- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
279

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Nordamerika. Skizzer för Sv. Fam.-Journ. af Magnus Elmblad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

afstickare inåt skogen, i andanom, förstås? ... Der
uppe på den björkbevuxna kullen, ofvanför en liten
bugt af sjön, ser ni den gråa stugan, med fisknät
hängda till torkning långs väggarna och en stor hund,
som sitter morrande på förstuguqvisten? Var icke rädd
... Tom (hunden hette så) och jag äro gamla vänner;
han morrar bara, för det han ser en främmande.

Hvem som bor i stugan –? Der bor en gammal knekt,
en hedersgubbe af äkta skrot och korn, en man, som
utan att blinka stått för kulor och krut, både af den
sorten, som man får köpa i handeln, och af den, som
lagas till af det obevekliga ödet – en man, som gar
på träben, men har en själ starkare än härdadt stål
och ett hjerta mer ädelt än sofradt guld – korteligen:
der bor min gamle vän mr Phillips, för detta sergeant
i 142:dra kavalleriregementet, U. S. A. (Förenta
staternas armé), nu mer pensionerad med 23 dollars
i månaden för sina båda bortskjutna ben, samt för
öfrigt lifnärande sig med fiske och – skulle ni kunna
tro det? – rimsnideri. Jo, vasserra! ... Onkel
Ned är begåfvad med en hittills aldrig sinande
skaldeförmåga, och den ställer han beredvilligt till
hela ortens förfogande – naturligtvis mot kontant
erkänsla, utom då särskilda ömmande omständigheter
förefinnas. Tunnvis kunde man räkna de kärleksbref,
de dop-, bröllops- och begrafningsqväden, de
gratulationer med mera, han under årens lopp diktat,
alla på vers, och ännu aldrig har någon poesitörstig
själ gått ohulpen från onkel Neds tröskel ...

Halloh! Der kommer gubben klampande emot oss på sina
träben, med snuggan i mun och en svart läderkalott
öfver sitt långa, hvita hår, som faller ned öfver
axlarna såsom på en gammal asabard. Annars är hans
ansigte så förvillande likt Richard Wagners, att man
kunde tro sig hafva den gamle hädangångne mästaren
lifslefvande framför sig, om icke det infernaliskt
sinnliga draget kring dennes läppar hos onkel Ned
lemnat rum för ett slags barnsligt skalkaktig
godmodighet, parad med fasthet, som utöfvar en
sällsamt fängslande verkan. De små, bruna ögonen
tindra hvasst, men vänligt, huden är väderbiten och
skrynklig, som halfbrändt pergament, näsan stark, så
väl till sträckning som kulör ... ty onkel Ned skulle
aldrig kunna blifva Rätt Värdig Öfverst Templar eller
hvad det heter ... hakan bred, och kring de brunröda
kinderna löper en krans af yfvigt, grått hår. Gubben
sänder oss ett snabbt ögonkast, mumlar likgiltigt:
»How do you do?» (hur mår ni?) och fortsätter helt
obesväradt sin väg ned åt stranden – antagligen skall
han ut och vittja sina nät –, liksom hörde vi till
huset, fastän det i sjelfva verket är ett par år sedan
jag sist hade nöjet skåda hans trefliga fysionomi ...

»Halloh, onkel Ned! Hur står det till på morgonqvisten?»

Gubben stannar, blåser ut ett tobaksmoln, plirar
listigt åt sjön och svarar, sin evinnerliga vana att
rimma i tid och otid trogen:

»Ah, tämligen bra... så sannt jag ä’ en kristen!»

»Hur går fisket nu för tiden?»

Gubben sneglar åt öster, der det redan börjar ljusna så smått, och svarar:

»Än’ ä’ ingen tid förliden.»

Han tycks icke vara i riktigt godt lynne i
dag. Men vänta bara – jag vet, hur man skall ta’
honom. Alltid, när jag hälsar på onkel Ned, har jag
med mig en packe tuggtobak eller två, en kardus,
en del färska tidningar och (förlåten mig det,
I med svagdricks-skräck bekajade!) en liten flaska
god kentucky-whisky – se här!

»Här, onkel Ned, har ni multum, plus, plurimum!»

»Hederspojke, tack!... De’ ska’ smaka mjum - mjum - mjum!»

Gubben smackar och smackar och slickar sig om munnen,
som en skolpojke, när han får syn på ett fat med
bakelser, eller som general Sherman, sextiofemåringen,
när han får kyssa en vacker flicka – den tappre
generalen vet ingenting roligare, än att vid sina
mottagningar »göra ronden»
bland resp. fruar och flickor, i synnerhet de sednare
– eller som... ja, tänk er här, hvilken menniska som
hälst, den der helt plötsligt finner sig i åtnjutande
af, hvad hon anser vara höjden af jordisk lycksalighet
och njutning ...

Nu är isen bruten. Onkel Ned visar sig med ens som
en vänlig och förekommande värd, rödjer undan en del
fiskredskap från stenbänken utanför sin stuga, ber
oss sitta ned och förklarar, efter att hafva stoppat
och tändt sin pipa, denna gång med frisk påfyllning
ur den nya kardusen (med stjernbaneret och Lincoln’s
bild i lysande färgprakt å omslaget): »Gäddor och
aborrar få vänta så länge ... för f-n ... nu, när här
vankas storfrämmande från sta’n, nu ska’ jag söka
få lif i lilla Peg ... se’n ska’ jag bjuda på kaffe,
fisk och ägg ...»

Gubben klampar beskäftigt i väg för att väcka,
»lilla Peg», en irländsk systerdotter, som han,
efter- moderns död och faderns spårlösa försvinnande,
upptagit såsom eget barn 1 och hvilken nu tjenstgör
såsom hans hushållerska, hans ladugårdspiga ... ty
onkel Ned har två getter, en gris och sex höns ...,
hans föreläserska, hans rodderska, korteligen: hans
allt i allom. Peg är en smula bångstyrig, blåser
säckpipa, dansar jig, klättrar som en stenget,
simmar och dyker som en and, röker tobak, har icke
en aning om snörlif och turnyr, begagnar strumpor
och skor endast vid högtidliga tillfällen, men är
en frisk och glad, en vacker och godhjertad flicka,
soin blickar upp till onkel Ned såsom till ett slags
högre väsende – fast hon allt emellanåt spelar gubben
små oskyldiga spratt, såsom att gömma hans flaska,
smussla undan hans tobak, och så vidare, när han blir
allt för lifvad och vill segla till Chicago.

Medan gubben nu är nere och väcker Peg, som för
hettans skull sofver i båtskjulet, låt oss titta in i
hans stuga! Ett enda rum med herrlig utsigt öfver skog
och sjö. Fint och putsadt, som i en örlogskajuta. I
bjelktaket, på stänger, nät, garn, haf var och krokar
i långa banor. På väggarna porträtt af Nordstaternas
främste generaler under sista kriget. Derunder några
vapen samt en sönderskjuten uniform – det var den,
onkel Ned hade på sig, när en kula i Altona Pass slet
bort hans båda ben. I ena hörnet en klumpig träbyst,
skuren af gubben sjelf och föreställande Thomas
Jefferson – George Washington tål han ej: »allt för
mycket fransk konfekt i den!» säger han, »men gamle
Thomas var en karlakarl!» Och från den domen gifves
ingen vädjan. På bokhyllan synes en väldig bibel
och der bredvid – Robert Ingersolls arbeten. Gubben
är fritänkare på sitt vis: han »pröfvar allt och
behåller det bästa». Öfver sängen, bäddad af mossa,
lof och hjortskinn, en revolver. Längre bort, i
»Pegs hörn», ett par tama ekorrar, några sångfåglar,
blommor, en dragharmonika, en spegelbit samt – diverse
godtköpsnoveller af den Rinaldo-Rinaldiniska
sorten. Här inne bo de två vinter och sommar.

Men nu kommer onkel Ned tillbaka i sällskap med
Peg, den sednare yrvaken, med håret vildt, som en
krusbärsbuske i storm, men klara ögon, rödblommiga
kinder och leende läppar. Hon sjunger som en lärka, är
femton år vid pass, hälsar frimodigt och skyndar till
Spiseln för att göra upp eld. I en handvändning, medan
gubben visar oss sina små planteringar, är frukosten
färdig: kaffe, smör och bröd, ägg och stekt aborre,
allt färskt och doftande. – Vasserra, bättre frukost
kunde vi bestämdt inte ha’ fått ombord på »Faxton»,
hvars signalpipa nu gifver oss första varningen,
att tiden lider. Men ännu ha’ vi en hel timme på oss,
och medan vi nu i den svala morgonstunden inmundiga
Guds gåfvor, Peg fullgör sin pligt som värdinna,
fåglarna sjunga, och hunden Tom lägger sig i ring
på förstuguqvisten – låt oss höra onkel Ned tala om,
hur det gick till, när han miste sina ben.

»Ni vill veta det – eh?» säger han högtidligt, tar
sig en klunk ur sin med »skeppargrädde» försedde
kaffekopp och börjar så sin berättelse, som jag hört
väl tjugo gånger, men som utan tvifvel är helt och
hållet ny för er. Berättelsen, med uteslutande af de
evinnerliga rimmerierna, lyder så:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free