, är i alla
fall betydligt bättre än sitt rykte. Om Newyork kallas
Förenta staternas hjerna, kan Chicago med lika skäl
kallas deras hjerta: der sjuder ett ungdomslif, som
sekund efter sekund, medelst det ofantliga system af
järnvägsådror och telegrafnerver, för hvilka staden
är medelpunkt, pulserar ut åt alla håll genom den
unga republiken och sträcker sina verkningar snart
sagdt öfver hela jorden. Chicago är en arbetets
härd. Den blaserade dåsigheten varitrifs der, men
friskt och gladt klinga de idoga menniskornas löjen:
»den krassa materien», hvaröfver Europa, på tal om
Chicago, klagar så ofta, hindrar icke chicagoborna
att, efter slutad arbetsnjutning för dagen – de finna
äfven i det mödosammaste arbete en njutning – sörja
också för de så kallade glada behofven, och detta
på ett sätt, som torde vara minst lika så förnuftigt
och angenämt, som till exempel stockholmsbornas. Och
om också icke »Sjöarnes drottning» kan i skönhet mäta
sig med den fagra synderskan vid Norrström, så ser hon
dock så frisk, så ungdomlig och så vacker ut, der hon
i öster Sköljes af sjön Michigans klara källvatten,
i mycket påminnande om Vetterns, och i vester svalkar
sig under präriebrisernas kyla, att man glömmer hennes
i vissa fall oordnade toalett samt alla okunnighetens
barnsagor om hennes lättsinne med mera, som icke kan
så noga specificeras ...

Låt oss en sommarafton glida nedåt floden i någon af
de många lustångare, hvilkas brokiga lanternor vid
denna årsens tid spegla sig i dess mörka vatten. Ännu
hvirflar röken från verkstäder och fabriber mot skyn,
men den sjunkande solen kastar ur sina purpurbolstrar
en sista slängkyss mot trädgårdarnas stad. I norr
blickar månen fram öfver den väldiga katedralen – öfver
staden med dess 700,000 invånare, bland hvilka
fröjd och sorg nu arbeta något tystare än vanligt,
men lika våldsamt för det. Söderut sträcker sig den
praktfulla State street likt en jättelysmask, så långt
blicken når; det elektriska ljuset flammar grannt
genom trädkronor och öfver husmassor; musiken ljuder
från theatrar och andra lustplatser; bortom fyrtornet
med dess präktiga pir, hvarå en mängd menniskor nu
som bäst förfriska sig med sjöluft efter dagens tunga
och hetta, utbreder sig sjön Michigans ofantliga yta,
större än Kaspiska hafvets och nu glänsande likt smält
silfver i sommarnatten ... En skön anblick. Med det
röda skenet i vester brottas månljuset öfver böljorna,
som sakta gunga fram mot trädmassor och blomsterbäddar
i parkerna vid stranden, der Chicagos eleganta verld,
på den i sjön utbyggda chausseen, nu rider och åker
med lust och lif ... de gunga sakta, böljorna nämligen,
intill vattenledningsverket med dess präktiga torn och
pumpverk, kanske de mest storartade på jorden, samt
dess leende grönska ... de gunga intill den långgrunda,
hvita stranden, der tusentals menniskobarn nu sqvalpa
i vattnet eller göra krumsprång i sanden ... intill
planteringarna bredvid utställningsbyggnaden,
der någon afdelning af frälsningsarmeen,
eller någon annan märkvärdig kår, just nu håller på
att omvända syndare med pukor och trumpeter (det
går icke af för mindre!) ... intill de mångdubbla
järnvägsspåren, byggda ut långt i sjön, der
lokomotiv flåsa, klockor klämta och nära nog ändlösa
järnvägståg slingra sig om hvarandra liksom lysande
ormar ... och intill South Chicago, genom hvars ljusa
dimmor glittrar liksom en skog af master, tornspiror,
vakttorn, palats och arbetsbyggnader ...

Skummet dansar kring ångarens bog. Nu äro vi ändtligen
på fritt vatten, och för full maskin ilar »Faxton»
söderut. Låt oss se oss omkring ombord Att hvad
man kallar städad kurtis icke saknas, faller af
sig sjelft. Der bjuder en svartögd irländare helt
»freundschaftlich» några skeppundsdigra tyska
jäntor på apelsiner och sockervatten, här kråmar
sig en norsk norrman från Norge helt siratligt för
en liten vacker italienska, som icke alls tycks
taga hans bastanta artigheter illa upp: tvärt om,
när han i sin hänförelse släpper apelsinpåsen
i däck, hjälper hon honom skrattande att plocka
upp de rullande frukterna, hvarvid han (o, heliga
jungfru!) passar på och stjäl – en kyss, förmodligen
i den glada öfvertygelsen, att förbjuden frukt
smakar bäst. Amerikanen fraterniserar med fransyskan,
judinnan valsar med den kristne, tidningspojken, från
hjessan till fotabjället uppsträckt i nya kläder,
kurtiserar den lilla fruktförsäljerskan ... huru
vida hon har »smultron under snön» att bjuda på,
skall jag låta vara osagdt ... arbetaren piruetterar
för butikfröken, postmenniskan för telegrafistskan,
profryttaren för kassörskan, och så vidare. Här
finnes ingen rangskilnad, alla äro glada, och
ingenting kan bättre uttrycka stämningen, än den
gamla svenska satsen: »munterhet utan skoj» ... Ur de
strålande salongerna, ur hytternas hemlighetsfulla,
rosenfärgade half-dunkel doftar en rikedom af blommor:
yppiga kamelior, svällande mossrosor, snöhvita
liljor dofta der vid sidan af blyga förgätmigej och
smäktande jungfru-maria-blommor. Här och der superar
ett älskande par på tu man hand, blickar tindra,
kinder glöda, läppar mysa, och det hela bildar en
tafla så brokig, så glad och så verkligen fängslande,
att man kunde tro sig försatt till en lustbåt på
något italienskt vatten. »Nå ja, vi befinna oss ju
ungefärligen på samma breddgrad som Neapel», anmärker
min vän tysken välbehagligt ...

* * *

Vi äro framme vid vår bestämmelseplats, en liten hamn
vid kusten af staten Michigan, hvars höga, skogiga
strand redan en lång stund höjt sig ur böljorna. Likt
Israels barn i öknen begynna vi vår vandring uppåt
den närmast sjön flacka och sandiga stranden. Icke
ens molnstoden saknas: han röres upp af de hundratals
par fötter, som trippa så beställsamt i dammet.

Det har sina stora svårigheter att tränga framåt; ty
de sköna måste hoppa öfver stock och sten, ballansera
på lösa, smala plankstumpar (ty här och der vankas de
förargligaste af alla pussar – pussar af lervatten)
och klättra öfver besvärliga pålverk. Allt går väl
emellertid; ty det glada lynnet sviker ej, och sämjan
är god. Man skämtar och skrattar, såsom friska,
glada Chicagobarn kunna skratta, och slutligen
kommer man fram till en intagande skogsdunge med
dansbanor, gräsmarker, bord och bänkar, springbrunnar
i form af öltunnor och annan flytande eller fast
välsignelse. Folklifvet börjar. Man fyller sina
hjertan med fröjd och glädje, alldeles som i Sverige
vid dylika tillfällen, och snart är dansen i full
gång, till fåglarnas synnerliga uppbyggelse ...

Men medan nu menniskoskaran roar sig af hjertans lust
– hur vore det, om vi två, ni och jag, skulle göra en liten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:10:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0282.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free