Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Nordamerika. Skizzer för Sv. Fam.-Journ. af Magnus Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jo, si, det var i Oktober månad år 1864,
förstås. General Sherman låg med sin här i närheten
af Atlanta – det var strax innan han skulle börja
sin berömda marsch till hafvet, – men då passa’
rebellgeneralen Hood (förbask-adt dugtig knekt, för
resten) på en stormig natt och smög sig, som katten
kring het gröt, förbi Shermans högra flank, förstås,
och föll’en i ryggen och begynte rifva upp järnvägarna
norrut och bränna blockhus och ta’ till fånga hvarenda
liten postering på flera mils omkrets. Shermans
här sattes i rörelse för att skydda de många upplag
af proviant och ammunition, som Nordstaterna låtit
stapla upp hela vägen norrut. Ett af de vigtigaste
fanns i Altona Pass, ett litet tjuf hål uppe i
Altonabergen, alldeles der järnvägen skär igenom
dem. Nå, ja ... der i passet vardt general Corse från
Illinois stationerad med femtonhundra man eller så, de
flesta från Minnesota och Illinois. Näst honom i befäl
var öfverste Tourtelotte, en styf karl, han också,
fast han var enögd. Halfannan millioner rationer lågo
magasinerade i passet, och för att skydda dem, hade
vi kastat upp jordverk, som måste försvaras, kosta,
hvad det kosta ville. General Hood beordrade sextusen
man under öfverste French att storma passet. De satte
åt oss hårdt, de rackarna, det ena jordverket efter
det andra sprängdes, och slutligen hade vi bara den
öfversta skansen qvar. De signalerade att vi skulle
gifva oss, men general Corse ville inte höra på det
örat, och det vardt ett nappatag på lif och död,
rnå ni tro ...»
Onkel Ned strök sig med skjortärmen öfver pannan,
och jag sade till honom:
»Tag en liten påtår till!»
»Tack, min gosse ... som du vill», svarade han
ögonblickligen, fyllde sin kopp och fortfor: »Nå ja,
som sagdt va’ ... vi stod’ der till slut inklämda
i en liten skans högst upp på bergklinten. Folket
stöp som flugor, och det tycktes vara ren galenskap
att trotsa öfvermakten längre. Men just när vi
begynte svigta ... för di sköt som ena d–r, med
järnskrot och kulor ... fick en af våra officerare
sigte på en hvit signalflagg, ungefär femton mil i
sydost, på andra sidan dalen, från toppen af Kenesaw
Mountain ... Generalen lät besvara signalen, förstås,
och det stod inte länge på, förrän våra vänner
signalerade med flaggor från berg till berg: ’Håll
ut i skansen. Jag kommer. - W. T. Sherman.’ Det var
general Sherman, Gu’ signe’n», onkel Ned vardt fuktig i
ögonen, »som kom till vår hjälp. Vi gaf upp ett hurra,
så det skrällde i bergen, hvar enda muskel, hvar enda
nerv spändes, som dubbelhärdadt stål, och hvar enda
man hade klart för sig, att här dugde det inte att
vika en hårsmån. Och så höllo vi ut i tre timmars
tid under en mördande eld, tills Shermans avantgarde
sprängde upp i bergen, och French var tvungen att
ta’ till schappen ... Men hälften af de våra stupade,
och en massa sårades. Blodet forsade utför klipporna
som vatten ... general Corse sjelf vardt skjuten tre
gånger genom hufvudet, och öfverste Tourtelotte,
fast han var illa sårad sjelf, tog befälet efter
honom... jag mins’et som i går, för jag halp ’en ändå
att binda fast ett par blåa glasögon under mössan,
för det dammade som i Sodom och Gomorrha, förstås,
men i samma vefva kom en kedjekula och slet af mej
båda baktassarna... och så va’ de’ slut me’ blinka,
sa’ bond’, när di klöpp ögonlock’na af’en ... men
glad var jag i alla fall, för skansen var räddad,
och ingen af rebellhundarna kom åt att lägga hand
på stjernbaneret. Lefve general Sherman! ... Hör du,
Peg... nu få vi allt knalla oss i väg, du och jag. Han
frisknar till, och i solgången få vi hårdt väder.»
En vink är nog för den vise. Vi bryta upp och trycka
till afsked onkel Neds solbrände näfve – denne
hederlige, gamle näfve, som aldrig, så vidt
man vet, varit med om hvad ondt och skadligt är,
som kämpat ärligt för fäderneslandets frihet, som
visserligen skrifver tarflig vers, men som gör det
utan anspråk, endast för att fägna sin ägare och
dennes medmenniskor, och som ännu aldrig slutit
sig för nödens barn, utan alltjämnt, efter råd och
lägenhet, delat med sig
* De nordamerikanska nationalfärgerna.
af de smulor, som fallit på onkel Neds lott. Det
ljusnar allt mer i öster, fågelsång klingar ur den
allt friskare susande barrskogen, böljorna plaska, Peg
och hunden Tom, hon sjungande, han skällande af fröjd
och båda viftande afsked, hon med en stor ormbunke,
han med svansen, hoppa nedåt stranden, för att göra
i ordning båten, och efter stapplar onkel Ned, lugn
och fryntlig på sina träben samt förmodligen smidande
nya rim i sin hjernas verkstad ...
»Good bye, Uncle Ned!» ropa vi. »Three cheers for
the red, white and blue!» (Farväl, onkel Ned! Tre hurra
för gossarna i rödt, hvitt och blått*)
»Hoorrah! ... hoorrra!! ... hoorrrrah!!!» dundrar gubben,
svänger sin lufva och försvinner bakom klipporna...
* * *
Ur först gråröda, sedan gredelina, slutligen
purpurröda moln höjer sig solen i lugnt majestät
öfver den vida, vida vattenmassan. Hon strålar mot
sin friska, glada, mörkblåa sjö ... hon förgyller
pressenningar, soltält och skorstenar på den sotiga
ångbåten. Hon kysser de rodnande skogstopparna, hon
ler lycksaligt öfver de böljande sädesfälten och hon
sprider sin glans långt, långt bort i fjärran öfver
de blånande bergskedjorna ... hon leker titt-ut med
blommor på ängen och hon skickar skälmska ögonkast in
under en liten skär florshufva, som döljer den unga
canadensiskans ansigte, der hon sitter, rödblommig,
varm och blyg, i skuggan af det stora hjulhuset och
... skulle man kunna tro det? ... tummar sitt radband
nu, när alla andra fröjda sig och hafva roligt. Solen
bara myser och helsar på en annan lefnads-frisk
uppenbarelse, ur hvars ögon de vackraste strålar
besvara den så kallade himladrottningens blickar ...
Icke mindre skön (så när som på ett hår) är den
flintskallige son af Gambrinus – en gammal magstark
–, hvilken i den stigande morgonrodnaden glans,
ytterligare stegrad af »Bockbier und Schnaps»,
sitter på sin korsstol och ondgöres öfver de glada
ungdomarnas stim rundt omkring. Hans blod-sprängda
ögon, hans svettdrypande, pussiga kinder, hans
isterhakor (för han har tre), hans ofantliga mage
och hans stackota, små hjulben – »allt ger en bild
af krigaren och hjelten.» Han är arg och ilsken,
han är sömnig och halffull, ban längter hem till
»mutter», och i förtreten slår han på sin bastrumma
(ty han är anställd vid bastrumman, liksom Kalkas
var anställd vid åskan) med kraften af ett par
stångjärnshammare. Han sitter der och dunkar på
sin trumma ... stundtals ser han allvarlig och
snusförnuftig ut, som om all verldens öden hvilade
på hans breda skulderblad, stundtals åter liknar
han en eldsprutande drake ... han arbetar i sitt
anletes svett, han slår takten till »Orpheus
i underjorden» ... en paus ... och ... hjälp,
Samiel! ... krrratsch!!! ... bastrumman spricker under
en odygdig irländares viga fötter, som i ett obevakadt
ögonblick från kommandobryggan hoppat rakt ned på
och tvärs igenom det spända kalfskinnet! ...
Hej! ... Nu blir det storm i lägret – nej, en riktig
orkan! Germanerna rasa, irländarna hurra, den stackars
trumslagaren rifver sig i hufvudet, liksom vore någon
ingifvelse att hämta der, sliter i förtviflan af några
borstiga hårtestar, spottar, fnyser, gråter, snusar
och svärjer ve och förbannelse på ett slags obegriplig
tysk-amerikansk rotvälska. Småpojkarna bombardera hans
stofthydda med apelsinskal, korkar och andra oskadliga
kastvapen. Lyckligtvis har han ingen revolver – annars
toge väl hin vid bofinkarna. Slutligen, när
oljudet blir allt för högljudt och hotar att urarta
till slagsmål, beordrar kaptenen ett par handfasta
matroser att rikta en sprutslang mot den stojande
mängden ... Ih! Der hviner strålen, kall och klar i
solskenet, rätt in i hela samlingen. De skingras som
agnar för vinden, och så småningom återställes den
störda jämnvigten ombord på »Faxton», som nu med både
segel och ånga ilar upp mot Chicago ...
Se, hur det gnistrar och skiner! ... Expositionsbyggnaden
och hela den ståtliga raden af praktfulla residens långs
Michigan Avenue stå som i ljusan låga ... Det är solen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
